Tårar av det förflutna

Hårda regndroppar smattrade envist mot taxins skyddande fönster. Mörkret hade lagt sig som en tjock matta över staden, så att endast ljuset från livliga puber och nattcaféer syntes i natten. På avstånd hördes arga tutanden och ilskna skrik. De verkade vara så mycket högre nu under natten än de någonsin hade kunnat göra i dagsljus. Richard suckade och stirrade på den våta vägen som snabbt for förbi därutanför. Han hoppades att nästa passagerare skulle vara blyg, tyst och tillbakadragen. Ibland kunde en lugn tystnad vara mycket härligare än jobbigt prat. För varje gång någon frågade, varje gång någon undrade varför han såg så ledsen ut, kände han sig tvungen att berätta sanningen. Det var hans uppgift. Att varna folk för vad som kan hända om man inte håller hårt i det man har. Om man tar saker för givet.

En mörk skugga, som nästan såg hotfull ut i natten, avlägsnade sig från den annars folktomma trottoaren och vinkade. Richard tvekade en sekund, men körde sedan in till kanten. En vattenkaskad sköljde över personens redan dyngsura kappa och fick föraren att blunda av skam. En händelse som så lätt upprepar sig. Många gånger hade regnvåta och irriterade människor klivit på bara för att klaga över deras nu förstörda kläder. Han blev dock förvånad då personen där ute i det klapprande regnet knappt rörde en min, utan bara helt oberört öppnade dörren för att sätta sig tillrätta. Richard lutade sig lättat tillbaka och inväntade smällen av dörren som stängdes. Där kom den, och samtidigt blev det häftiga regnet mycket mer dämpat.

”Vart ska du någonstans?” frågade chauffören artigt och körde åter ut på vägen.
”För stunden vill jag bara ha skydd från regnet”, svarade en kvävd kvinnoröst från baksätet, och han såg hur hon drog den stickade kappan tätare kring sig. Huvan var så långt neddragen att han knappt kunde se ansiktet i den reflekterande backspegeln.
Chauffören suckade och stirrade ut genom framrutan. Regnet hamrade mot rutan och det var knappt att han kunde se vart han körde. I fem minuter fortsatte han envist, men snart insåg han att det kunde vara farligt och svängde in till vägkanten. Passageraren satt tyst i baksätet. Plötsligt önskade han att det hade varit en pratglad person som klivit på istället. Det var nästan läskigt hur tyst hon var.
”Jaha, då var vi fast här i regnet”, mumlade Rikard bekymrat och vände sig bak mot kvinnan.
Hon svarade inte.
”Vad heter du förresten?” fortsatte han och böjde sig ned lite för att försöka få en glimt av hennes ansikte. Samtidigt vände hon sig mot fönstret och huttrade till.
”Numera kallas jag Lisa, men en gång i tiden…”
Hon avbröt sig dröjande och stirrade ut genom fönstret, där allt man kunde se var becksvart mörker. Det tog några sekunder innan hon harklade sig och började prata igen. Regnet kastade sig ursinnigt mot bilens skyddande väggar, så hon fick höja rösten för att över huvud taget höras lite grand.
”En gång i tiden var jag en helt annan person. Jag hade en alldeles underbar… man, eller pojkvän, eller… Jag vet faktiskt inte riktigt vad han var, men jag älskade honom. Å, gud, det gjorde jag verkligen. Har du någonsin haft någon så nära att du kunnat göra vad som helst för den personen? Har du någonsin känt så?
Richard hajade till. Plötsligt hade orden bara strömmat ut ur Lisas mun. Kvinnan tittade till och med upp och blottade en del av sitt skymda ansikte.
”Tro det eller ej, men det har jag”, svarade Richard allvarligt. ”Hon var vacker, begåvad och underbar på alla sätt och vis…”
”Var?” kommenterade Lisa dröjande och drog kappan tätare kring sig.
Richard fick en klump i halsen vid tanken på sin forna kärlek, men försökte att inte visa det.
”Ja, det var ganska länge sedan vi såg varandra. Det är en lång historia, alltihop, och varje gång jag berättar den vet jag inte var jag ska börja.”
”Jag har tid.”
”Jag vet, men just nu skulle jag hellre vilja höra mer om dig. Varför ser du så ledsen ut?”
Kvinnan i svart drog ett djupt andetag och ryckte sorgset på axlarna.
”Jag har förlorat allt. Vad har jag att uppskatta? Att ständigt vara på sin vakt och inte lita på någon. Det är inget liv! Allting kunde ha blivit så mycket bättre.”
Richard lutade sig fram strök henne lugnande över axeln. Han kände hur hon slappnade av och log mot honom. Det började bli fuktigt och instängt i den trånga taxin, på grund av det blöta vädret därutanför, och Lisa drog svalkande ned den varma huvan. Tovigt, musbrunt hår vällde fram över det skuggade ansiktet och kvinnan brydde sig inte om att ta bort det.
”I tio år”, utbrast hon. ”I tio år har jag varit på flykt. Jag vet inte hur länge till jag orkar.”
”Men, vad är du på flykt från?” frågade Richard häpet.
”Alla. Alla som stödjer kungen. Regeringen. Folket. De skulle känna igen mitt ansikte var som helst. Precis som de gjorde förut, den där dagen för tio år sedan… ”
Lisa tänkte tillbaka samtidigt som hon återgav ögonblicket så gott hon kunde.

Fåglarna kvittrade glatt och flaxade runt bland träden i jakt på en partner. En annan fågel att kunna ty sig till. En att älska. Inte för att fåglar kan älska någon på samma sätt som människan. Det vore bara konstigt. Eller kan dem det?
Loriette skakade fundersamt på huvudet och bytte ställning i den mjuka fällstolen som stod ute på den öppna terrassen, vilken hade en utsikt över flera kvadratkilometer hav. De bodde på en ö. Den var en ganska stor, men ändå så pass liten att man kände de flesta som bodde på den. Hon själv var rätt populär, då hon var dotter till öns kung och drottning. Vissa som nyss flyttat dit tyckte att det var löjligt att ha sådana på en ö, men alla som bott där länge nog visste att det var så det skulle vara. Det var så det alltid hade varit, från generation till generation.
”Prinsessan, prinsessan!”

Loriette reste sig hastigt upp och snubblade nästan över sitt eget hår, så långt och lockigt som det var. Hennes närmaste tjänare, Ritha, kom springandes så häftigt att hennes runda lilla kropp guppade upp och ned. Fåglarna slutade kvittra och flög upp mot himlen med ett yvigt flaxande. Ritha nådde fram och tog pustande stöd mot den hårda stolsryggen där Loriette tidigare suttit.
”Du måste iväg”, flåsade hon krampaktigt och tog sig för bröstet.
”Hur är det med dig egentligen?” frågade prinsessan oroligt och böjde sig ned så att hon fick ögonkontakt med tjänaren som stod helt nedhukad.
”Nej, bry dig inte om mig! Alla letar efter dig, Lori! Det var en stallpojke, smutsig och ohyfsad, som rusade in i slottet för att skvallra om någonting. Vakterna ingrep genast och bar ut honom. Dessvärre hann han ropa ut sitt budskap gång på gång innan dörren stängdes bakom dem, så att alla i slottet fick en bra uppfattning om vad det var han ville säga. Lori, han sa att han sett dig tillsammans med den där stallansvarige. Han sa att ni hade kysst varandra. Mitt i staden! Å, gud, du måste verkligen iväg härifrån!”

Loriette stod som förstenad. De visste. I flera månader hade de försökt att hålla det hemligt, men under gårdagen hade de blivit lite mer vågade. Det hade känts spännande och mer ”på riktigt” att bara för en gångs skull, att bara en gång, få kyssas i folkvimlet. Dessutom hade hon inte förväntat sig att de skulle känna igen henne. Hennes långa gyllene hår hade hon dolt under en lång kappa med huva som hon fått låna av sin älskare. Hon kunde inte förstå att någon hade känt igen henne! Vilken skam! Kungafamiljen hade bara en regel att förhålla sig över. En enkel liten regel. Man fick bara gifta sig med personer som också var av kunglig ätt. Ofta blev man bortgift med någon prins som bodde på en annan ö eller på fastlandet. Därvid fick man heller inte strula runt med någon fattig bonde innan man stadgade sig. Hon hade brutit mot den enda och viktigaste regeln.

”Men, mina saker!” gastade den förvirrade prinsessan och började springa mot slottet. Solterrassen låg en bit ifrån för att få bäst möjliga utsikt och sol.
”Nej, fröken!” morrade Ritha och grep tag i hennes arm. ”Nu måste iväg NU! Det finns ingen tid till att hämta saker, pengar eller kläder. Slottet är redan fullt med vakter som letar efter dig! Det var din mor som skickade mig. Hon var mycket upprörd och ville att jag skulle ge dig det här.”
Ritha krafsade fram en guldkedja ur förklädesfickan, som glittrade och skimrade när den fångade upp solens starka ljus.
”Hon ville att du skulle ha den här. Den har förts vidare från generation till generation, och hon vet inte om hon någonsin kommer att se dig igen.”
Loriette kastade sig gråtande om halsen på sin omhändertagande vän och tog snörvlande emot gåvan.

”Gå nu!” manade Ritha, även hon gråtfärdig. ”GÅ!”
Loriette kastade av sig klackskorna och började springa. Gräset kändes stickigt mot de bara fötterna och nattsärken fladdrade som en vimpel runt benen. Hon torkade tårarna och vände om. Inte mot slottet utan mot eken, deras hemliga gömställe. Hon hoppades att han skulle vara där och vänta på henne. De skulle ha träffats bara en halvtimme efter att Ritha kom med de omkullkastande nyheterna.
Efter en liten stund var hon framme. Det var mitt ute på en lerig åker, så det fanns inga vakter i sikte. Till sin besvikelse fann hon heller inget spår av den hon väntade på.
Gråtande föll hon ihop mot den ihåliga gamla eken. Hon brydde sig inte ens om att klänningen blev lerig och smutsig.
I en hel timme väntade hon förtvivlat på att drömprinsen skulle komma på en vit springare och rädda henne från vakterna. En prins, hennes älskling, som skulle fly med henne långt därifrån. Sedan skulle de leva lyckliga i alla sina dagar, precis som alla prinsessor i sagorna gjorde. Händerna darrade av gråt och plötslig kyla när hon drog av sig guldhalsbandet hon nyss fått och gömde det inuti eken. Det var det enda hon ägde, och hon ville visa honom att hon hade varit där och väntat. Han skulle förstå att det var från henne. Hoppades hon.

Olika förklädnader i varje nytt land. Pengar fick hon genom att jobba korta perioder i stall eller som städare, innan hon åter måste vidare. En gång blev hon igenkänd. En gång blev hon tillfångatagen. I tio dagar fick hon sitta i ett utländskt fängelse i väntan på att hon skulle förflyttas tillbaka till Vivalion, ön där allting började. Hon kom dock aldrig dit. En vän hon hade lyckats skaffa sig hjälpte henne ut ur fängelset. Det är en hel historia i sig, men förutom ett långt ärr som sträckte sig längs vänster kind ända ned till halsen, gick allting som planerat. Det förföljde henne än idag. Djupt och förstörande hånade det henne för att hon inte var vacker längre. Dessutom var hon nu ännu lättare att upptäcka.
Nu hade hon hamnat här. I en taxi. Där hon kom ifrån fanns det inga bilar. De levde lite som förr i tiden, men oj vad hon hade varit lycklig där borta. Inte många visste ens om att platsen existerade, och det var hon glad över. Annars skulle hon kanske redan varit upptäckt – igen.

”Så nu har jag hamnat här, i din taxi”, skrattade Loriette och drog undan det tilltrasslade håret för att visa upp ärret. Richard hade suttit tyst under hela berättelsen. Det hade slutat regna, och gryningen dagades i horisonten, men trots det satt han kvar. Stirrandes.
Den forna prinsessan drog av sig den toviga peruken och blottade en del av sitt fortfarande gyllene hår.
”Det kändes viktigt för mig att behålla det”, förklarade hon och visade upp ett skyggt leende. Hon kände sig så lättad över att för första gången ha berättat alltihop. På något sätt kände hon att hon kunde lita på denna främling. Det var en konstig känsla. Ungefär som att hon kände honom riktigt bra trots att de nyss träffats.
Richard satt fortfarande tyst. Snart började han gräva i sin högra ficka. Ett leende spred sig sakta över ansiktet då han höll upp smycket. Där var halsbandet, lika glittrande och lysande som om det hade varit alldeles nytt.

Loriette gav upp en flämtning och tog sig för munnen. Hon stirrade först på halsbandet, sedan på Richard, och så tillbaka. Flera gånger gjorde hon så, innan hon åter flämtade till och kastade sig om halsen på den lycklige taxichauffören. Länge höll de om varandra. De ville aldrig släppa taget, för tänk om någon skulle separera dem igen? Hon kände hans tunga hjärtslag mot sina, hans varma andetag mot halsen och den sträva skäggstubben mot kinden. En lyckokänsla spred sig från tårna och ända upp i hårspetsarna då hon borrade ned ansiktet i hans lena tunika och kände doften av värme och kärlek.

”Du anar inte vad jag har letat…”, mumlade Richard kärleksfullt. ”Jag har också en historia, förstår du. Gud, vad jag önskar att jag hade varit där och kunnat fly med dig då allting hände, men jag var tillfångatagen. Stallpojken visste vem jag var. I två år fick jag sitta i fängelse, och sedan blev jag utvisad från landet. Det var då jag började söka efter dig. Jag har till och med lärt mig att köra bil, som du kanske ser.”
Loriette fnissade till och kramade om honom ännu hårdare. En tår trängde fram och rann nedför hennes ärrade kind, och efter den kom en till och en till. Hon kunde inta fatta att detta verkligen hände. Drömde hon eller var det verklighet?
Efter tio år av ständig smärta kunde hon anse sig vara lycklig. Hon ägde fortfarande ingenting förutom kläderna hon hade på sig, men hon hade hittat Richard!
”Vad gör vi nu?” frågade hon plötsligt och fingrade på det gyllene halsbandet.
”Nu, älskade Lori, tar vi den här bilen och flyr någonstans. Att vara chaufför är inte så välbetalt, men efter åtta år har jag tjänat ihop en del. Vi kan åka varhelst du vill!”
Prinsessan satt tyst i några sekunder och granskade lyckligt Richards något åldrade ansikte.
”Men… kan vi inte rida istället?”

En månad senare galopperade fyra becksvarta hovar mjukt mot ett gräsbelagt underlag. Richards kraftiga midja var mjuk och värmande, precis som den håriga hästryggen Loriette satt på. Det kändes som om de flög mot framtiden, snabbare och snabbare. Snart skulle de vara framme vid den mysiga lilla stugan som den lycklige mannen hade köpt åt dem. Den låg vid vattnet på en ö tillhörande samma land de kom ifrån, men hon var inte rädd längre. De kunde inte gömma sig för evigt. Med sitt gyllene hår fladdrandes i vinden skrattade hon rätt ut i luften. Hon hade blivit räddad.

Skriven av: Lovelle