´Tårar av is

Tårar av is

Hon vaknade upp och kände hur den kalla världen slingrade sig in i hennes hjärta. Hon strök handen över hans arm som han lagt så omsorgsfullt runt henne. Hans händer var så kalla, de hade en konstig färg hon inte gillade. De såg inte ut som de händer som blodet sprunget genom eller som de händer hon haft i sina. Hon tog händerna och kramade dom och vände sig om så att hon kunde se hans ansikte. Hon strök sin hand över hans kind. Den var mjuk, som alltid, men väldigt kall. Hon lade sig närmre honom för att ge honom den lilla värmen hon hade kvar och försökte få snöflingorna att sluta falla på hans ansikte. Men han rörde sig inte, han vaknade inte när hon tog hans hans stela händer i sina. Hon log åt hans fridsamma min och kysste hans ögonlock, men fortfarande utan resultat. Han vaknade inte. Hon viskade ömt i hans öra:
– Vakna nu min ädle riddare, du kan rida ut denna storm likt du förut kunnat rida ut orkaner.
Men han hörde henne inte. Han låg lika still som han gjort innan.
Hon kysste hans läppar och lade sin kind mot hans för att hans varma andedräkt skulle kittla i örat som den alltid gjort. Men hon kände den inte. Hon började gråta. Gråtet övergick i smärtsamt vinande och nästan ylande obegripliga ord genom de halv öppna läpparna. Hon rörde vid det kalla stela ansiktet av sin älskade gång på gång med tårarna rinnande längs kinderna i hopp om att han skulle återvända. Nu började hon känna hur snön smög sig in allt djupare inpå henne, men hon brydde sej inte. Hennes älskade låg där, så vacker och så still. Hon ville vara med honom. Hon saknade hans mun. Hon skulle aldrig någonsin få höra hans kärleksfulla viskningar om natten eller höra honom sjunga igen, inte i detta liv. Hon lutar sig mot snö-väggen och kramade om hans kalla kropp. Hon gråter inte längre, hon tar bara djupa andetag och lyssnar till tystnaden. Snart skulle hon vara hos honom, snart skulle det inte finnas mer smärta i hennes nu mer frusna hjärta. Hon slöt ögonlocken i förhoppning om att inte öppna dem igen och kände frusna tårar av is på kinden. Sedan gav hon ett sista vagt andetag till världen och världen blev mörk och tyst.

Författare:

Publicerat

Dela: