Tack vare Dream

Novell av: Sophia Ström
2001-04-13
TACK VARE DREAM


Jag har alltid levt med hästar. Jag växte upp på familjens gård där det redan vid min födsel fanns tre hästar. Det var pappas stora halvblod Zesam, en fux med tunn man och stolt hållning och mammas tunna arab, Cariol, en snövit skimmel, busig och pigg. Och så var det den gamla travaren, halvdan som hopphäst och värdelös som dressyrhäst. Han hette Dream och för mig var det precis det han var, en dröm! Mamma och pappa hade honom bara som sällskap åt Cariol och Zesam, red honom bara i skogen och föredrog sina egna ädla hästar. Men jag älskade honom, den snälla, bruna hästen med sammetslen mule och de klokaste ögonen.

Redan som liten älskade jag att rida, men hästarna var stora och jag var liten, och första gången jag satt på en häst var på traktens ridskola.
Men jag blev äldre och duktigare och fick snart börja rida våra egna hästar. Mamma föreslog sin eldiga skimmel, medan pappa tyckte att jag skulle rida hans läromästare. Själv var jag inte alls inne på det spåret utan ville mycket hellre rida min drömhäst, Dream. ”Synd på en fantastisk ryttare…” skämtade mamma men de insåg att det var på tiden att den gamla avdankade travaren fick röra lite på sig.
Och det var det bästa som hänt mig, dagen då jag fick börja rida Dream. Han var så annorlunda mot ridskolans ponnyer, så känslig och så personlig. Jag bara älskade att rida honom och vi gjorde långa promenader i skogen. I hemlighet började jag hoppa några små hinder ute i naturen och tyckte att det gick väldigt bra. Dream tyckte att det var jätteroligt och hoppade högt med spetsade öron.
Samtidigt fortsatte jag att rida på ridskolan. Jag förstod att det var bra med några lektioner emellanåt, men föredrog Dream. Men dagarna då jag red på ridskolan hann jag inte rida Dream och därför tyckte jag att det kändes lite tråkigt att sätta sig på bussen och åka till ridskolan.
Och det var just en sådan halvtrist dag som jag anlände till stallet och fick syn på lappen på anslagstavlan: ”Anmäl dig till hopptävlingarna lördagen den femte” var rubriken. Jag gick närmare och kunde snart konstatera att det skulle hållas hopptävlingar på ridskolan. Bara en Clear Round med låga hinder. Och då började en tanke växa i mitt huvud.
”Pappa, jag ska ställa upp i hopptävlingarna på ridskolan!” Pappa stod i stallet och mockade när jag kom inrusande.
”Ja men vad roligt,” log pappa och fortsatte att mocka.
”Med Dream…!”
Pappa stannade upp och såg förvånat på mig. Sedan började han skratta och frustade något om att det var ett bra skämt.
”Nej, det är sant. Jag har tränat ute i skogen, det går jättebra. Det är bara en Clear Round. Jag kan väl få försöka?”
Pappa förstod att jag var allvarlig och slutade att skratta. Han kliade sig i huvudet och suckade när han insåg att jag inte skulle ge mig.

Jag hade aldrig sett Dream se så proffsig ut som han gjorde i Zesams grönrutiga transporttäcke, matchande benskydd och lädergrimma. Manen var knoppad, svansen tvättad, utrustningen packad och nu var det dags att åka.
Vi anlände till ridskolan där alla ridskoleelever redan suttit upp på sina lånade ponnyer eller stod inne i stallet och förberedde sig och hästen. Stolt ledde jag ut min vackra häst och han hälsade genom att gnägga högt och gällt. DREAM hade anlänt!
Jag red fram på framridningsbanan och sneglade på mamma och pappa när vi flög över det låga framhoppningshindret. De såg ganska förvånade ut. Dream var jätteduktig och hoppade som aldrig förr. Han kände nog på sig att det var tävling och galopperade med vägvinnande steg över ridbanan. Ingen kunde tro att han bara var en promenadhäst och dessutom före detta travare.
”Tack Pernilla och Lukas för en utomordentlig ritt! Nästa tävlande är Lisa Persson på sin häst Hökbergs Dream. Lisa, välkommen in på ridbanan!” Jag hoppade till i sadeln när speakern sade mitt namn. Var det redan vi? Plötsligt blev jag jättenervös, men Dream frustade lugnt och höjde förväntansfullt på huvudet. Vi skrittade in på tävlingsbanan och jag hälsade på domaren. När startsignalen hade gått for Dream iväg och riktade in sig på ett hinder. Nej, tänkte jag, det är fel hinder! Jag hängde mig i vänstertygeln, kanske lite för mycket, och Dream svängde besviket åt sidan. Nu var vi inne på rätt spår och första och andra hindret var avklarade. Vi fortsatte till nummer tre… fyra… fem… sex, alla hinder gick som en dans. Sista hindret närmade sig och Dream samlade sig för språnget. Vi var felfria, skulle vi klara det? Dreams avsats var perfekt och sekunden då vi flög över hindret kändes som en evighet. Men så hördes ett ljudligt ”dunk” när Dreams hovar slog i och jag tappade plötsligt all lust och kämparanda. Men när vi slog ned på andra sidan vände jag mig om och såg att bommen låg kvar!
”Ännu en felfri ritt, denna gång med Lisa Persson och Dream. Tack så mycket!”
I ett rus av lycka skrittade vi ut från ridbanan och mottog vår första gemen-samma rosett någonsin.

Fyra år senare avled Dream i hagen, fullt frisk men gammal nog att få somna in. Vi hade haft fem underbara år tillsammans och nu var de slut. Min älskade Dream fanns inte mer och jag har aldrig känt lika stor sorg förut.
Men än idag minns jag Dream med enbart glädje. Han var min första egna häst och lärde mig massor, trots att han ”bara” var en gammal travare. Nu har jag en egen gård med fyra hästar, tre av dem är halvblod, mina tävlingshästar. Men den fjärde skaffade jag i saknaden av Dream, ett travsto som väntar föl till sommaren.
Och allt jag kan om ridning, allt jag kan om hästar och deras beteenden har jag lärt mig av Dream. Jag kommer aldrig att glömma dig, min dröm, min Dream!

Skriven av: Sophia Ström