Publicerat
Kategori: Novell

Tänker alla som mig?

Tänker alla som mig? Eller är jag ovanlig, annorlunda? Kanske är jag det. Kanske är jag den enda som ser under den falska vänskapen, skratten, och all makt.
Tänker alla som mig? Jag bara undrar, jag påstar inget, helt oskyldig – jag lovar.
När man pratar med någon, har alla en baktanke? Gör man inget om man inte får ut något av det själv? Är äkta personer sällsynta?

Fan, klockan är halv nio. Hon rusar upp, uppstirrad. Hon vet inte vad hon ska göra först, osäker. Hon tar på sig kläderna hon planerat att ha, sminkar sig, och borstar tänderna.
Sedan cyklar hon iväg. Hon är redan försenad, men vet av vana att hennes bästa vän inte har kommit så långt – hennes cykel har det nämligen varit punka på, rätt länge nu faktiskt.
- Tja, säger hon och ler.
- Precis vaknat? Säg hon andra.
- Hur kunde du veta det? Säger hon ironiskt och skrattar.
De fortsätter cykla - eller hon ramar sin kompis. De kommer snart fram till deras skolan – deras högstadieskola, de går nämligen i nian. Snabbt ställer hon sin cykel vid cykelstället.
Ännu en dag i skolan, hur kommer denna bli? De snackar om ingenting, strunt. En ful kille har hängt sin jacka på deras plats, de tittar på varandra surt, sedan slänger de ner hans jacka på golvet.
- Kan han fan aldrig lära sig, säger hon andra till henne.
Hon nickar till svar, skrattar lite för sig själv. De går upp och hämtar sina böcker. Alla människor, alla människor här, så falska. Hon hör ljudet av fotstegen i trappan, klirr klirr. Han är inte här. Han speciella, han med den underbara personligheten. Snurrig, busig och nyfiken. Men så är det inte nu, inte längre. Fan, fan, fan.
Det är fullt med folk precis i slutet av trappan, de ser henne inte.
Men kan ni inte flytta er!?
Han förändrades, ”växte”. Inte genom hennes ögon, men troligtvis genom hans egna. Ändrade personlighet, snackade med de personer som verkade vara bra för hans popularitet, hans gamla stil är nästan som bortblåst, han ser henne aldrig, säger aldrig ens hej längre. Men hon vet, hon vet varför han ibland söker hennes ögon, hennes tillit. Han saknar henne, och hennes kompis, hans gamla kompisar. Där var han trygg, nu är han ute på hal is och.. Hon ser genom det, den falska påsatta ”nya” han. Det är inte du längre, det vet jag.
Du finns inte längre, du tillåter dig inte att vara med oss, vara dig själv.
Men ibland kikar du fram. Precis när vi passerar varandra, tittar du upp. Och du ler mot mig, men ändå inte. Du är fortfarande lite nyfiken, nyfiken på mig. Jag vet det, jag känner dig så väl – även om du inte tror det. I matsalen igår, du trodde att jag inte märkte det, märkte att du tittade på mig, tittade på oss och längtade. Jag kände det, jag förstod det. Men sånt förstår inte du längre. Du förstod inte heller att jag längtade efter dig, tittade efter dig, letade. Fast på ditt egna sätt märkte du det ändå – lite. När försvann du, när försvann min känlsor? När försvann vi?
Du är inte i skolan, jag ser dig aldrig. Var är du någonstans, jag letar efter ditt riktiga jag.
Jag saknar dig, saknar att prata med dig, skämta, och att bara vara med dig, få ett hejande eller bara ett leende. Jag saknar dig.
- Ursäkta? Säger jag, lite för tyst märker jag.
Jag får knö, putta mig fram.
Plötsligt sitter vi på matten, brevid hon, hon, hon och min kompis. Jag vet inte hur men på något finurligt sätt börjar alla prata om dagen före Lucia. Det tycks vara en typisk festdag.
Fast jag går ändå aldrig på fester. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det därför att allt handlar om att dricka sig full och skämma ut sig? Att hångla, göra bort sig, skrika, och bli osams med sina föräldrar. Men om jag nu mot förmodan skulle vilja gå ut, vart skulle jag gå?
- Ni ska väl ut? Frågar hon ena tjejen, till mig och min kompis.
- Ja, eller jag ska ”nog” till Sabba, säger min kompis och ler lite.
Jaså? Så det är på detta viset jag får reda på det, att du ska ut? Det är såklart din andra kompis du ska gå med, eller har jag fel? Eller just det, vad dum jag är.
JAG ska ju inte med, varför skulle jag tro det? Inte för att jag inte kan, utan bara för att när min kompis tänker på att gå ut med någon är det såklart inte jag – utan hennes andra kompis.
Det var ju bara vi två som hade planerat att gå på första SABBA tillsammans, träffa kompisar. Men oj, du planerade ju det också med din andra kompis, och vips blev det hon andra du skulle gå med. Fan, vad jag blir besviken på dig. Jag trodde inte mina öron, så du hade alltså planerat att gå en andra gång på Sabba med Hon andra? Och inte bjuda med mig, såklart ska jag infinna mig i detta. JAG ska vara tacksam, och bla bla bla. Men vet du vad? JAG orkar inte mer. Synd om dig, men du kan inte tro att du bara kan skita i mig efter skolan. När du inte har tid längre. Jag orkar verkligen inte mer. Fan, kunde du inte bara frågat ifall jag fick följa med? Ett leg kan vi väl fixa på annat håll, det fixade du ju till din andra kompis. Jag vet inte varför, men det känns oerhört fel att fråga om jag får följa med. Varför skulle ni vilja ha med mig? Jag är ju Annorlunda, eller jaså du tycker inte det? Nej, okej. Men varför bestämmer du dig då för att gå med henne och inte mig. Varför går vi inte alla tre? Jag kommer att sitta hemma, Ensam. Medan du skakar rumpan med den andra, och har kul. Jag vill också dit, fan.
Vad ska jag göra, kan du inte hjälpa mig?
- Vi slutar nu, säger jag och tittar upp mot dem andra. Jag är besviken, ledsen. Men jag döjer det..
- Dessutom vill jag byta skor nu, säger jag till min ”kompis”
Hon skämdes ju fan nästan när hon sa det. Jävla unge, ursäkta, hon hade säkert tänkt gå dit utan att säga till mig. Och när hon väl skulle säga det till mig (säkert på fredagen, Sabba är på söndagen) skulle hon och le och verka oskyldig. Hon skulle säkert säga det med minen detta-har-jag-sagt-innan, dessutom hade hon verkat oerhört eberörd. Jag fattar inte det, hur kan hon pissla och passla så bakom min rygg? Fan, jag är så jävla arg. Men jag spelar en roll, verkar oberörd.
- Har vi mat eller? Nej, just det, vi har musik först, jag tittar på henne. Hon verkar lite generad.
Du hade inte tänkt säga det till mig, eller hur? Du hade hållt det för dig själv, ERKÄNN!
- Ja, just det. Arbetet, vi säger att vi har lämnat in det, säger hon.
Byter samtalsämne. Fan, jag är så jävla besviken på dig just nu.
- Mm... jag vill byta skor. Arg.
Hon svarar inte, utan tar av sig mina skor.
Sedan ler vi mot varandra, och går hand-i-hand till musiken.
Utan dig så existerar jag inte. Allt jag vill höra är att du kommer tilbaka. Strunta inte i mig, inte nu. Jag som just börjat lita på dig. Kommer vi verkligen hålla ihop i gymnsaiet? Tveksamt.
Vi går och sjunger. Skrattar gör vi också, larvar oss. Och skämmer ut andra – mest oss själva.
Plötsligt står han där, lite längre bort. Han tittar avundsjukt - med ändå inte. Jag ler mot honom, men får ingen respons. Han tittar på mig, jag är lycklig. Det lilla räckte, för det är du. Ingen annan.
Plötsligt är vi alltid omringade av killar, matsalen, våran soffa, datorn, det kvittar var vi är. Hur kommer detta sig nu? Hur kommer det sig att alla killar intresserar sig för oss nu? Eller är det bara en slump? En slump, en konstig känsla. Är vi populära? Jag blir lycklig. Jag skulle vilja se mig själv genom någon annans ögon, se vad jag ska förbättra. Det skulle vara roligt att vara någon speciell person för en dag, jag undrar om jag hade förändrats. Vad roligt det skulle vara, men min person, min kropp skulle fortfarande vara som jag brukar.


- Jag kommer hem till dig efter det att du har varit där, så gör vi läxan! Skriker jag efter min kompis.
- GÖR DET! HEJDÅ! Svarar hon, minst lika högt. Om inte högre.
Jag är på väg hem till henne nu, jag ska föra Sabba på tal. Se hur hon reagerar. Se hur hon viker undan med blicken. Än en gång, se hur hon reagerar. Nervös, arg, sur, ledsen, tröstande?
Men när jag ringde henne var hon sur, på mig, och med utan anledning. Vi studerade inte, vi var sura på varandra. Av helt olika anledningar.

Egentligen är jag sur på henne nu också, nu när jag skriver detta. Jag har bara EN kompis numera. Och oftast, om hon får välja, är hon med Amanda. När är hon med mig, jo när hon antingen har varit eller hon andra inte kan. Så är det alltid! Men hon fattar inget, nada, för hon är för självupptagen. För mycket Clara kort sagt.

Igår var det Sabba igen, och jag fick inte följa med. Hon sade det. Påpekade att hon fick dåligt samvete när bara hon och hon Andra gick dit utan mig.
Men skillnaden mellan mig och Clara är att jag skulle ha gjort något åt det, det skulle däremot inte Clara ha gjort. JAG skulle ha stått för mina åsikter, om nu inte Clara vill ha med mig, Fine, då är det okej med mig. Men isåfall måste hon stå för det. Och inte tissla om hon ska dit. Kan hon inte säga klart och tydligt att hon och Amanda ska dit - själva? Kan hon inte stå för sina åsikter? En falsk kompis, är det det du vill vara? Jag tror att du tycker att Amanda är ”ballare”, coolare, fräckare, you name it, än mig. Okej, då får du väl tycka det!
Men du kan väl, snälla, åtminstonde säga det till mig?

När hon berättade att hon fick dåligt samvete, sade jag att jag låg hemm och grät, och kände mig olycklig. Fast jag sade det ironiskt. Så jag får väl skylla mig själv. Men ändå, jag försökte faktiskt efteråt ta upp det, men då kom antingen Sara in och störde (Som hon alltid för den delen gör när jag pratar om något viktigt med Clara) eller så var kakan färdig i ugnen.


Hade jag det bättre med Nathalie och co.? Jag har börjat tveka. För när jag och Clara blev komisar var Clara vilig att offra allt fr mig, men sedan gick det över. Och Clara och Amanda stärkdes. Nu tänker hon på mig som en triumf. En pokal man kan ägna lite tid då och då, när man känner för det. Som får stå i skåpet, helt ensam, tills den är full av damm och smuts. Ibland när man minst anar det öppnas dörren och ljus släpps in mörkret. Fast lika snabbt stängs den, kanske är pokalen skinade ren. Men vad gör det, när den står där alldeles ensam i ett skåp, mörkt och kallt. Och snart står den där ensam, men nu smutsig. Och ingen dörr öppnas, för Clara har fått en ny pokal. En pokal hon mer än gärna visar upp för alla, som följer med henne in till stan, fikar och som hon skrattar med.

I skolan är det annorlunda. Då är hon efter mig, men det ändras snabbt så fort skolan har slutat. Dem alla trodde var bästa vänner, det är bara ett skal, ett fejkat skådespeleri.
En pokal och en mästarinna.

På tal om skådespeleri. Jag har tänkt på det, kan du se en plansch där det står Josefine med på rollistan? Det enda jag inte kan bra är att låtsatsgråta. Men det kan väl ingen som nyss kommit på at den vill jobba med skådespeleri. Fast tänk så är jag riktigt dålig? Å andra sidan kan jag spela, jag spelar ju med Clara. Varje gång hon lyckligt hittar på något med Amanda, varje gång jag är ensam. Varje gång sitter jag där. Man tycker ju att hon borde fattat vid det här laget, men icke sa nicke. Här är det bara Clara&Amanda som gäller när det är offentligt. Men efter varje gång är det jag som gäller. Fast då är det inte offentligt utan det är privat. Men vad förväntar jag mig egentligen, ingen vill väl visa mig offentligt?

Eller jo, det finns ju tillfällen. När det är positivt för Clara, när det är någon som gillar Mig då ska Clara också vara med. När hon får nytta av det, annars är det skåpet som gäller.

Är det bara jag som ser bakom spelet i skolan, är det bara jag som VET vad man ska säga när någon ställer en fråga. När någon ler, skrattar är det bara jag som vet vad man ska snäsa, säga till personen? Är jag konstig, för jag kan inte festa. Jag tycker det känns för spänt, för fejkat. Men på Faklaskolan, jag hoppas det blir bättre där. Jag hoppas att jag lyckas i skolan, med vänner och med popularitet. Kommer jag att trivas på Media? Jag hoppas det,
jag hoppas mitt liv blir perfekt.

Skriven av: Ebba

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren