Tankar

Vid skymningen väller folk ut på gatorna. Om det verkligen är att tala om någon skymning – dagarna verkar aldrig ta slut på ljus när existensen kliver in i juni, åtminstone inte jämfört med hur det var för några månader sedan. Varma vindar. Skratt. Systembolagspåsar. Studentrummen, som fulla av svettiga sommarkläder som hänger på tork, töms nästan systematiskt, och Uppsalanatten livas upp. Jag lyfter glaset och låter rosévinet skvalpa runt. Fransk balkong är en märklig företeelse egentligen. Jag upptäcker hur glasfoten förvränger bordsbänken och den prickiga servetten, som lite slarvig fått ligga kvar efter middagen med henne för några dagar sedan. Hela lägenheten känns på liknade sätt lite slarvig, kanske i hopp om att verka lite sprezzatura, för att referera till den högsta leveln av italienskt herrmode, alternativt är det ett resultat av ren, bottenlös, lathet.

22 år om några månader. studier på nästan högsta möjliga nivå och en vad som skulle kunna beskrivas som en säkrad, framgångsrik framtid. en underbar familj nere i Stockholm. Framförallt just nu: En flickvän som bor bra ett stenkast härifrån. Känslorna för henne går inte att beskriva. Det vore att förminska allting. Huvudet är bara fyllt av frågor. Vem är hon? Frågetecknet blir större ju mer jag lär känna henne – varför väljer hon mig?

Självmord är socialt accepterat. Med förståelse för att påståendet låter absurt så är det ändå så jag formulerar tankarna just nu. Brist på dopamin i hjärnan? Det tror jag inte. Går ändå till gymmet då och då. Men hur förklarar man för sin vänskapskrets och omgivningen att ja, livet är underbart, och för mig har motgångarna varit minimala. Men livet suger energin ur mig och tanken på att inte existera kittlar mig. Jag tänker att en religiös verklighet nog hade löst problemet. Jag skulle verkligen behöva ett syfte, ett syfte med livet. Alla andras självklara livsglädje liknar för mig mer någon slags livshets. Varför i helvete ska vi leva för? Ensamheten är påtaglig och ögen varma och smått suddiga av förstadiet till gråten som kommer smygande. Det är som att det bara är som helt saknar den biologiska överlevnadsinstinkten.

I Berlin tog jag extacy för första gången. E.u.f.o.r.i. I efterhand tycks min omgivning gå på något liknande, fast på naturlig väg. Medan jag tycks ha blivit utan. En psykolog skulle säkert kunna placera mig i något fack, till och med kanske kunna hjälpa mig ur det hela. Få mig att vilja välja livet. Invändning: ska det krävas? Kan en människa inte bara födas, växa upp, leva och dö utan att någon som studerat psyket ska behöva förklara verkligheten för en och skriva ut diverse glädjepiller?

Famlar fram till baren (läs: de löst stående flaskorna bredvid diskbänken) och häller upp en för stor pinne. Famlar också i tankarna. Det är grumligt nu. Men fan vad jag älskar henne ändå. Jävlar i helvete. Det är en fysisk längtan i mig som manifesterar sig bultande inuti mig varje gång vi skiljs åt. Vi kommer nog ses snart igen. Hon säger att hon älskar mig. Jag börjar faktiskt våga tro henne. Sjukt läskigt. Vad innebär detta ens. Repeterar mantrat: lev i nuet, lev i nuet. Samtidigt: Kommer vi fortfarande ses, hon och jag, om några månader? Om 1 år? 3 år? Kommer jag gifta mig med henne? Barn? Får ont i magen av tanken. Chanserna att det händer är minimala. Hon är för intresserad av livet och livet för intresserad av henne. Insikten att hon bara älskar mig för stunden gör mig livrädd. Mitt liv är för bra nu. När som helst kommer alla inse att jag bara är en bedragare. Jag har inget att erbjuda. Jag vill ju inte ens vara med. Är livrädd för att att misslyckas.

Jag sluter ögonen och ser framför mig en existens som blott ett vackert minne. Blir ivrig av tanken. Vaknar till. Jag tar tillbaka det jag sa om skymningen. Ser att det visst har blivit mörkt nu, på riktigt. Skymningen sviker aldrig.

Författare:

Publicerat

Dela: