Takvåning

Lisette vaknade med ett ryck. Hon famlade efter glasögonen som låg på det lilla bordet bredvid sängen. Först förstod hon inte var hon befann sig. Rummet verkade obekant, inga välbekanta dofter. Den svarta tapeten med fåglar som tycktes sväva i ett mörkt tomrum och det gardinlösa fönstret gjorde henne plötsligt osäker.
Efter några sekunder mindes hon. Hon var sin egen nu. Flyttlådorna stod ouppackade längst väggen. Fyllda med hennes liv. Dagböcker, fotografier och lästa romaner.

Hon hade alltid velat bo i en takvåning. Befinna sig högt ovanför alla andra. Blicka ut över takåsar där skorstenar och teveantenner stod i stram givakt.
Redan som barn kände hon att hon stod högst upp på härskarskaran.
Ovanligt söt, med ett dockansikte som omgärdades av ett mörkt och burrigt hårsvall.

Söta barn får kakor och uppmärksamhet. Fula barn får vänta på sin tur. Det hade hon tidigt lärt sig. Den odelade uppmärksamheten var henne till gagn. Då när hon var ett barn.
Därför blev livet som en chock när hon upptäckte att hon som tonåring aldrig blev bjuden på fester. Hon grät och skrek. Våndades över att plötsligt hamna bland den fula skaran.
Hon var inte ful. Hon var vacker. Det visste hon.
– Du är ett hot, sa de. Drar uppmärksamheten till dig. Vi vill inte ha dig här.

Välutbildad. Lätt att få arbete. Hon lovprisade sin skönhet när hon seglade förbi alla andra i kön. Precis som när hon var liten. Skönheten var henne fortfarande till gagn. När tonårstiden var avklarad.

– Satan vad snygg du är, sa en manlig åhörare efter att hon föreläst på en konferens.
Inte ett ord om innehållet i anförandet. Bara att hon var snygg. Hon kände sig tillplattad.

Livet med Martin hade varit svårt. Ett vackert utseende hjälpte föga. Hon valde att lämna honom. Börja om i en takvåning, högt ovanför alla andra hyresgäster.
Lisette öppnade fönstret. Lät den ljumma morgonluften strömma in i rummet.
Hon kände sig väldigt ensam.

Långt där nere på gatan vaknade staden till liv. Människor hastade iväg till sina arbeten. Höll barn i små händer. Trötta ben som snubblade fram mot väntande förskolor. Stressade föräldrar som tittade på sina armbandsur.

I badrummet studerade hon sitt ansikte. Lät tungspetsen följa de vita, perfekt raka framtänderna i överkäken. Formade läpparna till en kyss.
– Satan vad snygg du är, sa hon till sin spegelbild.

Om någon hade frågat henne om hon var lycklig skulle hon först tveka med svaret.
– Nej, skulle hon sedan säga. Nej, jag är inte lycklig. Men jag har en takvåning, högt ovanför alla de andra.

Carina Larsson

Carina Larsson, värmländsk östgöte. Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker fånga dagen och se möjligheter i allt som sker. Frilansande reporter. Före detta lantbrukare som fortfarande gillar att påta i myllan. Ni hittar mig även på min blogg Carinas dagliga leverne.
Carina Larsson är medlem sedan 2015 Carina Larsson har 26 publicerade verk