Tavlan

Hon kammade sitt hår och rörde på huvudet. “Kan du vara mer stilla med huvet?” sade Frans och började studera och känna på henne.
“Är jag den första?” frågade hon.
“Du kan inte ana hur många jag har målat, se bakom dig”. Modellen vände på huvudet och såg tavlorna som föreställde allt från kungar till grannfrun. Färgerna var glada och gav ett muntert intryck. Hon försökte ta ut den vackraste i samlingen som hon tyckte bäst om. Frans lade märke till hennes fokusering vid tavlan med den vackra ängen och det lilla röda huset.
“Oj, den måste ha hamnat fel” utbrast han som om hela världen hängde på en enda tavla.
“Så vacker den är! Jag tycker verkligen om tavlan”
“Behåll den du” sa han. Hon hoppade till av förtjusning.
Han tog ner tavlan från kroken och lutade den mot en vägg. Eftersom hon hade cyklat lovade han att köra och lämna den till henne. Det var en stor och otymplig tavla så det hade ändå inte gått. Hon tackade för vänligheten och begav sig hemåt. Han undrade hur hon hade det i sitt hem och om hon var gift, och började fantisera om hur hennes hem såg ut och gradvis steg säkerheten och styrkan inom honom. Det här kommer att lyckas.

Nästa morgon efter en god sömn åt han frukost. Kaffet blev alldeles för svagt, så han var tvungen att brygga nytt. När han kom in i vardagsrummet som var arbetsrummet begrundade han verken en stund. Arbetet med dessa tavlor hade han inget minne av, hade han intalat sig, det lät bra om han sa det så om hon skulle fråga. Vem vill ha en sån tavla egentligen, tänkte han. Men det var ett bra sätt att träffa kvinnor. Kroki var något som han alltid velat lära sig. Brodern var den enda konstnären i familjen. Föräldrarna arbetade båda på posten. Efter gymnasietiden var han på väg in i måleribranschen men upptäckte att det inte var något för honom, istället hade han planer på att följa sin broders fotspår. Med penslar, staffli och hela alltet stod han i sin lägenhet i hopp om att bli framgångsrik en dag. Efter många försök utan att lyckas utan att uppnå sin brors resultat gav han upp måleriet och köpte in tavlor som han sålde till sina modeller, tejpade över signeringen med sin egen signatur. Just som han skulle sätta fast tejpen på hennes tavla upptäckte han till sin bestörtning att färgen höll på att flagna. Det vackra röda huset med vita knutar var nu halvt och de båda träden var nästan ett minne blott. Vad skulle han ta sig till? Om en kvart skulle han vara hos henne. Någon annan tavla ville han inte ge henne eftersom några måste han ha själv för att få uppskattning. Denna tavlan passade henne på nåt sätt. Kanske skulle han måla av henne och sammanföra henne med tavlan så att de var ett. Hon skulle passa bredvid huset, eller vid korna. Ett fotografi kunde han kanske klistra dit. I en låda hittade han ett gammalt fotografi av Axel Gladström som var en oerhört känd konstnär. Axel var anledningen till att han började måla, och Frans var säker på att hon skulle gå på det. Varje detalj och sak var viktig i det här läget för trovärdigheten.

Cykeln stod parkerad utanför dörren. Tavlan höll han med ena handen medan han cyklade. Det var inte så långt, men med tavlans tyngd kändes det som flera mil.
Nervös stod han på trappan och ringde på dörren, och det tog inte lång tid innan hon öppnade.
“Hej, kom in” sa hon och ledde honom in i hennes vardagsrum som var dubbelt så stort som hans. Överallt stod prydnader och små skulpturer. Några tavlor prydde en vägg ovanför en byrå.
“Vill du ha nåt?” Frans tackade ja till erbjudan om en kopp te. De fikade och eftersom målningen blev förstörd tröstade han henne med att porträttet var färdigt i veckan.
Modellen satte på musik. Hennes lilla skivsamling stod snyggt och prydligt i ett skåp, några låg utslängda på golvet.
“Shubert. Gillar du Shubert?” Frans svarade inte utan stod och studerade en skulptur.
När han slitit sig loss från skulpturen åt och dansade de, och han kom hem sent. Han hade lyckats. Men hennes porträtt var mindre lyckat. Det var inte ens målat. På staffliet stod en tom duk.

Författare:

Publicerat

Dela: