Tänk dig en spegelblank sjö...

... och ett får som frågande står och ser ner i det klara vattnet. Tänk dig dess iq-befriade ögon riktigt koncentrera sig på den blanka ytan, de där svarta pupillerna stelnar av ansträngning och svetten utbryter i den ulliga gråvita pannan. Dregel rinner ut ur den öppna käken och öronen är fastlåsta i sina framåtpekande positioner.
Det enda som hörs är den sjungande vinden på höglandsheden. Myren är djup och klar, vattnet fullt drickbart och himlen har den vackraste blåaste nyansen man kan tänka sig, och där hänger den varma solen som en klick målarfärg på en duk.
Bäh.
De små fjällbjörkarnas knotiga grenar som bär spår efter den eviga nordanvinden, har slagit ut sina knoppar i blom. Myrvassen är hög och tar åt sig av morgondaggen på marken. Bergen är höga runtomkring den lilla dalen där sjön ligger fridfullt och vilar. Ingen människa syns till. Ingen fågel, ingen ren, ingen björn.
Inget liv.... eller?
Jo, där! På fårets svettiga panna har en mygga landat. Mosquiten undviker med kvicka fötter fårets blanka blöta svettpärlor och letar sig obehindrat fram till en fin ull-befriad plats någonstans mittemellan kreaturets fåraktiga ögon och sticker ner sin snabel som likt en blodprovsspruta börjar klunka i sig DNA-molekyler som en disktrasa av dålig kvalité inte suger åt sig vatten.
Surr.
Den ulliga varelsen som ständigt fortsätter stirra ner i vattnet förvandlas till en stenstod, i alla fall abstrakt för han rör sig hur som helst inte mer än en stenstod, och väntar på att ett sammanträffande ska inträffa och någon effektiv insektsmördare lägligt ska komma gåendes i den öde vildmarken miltals ifrån all möjlig civilisation då han själv är för skrajsen för att kunna vifta bort skadedjuret. Så fåret står stilla i all väntan, medan han intalar sig att myggmördaren alldeles snart är där för att hjälpa honom. Genom att inbilla sig sådant så kan han undertrycka sina panik-känslor och därmed undgå att bli rädd. Och blir han aldrig rädd så kommer ha aldrig bli besviken för att skadedjurs-saneraren aldrig någnsin på denna jordtid kommer dyka upp till hans räddning. Och blir han inte besviken kan han fortsätta vara lycklig och sorgelös.
Bä-bäh!
Myggan suger i sig sin sista dos ambrosia innan han drar ut sin snabel och begåvat rullar ihop den innan han lyfter från den kletiga huden och flaxar med vingarna i hyperöverljudsrotation och sakta försvinner i luften över myren.
Surrrrrrrrrrrrrrrrrrrr.......
Sakta dör ljudet av jetmotorn i miniatyr ut och endast finns vindens vissel kvar i myrvassens höga gräs. Och fåret som stelt som en stenstod står och ser ut över den spegelblanka sjön ser sig förundrat omkring, som om denne befunnit sig i chocktillstånd och nu vaknat upp ur medvetslösheten.
En kliande bula börjar strax ömma någonstans mittemellan fårets fåraktiga blick, och fåret själv känner hur kliandet tilltar i styrka. Men fåret ser istället ut över vattnet och koncentrerar sig på den fulländade skönheten hos vågornas rörelser som orsakas av vindens ljumma styrka. Bergen runt omkring inramar den gröna frodiga dalen och speglas i sjön. Fåret blinkar till i dagsljuset som om han ser sin omvärld för första gången.
Bäh.

Författare:

Publicerat

Dela: