Tancred & Lene

T

Hur kunde man döpa en kille till Tancred? Det var ju så… gammaldags. Han suckade och återvände till nuet. En tjejgrupp skrattade åt något, det brukade de göra. Varför har de alltid så roligt? Nog för att tjejer oftast är irriterande, med eviga snack om killar och smink. Men de verkade alltid ha så roligt!

L
Hur kunde man döpa en tjej till Lene? Det var ju så… gammaldags. Hon suckade och återvände till nuet. De andra skrattade åt något. Vad? För säkerhets skull log hon snabbt. Hon tittade på ett gäng med killar, som också skrattade åt något. Det var inte ofta, anmärkte hon. De verkade ha det mer komplicerat, konstigt nog. För vilka problem kan killar ha?

T

”Gustav ska dela sin trädgård i åtta lika delar. Arean är 27 kvadratmeter. Hur stor blir varje bit?” Varför ska han dela den över huvud taget? Äh, jag ber om hjälp istället.
- Lene! Kan du hjälpa mig?
- Vilken uppgift?
- 37. Hon läste igenom texten.
- Fråga Jessica istället. Så återvände hon till boken. Tancred suckade djupt. Hon kunde aldrig hjälpa. Ändå var hon ett kapitel före de andra i matteboken. Han frågade Jessica. Hon var två kapitel för de andra.

L

- Kan du hjälpa mig? Hon såg upp. Tancred.
- Vilken uppgift?
- 37. Det var en lätt uppgift, men hon visste inte hur hon skulle förklara. Enklaste utvägen:
- Fråga Jessica istället. Så brukade hon göra. Att lösa uppgifter var enkelt, men förklara? Hon skulle aldrig bli mattelärare.

T

Där går de. Hur lyckas de hålla ihop en grupp på 6 personer? Tjejer ska vara två och två. Annars blir det för komplicerat för dom.
- Vad ska ni göra i helgen?
- Jag skulle köra Yamaha´n, men snön är ju borta. Du skulle ha sett när jag körde….
Tancred återvände till sina egna funderingar. Visst var skotrar häftiga, men nog kunde man prata om annat någon gång!

L

Åh! Varför är Sofie sjuk? Jag som vill vara med henne nu! De andra börjar bli så irriterande. Jag menar, måste Jessica skratta åt allt? Hon har ju så jobbigt skratt. Och Fia! Hon bryr sig jämt om vad jag gör, och skäms över det! Är det inte mitt liv, kanske? Nog för att vi är barndomsvänner, men ändå… Fia har alltid dominerat mig. Till och med då vi var 5 år. Synd att vi bara var tre i klassen tills vi började sjuan. Jag, Fia och Tancred. Han ja… Det är ett fint namn. Lite gammalmodigt, men det passar honom. Fast han har också varit så där mot mig. Men han gillar nog Fia! Då vi var mindre, och vi nöp eller retade honom på skoj, blev han alltid sur på mig. Men aldrig på Fia. Så är det nu också. Men jag var väl så tråkig i mellanstadiet. Han sa då det en gång. Och gick sedan till Fia.

T

- När grät ni senast? frågade Tancred, helt apropå ingenting. De andra stirrade på honom. – Vadå? Han förstod ingenting. Fast… - Vad är det för fel på det?
- Jamen, det fattar du väl.
- Nej, mumlade Tancred, alltmer irriterad. – Bara för att vi är killar, va?
- Äh. Robin vände sig bort och tittade på tjejerna. – Hon va? Hon är snygg.
- Vem?
- Fia, såklart! Det borde väl du veta, Tancred? Robin knuffade retfullt till honom. – Du gick ju i samma skola som henne?
- Lägg av. Fast han tittade dit. Och såg. Fia var faktiskt rätt snygg! Det hade han aldrig sett förut. Visst brukade de småretas, men han var inte intresserad av henne. Inte på det viset. De hade ju alltid känt varann! Han, Fia och Lene. Hon förresten. Hon var mycket gladare nu, än i sexan. Då var hon så tråkig. Eller? De hade aldrig riktigt umgåtts. Nej, han visste knappt vem hon var, när han tänkte efter.

L

Hjälp! Vad ska jag göra?
Lisa satt och storgrät. Tur att Sofie (hon hade blivit frisk) och Katrin var där. De satt och tröstade.
- J-jag sa vänta, men ni väntade inte, och sedan letade ni inte ens efter mig! Jag känner mig så värdelös… Lisa fick snyftande fram allt.
Värdelös är vad jag känner mig, tänkte Lene hjälplöst. Trösta har aldrig varit min grej. Jag står bara och tittar på. Men Gud, vad känslig hon är! Jag var utfryst i sexan, och grät inte en enda gång på flera månader! Eller, jo, en gång bröt jag ju ihop, men det var efter skolan, då vi väntade på bussen. Men jag tror nog att det hjälpte. Efter att Micke sett mig grina så började han liksom se mig, annat än en… ja, vad han nu såg mig som. En irriterande och tråkig knäppskalle, antar jag. För han hängde jämt efter Maria, och Tancred efter Fia. Då blev jag liksom över. Men allt ordnade sig ju. Och här är allt så underbart! Ja, roligt i alla fall. Med kompisar och bra lektioner. Hon tittade på klockan.
- Vi börjar nu… Hon gick iväg ensam.

T

Vad är det med de andra? De liksom… undvek honom. Äh, det är nog bara inbillning. Men varför hade de satt sig i andra sidan klassrummet? Jaha, han fick väl sitta ensam den här lektionen.

Men det fortsatte.

L

- Har ni märkt en sak? Robin och Fredrik är typ bästisar nu. Och de som slogs förra terminen!
- De har väl fått någon sjukdom.
- Men Lene, skrattade Lisa. Måste hon säga så åt allt jag säger?! Och Sofie är sjuk idag också. Efter lunchen gick hon till biblioteket. Hon tog ett seriealbum och letade efter en soffa. I ett hörn hittade hon en soffa, men den var inte tom.
- Tancred! viskade hon förskräckt. Han tittade häftigt upp med tårdränkt ansikte.
- Låt mig vara! kved han och gömde ansiktet i händerna igen. Vad skulle hon göra nu? Hon kunde ju inte trösta!
- Vad är det? frågade hon försiktigt och satte sig ned bredvid honom.
- Det ska väl du skita i!
- Nu låter du precis som jag måste ha låtit. Nästan, i alla fall. Jag använder inte sådana uttryck.
- Vadå? Han sneglade på henne.
- Ja, jag fick ett utbrott en gång. Fast det var bara Micke som såg det.
- Micke?! De hade umgåtts en hel del i sexan, mindes Lene.
- Varför grät du? lirkade hon.
- Varför grät du? Du är ju så lugn, så… perfekt.
- Jag?! Var sjutton har du fått det ifrån?
- Jaa, liksom, jag vet faktiskt inte, erkände han.
- Varför grät du?
- Du först.
- Jag var utfryst.
- När då?
- I sexan.
- Av vilka då?
- Dig. Och de andra. Tancred såg uppriktigt chockad ut.
- Av oss?
- Japp. Din tur.
- Samma sak, sa han med tunn röst.
- Är du utfryst? Lene såg misstroget på honom.


T

- Ja, jag tror då det, skrattade han uppgivet. Nu hade han nog gjort bort sig. Ordentligt.
- Men… men… varför det?
- Jag vet ju inte. Dom bara… tog avstånd från mig.
- Men hur kan de göra det! Du är ju…
- Snygg? Smart?
- Tancred. Han blev lite besviken över svaret.
- Så vad då, då?
- Men man kan ju inte frysa ut dig! Det är ju… knäppt!
- Vad då knäppt?
- Jag vet inte! Nu började hon bli desperat. Du är ju inte ens en ”mobbartyp”! Du… hon såg hjälplöst på honom. Du är stark, ser bra ut, tror jag i alla fall, för jag tycker inte några killar ser snygga ut, och…
- Vadå, är du lesbisk eller?
- Neej! Men jag har aldrig varit intresserad av killar. Och så är du som alla andra killar!
De stirrade ner i bordet båda två. Så hörde Lene hur Tancred började gråta igen. Tafatt lade hon armarna om honom och kramade honom hårt.
- Snälla du, viskade hon förskräckt i hans öra. Gråt inte, jag vet inte vad jag ska göra då! Han började gråta ännu mer. Lene vaggade honom sakta fram och tillbaka, och mumlade
- Allt ska bli bra, ska du se. Allt kommer att bli bra. Efter en stund slutade snyftningarna, och han kramade henne en sekund.
- Tack, sa han tyst. Hon log försiktigt åt honom. Hon tittade på klockan.
- Han är kvart i ett!
- Är du säker?
- Ja! Kom! De sprang ut från biblioteket , till skåpen, rafsade till sig sina saker och skyndade upp till klassrummet. Lene öppnade försiktigt dörren.
- Förlåt att vi kommer för sent, nästan viskade hon till läraren och den väldigt förvånade klassen. Lene hade aldrig kommit för sent förut.
- Var har ni varit! röt läraren. Lene viskade något till honom, läraren såg snabbt på Tancreds något röda ansikte, och sa:
- Det är bra, sätt er. Under många kommentarer och busvisslingar gjorde de som han sagt.

L

- Och var har ni varit då? frågade Fia retfullt.
- I bibblan, svarade Lene sanningsenligt.
- Och vad gjorde ni där då?
- Pratade.
- Du och Tancred? Om vad då?
- Hemligt.
- Men kom igen! Du har ju aldrig sysslat med killar! Vad gjorde ni?
- Det säger jag inte!
- Är han bra?
- På vad?
- Att kyssas? Lene stönade.

T

Vad hade han gjort? Förnedrat sig fullständigt! Hur kunde han? Vad tänkte han på? Hur kunde han sätta sig ner och lipa?! Hur kunde han berätta? Och för Lene, av alla människor! Men vad hade hon sagt? Att han varit med och utfryst henne… Han hade ju inte ens märkt det! Eller henne… Hon var inte alls som jag trodde. Men vad gör jag nu?

L

Lene satt i sitt rum och tänkte. Officiellt pluggade hon franska. Hur kunde de frysa ut Tancred? Det är ju…barbariskt! Eller något sådant. Hur får man stopp på mobbning? Pratar med Friendz? Sofie är ju med där. Fast Tancred skulle nog inte gilla att hon berättade. Om hon skulle ringa och fråga…? Fort, innan impulsen gick över, letade hon reda på hans namn i skolkatalogen och slog numret på telefonen.
- Tancred.
- Hej, det är Lene… Det blev dödstyst i luren. Så lade han på. Vad taskigt! Här har jag suttit och anförtrott mig åt honom och så vill han inte ens prata med mig! Jag fick nästan en prick för att jag kom en halvtimma för sent tack vare honom, och så… ååh!

T

Vad hade han gjort? Hur kunde han slänga på luren så där? Hon som varit så fin, så snäll…
Dagen efter fick han bekräftelse på hur idiotisk han hade varit. Lene tittade inte en enda gång på honom, hur mycket han än försökte fånga hennes blick. Efter två dagar fick han tag på henne i biblioteket.
- Lene…
- Låt mig vara. Jag trodde du var annorlunda, men du är visst exakt likadan som de andra! Som du var förut! Som du alltid varit!
Nej! ville han ropa. Det är inte sant! Men det gjorde han inte.

L

Lene satt och läste på lördagen, då kattens hjärtskärande skrik hördes. Suckande slet hon sig från boken och gick till hallen.
- Vill du gå ut?
Hon öppnade dörren, och bländades av solskenet. Hon bestämde sig för att göra katten sällskap, så hon lade sig på en filt på bron och läste. Efter någon timme hördes ett knastrande ljud, som betydde att någon kom cyklande uppför uppfarten. Solen var bakom cyklisten, så hon såg inte vem det var. Men när han kom närmare såg hon.
- Hej. Tancreds röst.
- V-vad gör du här?
- Tänkte träffa dig.
- Men…det är ju en mil hit från dig!
- Jag märkte det, skrattade han och sträckte ut sina ömma muskler.
- Varför…?
- Jag ville be om förlåtelse. Jag var en idiot som lade, men jag fick en chock. Jag hade ju förnedrat mig fullständigt!
- Hur då? Han hade nu satt sig bredvid henne.
- Jamen, jag grät ju! Lipade som en barnunge!
- Och? Fattade du ingenting av vad jag sa?
- Nej, jag gjorde visst inte det, mumlade han förläget.
- Du minns vad jag sa? Om att det hjälpte då Micke såg mig?
- Ja?
- Det är ju samma sak för dig!
- Hur då?
- Nu har du ju mig!

T

Vad menade hon? Att han hade henne?
- Vad?
Hon gav honom en blick som tydligt visade vad hon tänkte.
- Förlåt… Efter några djupa andetag drog han upp ett brev ur fickan och gav till henne. – Du får inte läsa det! Inte förrän jag har farit, i alla fall.
Hon kramade hans hand ett ögonblick. Det sa mer än tusen ord. Så drog hon upp honom.
- Kom! Hon ledde honom till en liten gräsplätt bakom häcken, och satte sig där. Det var inte alltför blött.
- Fint va?
- Jaa…
- Jag vet, det är inte mycket för världen. Men det är mitt. Jag har alltid varit här. När jag var liten hade jag ett rep och cykelhjälm och lekte bergsklättrare, skrattade hon.
De satt tysta ett tag. Tancred fattade mod och frågade
- Har du varit kär någon gång?
- Ja. I trean. Fast det var inte så lyckat, för Fia blev ihop med honom. Då falnade mina känslor och dog. Sedan dess har jag aldrig känt så för någon. Du då?
- Ja, nej, inte som jag kommer på.
Men rodnaden talade sitt tydliga språk. Lene fnissade till.
- Vad är det?
- Jag trodde inte att det gick att prata med killar. Inte så här. Jag var ju så blyg förr. Det är jag nog fortfarande.
- Är du? Det har jag inte märkt. Och tidigare, jag trodde du såg ner på oss, ja på mig i alla fall, och kanske på Micke också, vi är ju inte på långa vägar lika bra som du i skolan!
- Va? Det var ju ni som inte ville vara med mig! Du hängde efter Fia och Micke efter Maria.
- Nu hänger jag inte med.
- Jamen, det var så!
- Synd att jag var så dum. Men jag visste inte vad jag gick miste om.

L

Omtumlad och glad satte sig Lene ned för att läsa brevet. Tancred hade cyklat tillbaka, och lämnat henne ensam med sina tankar. Hon sprättade upp kanten och tog fram ett papper.
”Kära Lene!
Kan du förlåta mig? Jag visste inte vad som tog åt mig. Jag blev rädd, rädd för att du skulle håna mig eller skratta. Jag förstod inte. Det gör jag inte riktigt nu heller. Men jag ska försöka!
Tancred”
Lene blev alldeles varm inombords. ”Kära Lene!”

T

Hade han gjort bort sig nu igen? Skriva ett brev! Och besöka henne! Hoppas att ingen får reda på det. Inte för att någon bryr sig om honom. Ingen utom Lene…
- Var har du varit? Hans pappa stod i dörröppningen.
- Ute och cyklat, bara.
- I fem timmar?
- Jaa. Motion är nyttigt. Det säger du jämt.
- Ja, men… Men Tancred hade på tre sekunder tagit sig uppför trappan och in i sitt rum. Där slängde han sig på sängen. Var det här en dum idé? Saboterade inte det här alla chanser att komma med i gänget igen? Varför undvek de honom över huvud taget? Vad hade han gjort för att förtjäna det här? Hur Lene kunnat stå ut, kunde han inte förstå. Vara ensam i en så liten skola… Fast nu var ju han ensam. Men om inte det hade hänt, hade han aldrig lärt känna Lene. Okej, han kanske inte visste så mycket om henne. Men det skulle han göra!

L

Att han hade kommit! Något sådant hade aldrig hänt henne förr. Det var rätt modigt, ändå. Inte många killar skulle be om ursäkt heller. Det är väl för ”omanligt”, eller något. Jag vet inte. Men jag tycker han är den tuffaste killen i hela skolan som vågar! Tänk om Fia visste det här! Fst hon skulle väl bara retas. Jag har väl inte varit så förstående vad det gäller hennes förälskelser… Inte för att jag är kär i Tancred, det ska du inte tro!
Vem pratar jag med egentligen?

T

Nu sitter hon där och läser igen. Gör hon aldrig annat? Han gick och satte sig längre bak i bussen. Han vågade inte se henne i ögonen när hon snabbt tittade upp och log ett snabbt leende. Tänk om hon tycker jag var fånig som besökte henne? Hon såg väl glad ut, men… Han vågade absolut inte sätta sig bredvid henne. Maria och Irja satt framför henne. Dom skulle nog reta honom fördärvad om de visste vad jag gjort…

L

Hon tittade snabbt upp och log. Var något förändrat? Nej, han gick bara förbi som vanligt. Vågar han inte sätta sig här? Skäms han? Fast, i och för sig, de blev ju faktiskt utskrattade då de kom in tillsammans efter att de varit på biblioteket. Jag skulle nog inte våga själv, erkände hon för sig själv. Det var ju otroligt nog att hon varit så öppenhjärtlig tidigare mot honom. Dessutom så kan Irja vara riktigt elak, fast hon är med i Friendz. Jaja, här kommer Fia på. Snart måste jag lägga ner boken. Synd, den är riktigt spännande. Jag undrar vad det ger att sitta med Maria en minut. Hon går ju ända av direkt. Men hon är väl så spännande och bra, så Fia tycker mest om henne. Jag undrar vad andra tycker om mig egentligen. Jag menar, en del bjuder typ alla på godis eller tuggummi utom mig. Vad har de emot mig? Är jag så tråkig? Ointressant?

T

Matte… Varför måste man kunna sådant? Jag skulle kunna göra något kul, som… prata med Lene, köra skoter (om det fanns snö), och… okej, nu var han knäpp. Han pratar hellre med en tjej än att köra skoter! Fast Lene är ju inte vilken tjej som helst. Hon är… Lene. Hon är inte som de andra. De är så ytliga. Med Lene kan man snacka. Hon är cool.

L

Tänk om de andra visste! Oh, hon brann av längtan att få berätta. Men vem skulle vilja lyssna på henne? Jag tänker inte låta dem få veta! tänkte hon stridslystet. De tror Tancred är som de andra, men jag vet bättre! Bara det att han grät! Jag har aldrig sett en kille i min ålder gråta om de inte gjort illa sig riktigt ordentligt. Men, men, han är som sagt inte som de andra. Han kan förstå mig, om jag förklarar. Undrar vad de andra skulle säga om de visste vad som rör sig i mitt huvud. Jag, den retande clownen! Är aldrig allvarlig. Men det är så svårt att prata om känslor! Och trösta! Vem vill anförtro något åt mig? Ingen! Jag är så tråkig…

T

På fredagen skickade han ett mail till Lene. Hon skulle nog bli glad. Han fylldes med hopp varje gång han mötte hennes blick genom klassrummet. De andra undvek honom fortfarande. Vad hade han gjort egentligen? Tur att han hade Lene.

L

”Ska vi träffas i morgon? Vi kan cykla och möta varann någonstans.”
Tancred ville träffa henne! Men han ville nog bara vara snäll. Vem vill var med någon som är så tråkig som jag? tänkte hon förtvivlat. Hon gick fram till honom på rasten (han satt kvar vid bänken) och frågade skyggt
- Menar du allvar? Med mailet…? Han nickade blygt. Tur att klassrummet var tomt!
- Då möts vi efter vägen, då. Vilken tid?
- Börja cykla vid elva.
Lene nickade till svar, och flög nästan nerför trapporna.

T

Hon hade svarat ja! Nu var han på väg, han såg henne faktiskt nu. De måste båda ha börjat tidigare, för nu var klockan bara kvart över elva…
De satte sig ner i skogen på filten Tancred tagit med, och åt av fikat Lene varit så förståndig att göra. Han lade sig ner och bara njöt. Så härligt livet kunde vara! Men hon var väldigt tyst, hon brukar ju prata i ett, tänkte han.
Som om Lene läst hans tankar, började Lene prata febrilt.
- Jag är väl inte för tyst? Jag tänkte bara, att du kanske blir uttråkad om jag gör som jag brukar, men nu kanske jag var tråkig, det var absolut inte meningen! Förlåt, jag förstår inte hur du kan stå ut med…
- Vad är det? avbröt Tancred. Är du ledsen för något?
- Åh, jag vill inte tråka ut dig med mina problem…
- Men jag vill höra.
- Vill du inte prata om något som är mer intressant?
- Okej då! fräste Tancred irriterat. Vad höll hon på med?
- Vi kan prata om… om… åh, jag är så tråkig!
Nu reste sig Tancred upp på ena armbågen och såg forskande på henne. – Du är väl inte tråkig.
- Hjälp, nu tråkar jag ut dig med…
- Sluta! sa han skarpt.

L

Det blev för mycket för henne. Förkrossad sprang hon därifrån. Tråkig, tråkig, tråkig…
Då hon kände Tancreds hand om ena axeln, utbrast hon:
- Rör mig inte! Du får inte! Men handen tog ett fastare grepp, och tvingade henne att stanna.
- Låt bli, snyftade hon, men vände sig om och kröp ihop i hans famn.

T

I brist på bättre idéer strök han henne varsamt över håret. Vad gjorde man? Vad kunde han göra? Han kim fram till att detta var det bästa. Trösta hade aldrig varit hans stil, men nu var han tvungen. Fast när han kände efter så var det inte så tokigt.
- Vad är det? viskade han tyst. Du är inte alls tråkig.
- Jo! kved hon.
- Nej! Du är den roligaste, smartaste tjej jag har träffat! Fast ibland har du lite väl knäppa idéer, skrattade han.
- Jag sa ju det! jag tråkar ut alla med min dumma fantasi!
Tabbe! Tabbe, tabbe, tabbe! Hur kunde han vara så dum?! Säga något sådant, hon förstår ju inte skämt just nu!
- Snälla, det var inte så jag menade! Det är roligt att lyssna när du går igång! Du… han svalde. Du får mig att le, viskade han tyst, han hörde knappt sig själv. Och…
- Ja? Hon lyfte upp huvudet, såg med tårfyllda ögon på honom. Hennes vackra, bruna ögon… Han kunde inte låta bli. Sakta tryckte han läpparna mot hennes, blundade. Hon stelnade till ett ögonblick, sedan…

L

Han kysste henne!

T

Han kände hur hon slappnade av, besvarade kyssen. Så ljuvligt, så underbart! Det kändes… obeskrivligt. Han lutade sig tillbaka och tittade på henne. Hennes läppar skalv, hon öppnade ögonen.
- Tancred…
- Schh… Han tystade henne med ännu en kyss. Lene la händerna om hans nacke, lekte med hans hår. Hon lutade sig mot honom med allt större iver, och tryckte varsamt ner honom mot marken. Tancred var tvungen att fösa bort henne ett ögonblick, för att få andas.
- Lene! Då hon kom närmare ännu en gång, höll han henne tillbaka.
- Vad är det?
- Vänta… Han strök med fingertopparna lätt, lätt över hennes ansikte, följde konturernas linjer. – Jag visste inte att du var så… så… Han kunde inte finna ord.
Lene rodnade. Hon körde fingrarna genom hans hår, skådade rakt in i hans ögon ( och in i hans själ, tyckte han ) och pussade honom på nästippen. Sedan reste hon sig snabbt, gick och plockade ihop fikat, och småsprang till cykeln. Innan hon tog på sig hjälmen, tittade hon på Tancred och log. Ett brett, lyckligt leende.

Skriven av: Camilla