Publicerat
Kategori: Novell

Tegästen


Min gäst kom sent om kvällen, fullkomligt oväntad. Han slog sig ner vid mitt bord utan att ta av sig vare sig rock eller hatt. Han satt tyst och betraktade mig outgrundligt. Jag var osäker på vad jag skulle ta mig för, men som det var kallt och regnigt ute och han föreföll ha färdats långt, erbjöd jag honom en kopp te, vilket han accepterade med en nästan omärklig nick.
Hans närvaro och hans sätt att betrakta mig ingav mig en underlig känsla, och mina händer darrade lätt då jag plockade fram två porslinskoppar och placerade dem på bordet mellan oss. Jag hade all möda i världen att hålla rösten stadig då jag frågade honom vilken sorts te han föredrog.
- Du bestämmer själv, svarade han med sin mörka, dova stämma.
Av någon anledning föll det mig in att jag inte borde servera samma sorts te till oss båda, och jag valde därför ett grönt, kryddigt te åt honom och ett svart, sött honungste åt mig själv.
Han tog en klunk och ställde genast ner koppen igen.
- För varmt, sade han. Än så länge är det alltför varmt. Man måste ge det lite tid.
Jag lät också min kopp vara och satt och betraktade de små virvlarna av ånga som steg upp från den svarta, ogenomträngliga ytan. Det tycktes mig som om ångan började fylla luften i rummet och bilda ett allt tätare moln runtomkring mig. Allting i rummet verkade bli suddigt i konturerna, allting utom den tyste, svartklädde mannen mitt emot mig. Han såg på mig, och något som verkade vara en ersättning för ett leende skymtade i hans ansikte.
- Det där är ingenting konstigt, sade han. Det blir så. Det är värmen som försvinner.
Han kupade händerna prövande runt sin kopp.
- Det går nog an att dricka nu, sade han och tog försiktigt en klunk.
Jag greps plötsligt av en häftig motvilja mot drycken som stod framför mig, men den svartklädde utstrålade en märklig kraft som betvingade mig, och jag kände att jag inte hade någon makt över mina egna händer när jag förde koppen till mina läppar och tog en klunk av teet.
Tiden tycktes gå på samma gång långsamt och svindlande fort. Jag fick en känsla av att jag mer och mer förlorade greppet om både den och världen, såväl som mitt eget jag. Vid flera tillfällen kom jag på mig själv med att tvingas anstränga mig för att minnas vem jag var och var jag befann mig. Det borde ha varit en obehaglig känsla, men istället upplevde jag det som rofyllt, skönt och befriande. Jag njöt av mitt te och fylldes av visshet om att det inte längre fanns något skäl till oro.
Min gäst hade sedan länge druckit upp sitt te och satt, fortfarande tyst, och såg på mig. Hans ansikte var varken elakt eller vänligt, varken hotfullt eller förtroendeingivande. Det var inte heller ungt eller gammalt, och ingenting i det kunde röja några tankar eller känslor. Så småningom gick det upp för mig vem han var och varför han kommit, och jag visste att i samma ögonblick som jag tömt min kopp med te, skulle mitt liv vara till ända.

Skriven av: La_Vagabunda

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren