Ta mig till sängfortet, tack på förhand

Idag är en dag som precis alla andra dagar. Eller är det? Det känns i alla fall så. Samma gamla, som vanligt, sena pendel, samma tant som sitter och äter tomat (vem äter tomat, som man äter ett äpple, på tåget?? Eller ens överhuvudtaget??), samma idiot med väldigt läckande hörlurar, med något jobbigt och dåligt dunkande, och samma unge som skriker, eller är det en annan? Sak samma, de låter precis likadant. Tågfönstrets reflektion visar ett urblekt rött hår, hur svårt ska de vara för färgen att sitta? Var ju hos frisören NYSS. Bara boka en ny tid, håret är kanske inte allt, men det är mycket. Trötta tankar, en trött måndag, alltid så trött.

Känslan av att man vill ändra på allt, men inte orkar ändra på något. Inte vet man ska ändra till. Har inte tid. Har inte råd? Vilja bort från vardagen, när den är det viktigaste vi har. Jag vill att vardagen ska vara något att längta efter, att jag ska vakna och känna: ”Yes! En helt ny dag. En dag som är bara min, som jag kan göra vad jag vill med.”, men istället känner jag: ”Om jag tar ett senare tåg, och tokstressar så jag hinner ändå, så slipper jag hantera dagen i ytterligare tio minuter under mina varma, mjuka täcken.”. En dag i taget. Tills ledigheten kommer. Ett vemodigt, släpande, steg i taget. Jag vill hoppa och springa. Inte slösa massa dagar på att enbart längta.

Nej, idag är inte som alla andra dagar. Jag försöker låtsas som det. Övertala mig själv. Idag så flyttar du ut. Ut från mig, bort från vårt hem. Och bara jag kommer vara kvar. Att vi säger ”Jag är på väg hem!”, kommer inte längre betyda samma sak för oss. Vem är jag utan dig? Jag vill bara helst inte veta.
Aldrig har det känts så tomt hemma. Ingen hund, ingen tv på, inget marsvin eller kanin. Ingen du. Bara jag. Hitta mig själv? Pfft. Dummaste jag hört. Självklart måste det här också hända, mitt i allt jävla annat. När är det nog? Känns bara som den ena motgången efter den andra. Jag är trött på att ha ont, jag har fått nog av ångest. Alla outtalade krav, från omvärlden, och från mig själv. En stor del av mig vill bara gräva ner mig under täcket, och bara gråta, och aldrig mer gå upp igen. Bara vara där. Trygg i mitt sängfort.

Jag är 22 år. Jag tappar hår, jag har magsår, jag är trött och hela min rygg är som en stor, spänd och värkande knut. Är det verkligen meningen att man ska vara 22 år och känna såhär? Vart är de som skulle skydda en? Vart finns det hjälp? Det finns det inte. Inte utan att vända totalt ut och in på sig själv, bli tumlad från den ena läkaren till den andra. Få starka mediciner utskrivna, tio minuter efter du träffat en främling, som känner dig till noll procent. Lägg av nu.

Författare:

Publicerat

Dela: