ta ingen skit! (del 3)

Väl hemma igen stannade vi utanför hans hus. Han stängde av motorn men båda satt kvar i bilen. Det låg en pinsam tystnad i luften. Jag öppnade bildörren och klev ut.
- Tack så hemsk mycket för att du skjutsade mig, jag är skyldig dig en gentjänst.
- Vad sägs om att hitta på något ikväll då? Frågade han.
- Ja... visst... han klev ur bilen och låste den.
- Men jag måste hem nu, jag kan ringa sen... han gick runt bilen och ställde sig framför mig.
- Ja, gör det... han lutade sig närmre precis som om han skulle kyssa mig. Skulle han det? Vad skulle jag göra? Hans mun var tre centimeter från min… och då vred jag ansiktet och fick pussen på kinden istället. Jag tittade blygt ner i marken. Vad höll jag på med, så här fjompig brukade jag aldrig vara med killar! Jag mumlade hejdå och gick förbi honom, hela vägen hem förbarmade jag mig själv. När jag kom in genom dörren möttes jag av en underbar doft av äpplepaj.
- Hallå? Ropade jag. Pappa stack ut huvudet genom köksdörren.
- Hejsan! Vi har precis bakat äpplepaj, vill du ha? Jag nickade, drog av mig stövlarna och hängde av mig jackan. Jag gick ut i köket och satte mig vid bordet.
- Vad ska du och Miriam hitta på ikväll då? Frågade pappa där vi satt runt bordet och smaskade i oss äpplepaj.
- Miriam är hemma hos sin mormor, hennes mamma ligger på sjukhus. Hon har någon tumör i hjärnan...
- Oj då! Kommer hon klara sig då?
- Det vet jag inte, hon ska visst opereras imorgon.
- Okej, vad ska du göra ikväll då?
- Jag och Toby ska hitta på nåt...
- Okej... ett leende lekte på pappas läppar.
- Han pussade mig på kinden innan idag...
- Jaså... hoppsan... där ser man... när får jag träffa honom då?
- Vet inte... ikväll kanske... jag reste mig och ställde den tomma tallriken på diskbänken och gick in på mitt rum. Jag stängde dörren efter mig och satte mig i soffan. Jag tog min mobil och funderade på om jag skulle ringa Toby nu, eller om jag skulle vänta. Nu eller vänta? Nu eller vänta? Nu... jag slog numret och han svarade efter knappt en signal.
- Tjena!
- Öh, hej...
- Ska vi hitta på nåt nu?
- Visst...
- Jag kan komma hem till dig.
- Okej...
- Jag tar med mig en film, lite läsk och godis. Duger det?
- Ja då...
- Okej, ses snart då.
- Mm...
- Hejdå!
- Hej... jag lade mobilen på soffbordet. Jag satt och tittade rakt ut i luften och plötsligt ljöd dörrklockan. Jag gick och öppnade och utanför stod Toby.
- Har du sprungit hit eller? Undrade jag.
- Nä, vadå då? Gick det snabbt?
- Vi lade på för 1 ½ minut sen... och det tar 5 minuter att gå till skateparken härifrån.
- Okej, jag var redan på väg när du ringde... han log, får jag komma in eller? Jag steg åt sidan och han gick in. Pappas huvud tittade frågande ut genom köksdörren. Han hade en diskhandduk i handen och höll på att torka en tallrik.
- Hejsan! Det är du som är Toby, kan jag tänka mig, han kom ut i hallen och sträckte fram handen mot Toby som artigt skakade den.
- Stämmer bra det.
- Jag är Cias pappa, Rolf. Jag gav pappa en snäll men sträng blick och han återvände till köket. Jag ledde in Toby i mitt rum och han satte sig i min bäddsoffa och tittade sig omkring. Jag tog filmen och satte i den i DVD-spelaren. Jag satte mig i bäddsoffan och läste på fodralet.
- ”Get over it”? Sa jag frågande och tittade på Toby.
- ”Shit happends, get over it” heter den. Den är skitbra, sa han.
- Okej?
- Vad?
- Jag visste inte att du var svag för kärleksfilmer, sa jag retsamt.
- Den är faktiskt inte bara romantisk, sa han och himlade med ögonen, den är rolig med!
- Jaja, jag tror dig, jag lade fodralet till sidan och koncentrerade mig på filmen.

Under filmens gång kom Toby närmre och närmre mig och tillslut satt han alldeles intill mig. Jag kände hans arm, lår, ben och fot mot mig. Han hade rätt, filmen var faktiskt jätterolig. Precis i slutet var den ganska romantisk och då tog Toby min hand i sin. Jag sneglade mot honom men han satt med blicken fäst på tv:n. Jag vågade inte röra mig, så när filmen var slut satt jag som förstenad och bara tittade på eftertexterna. Jag sneglade försiktigt mot Toby, vad var det med mig?! Jag brukade aldrig vara så här blyg! Han tittade på mig, med sin fria hand lade han ett finger under min haka, drog mitt ansikte mot sitt och kysste mig. Jag blev så chockade att jag inte visste vad jag skulle göra så jag satt bara som en staty och blev kysst. Han slutade när han märkte att jag inte kysste tillbaka. Han släppte min hand och tittade generat ned i golvet.
- Förlåt, mumlade han. Jag återfick äntligen min förmåga att röra mig och prata. Jag tog hans hand.
- Det är jag som ska säga förlåt. Jag blev bara så chockad, sa jag. Han tittade på mig och försökte tolka mitt ansiktsuttryck. Jag log mot honom och pussade honom snabbt på munnen. Han log mot mig. Jag drog en liten suck av lättnad, det var nära ögat. Vi lade oss skavfötters i bäddsoffan och snackade.
- Vilka söta små fötter du har, sa han plötsligt.
- Öh, tack… tror jag, skrattade jag.
- Varför skrattar du varje gång jag ger dig en komplimang? Frågade han.
- För att det aldrig är någon som har sagt att jag har söta öron, eller söta fötter… det brukar vara schysst häck eller nåt i den stilen, sa jag.
- Om jag säger att du har nice bajslåda då?
- Att jag har nice vadå? Han skrattade.
- Bajslåda…!
- Och det är…?
- Rumpa, bak, häck, ass…
- Tja, den har jag inte hört så ofta heller… i alla fall inte just det ordvalet, jag smålog för mig själv. Bajslåda? Vilket äckligt ord egentligen… Vi låg tysta, jag lyssnade på hans rytmiska andetag och snart sov jag.

Författare:

Publicerat

Dela: