Terminalen

Crille hade fått tag i nån brasiliansk jävla lakritssprit så redan då borde man ju fattat att kvällen skulle spåra. Vi hängde på stationen som alla andra kvällar, ingen av oss hade nåt bättre för oss. Det var inte fetnajs egentligen, terminalen stank piss och ett par alkisar halsade bärs på andra sidan gatan, men vad som helst för att komma bort från den jävla helveteshålan som skulle vara hemma.

”Fan, händer ikväll då?”

De var vända mot mig, Crille och Burken. Förväntade sig att jag satt på alla svar eller nåt. Jag hamnade alltid där, i mitten, den som de andra förlitade sig på. Gott eller ont, det vettefan. De stod i alla fall där, tjocka hoodies ner till knäna i ett moln av cigarretrök, och väntade på instruktioner.

Fan om vi bara dratt nånstans. Hängt i parken istället, supit oss äckligt fulla, bråkat med nåt gäng, en vanlig jävla kväll. Istället dröjde vi oss kvar på stationen tills det var helt svart runtomkring och luften blivit sådär krispigt kylig som den blir på natten.

Vi var jävligt packade, det kan jag lova asså. Packade och korkade. Och vi började snacka. Burken drog nån rövarhistoria om nån snubbe han bankat in näsbenet på när de börjat tjafsa om det heter en eller ett apelsin.

”Sånt jävla stolpskott asså. Varenda jävel säger ju förfan EN apelsin. Fan, det är nog den sjukaste grejen jag hamnat i slagsmål för.”

Sådär höll vi på, historia på historia, tills det började riva i oss. Egentligen borde jag fattat då att det var dags att dra hem. Det låg nåt fett obehagligt över natten, som att nåt pulserade i skinnet på oss. Det ryckte i Crilles ögonbryn och Burken hade det där smått psykotiska leendet som man bara såg när det var nåt jävligt på gång.

Klockar var la runt ett när han gick förbi. En man, runt fyrtio-femtio, tunt hår, kappa och vräkig klocka på armen. Kanske hade han vart på nån middag, tog en promenad hem för det var så dyrt med taxi och han bodde ju bara några kvarter bort och lite frisk luft är ju alltid skönt. Det var jag som fick syn på honom först och fan vad jag önskar att jag hållit tyst.

Det skulle vara så lätt. Crille skulle hålla fast honom, Burken sno åt sig klockan och gräva i fickorna efter mobilen och plånboken, och jag skulle vara the main act eller vafan man ska kalla det och se till att han inte kämpade emot. I know, säg vad ni vill men snubben var fan rik och hade redan allt som inte vi hade. Säkert en fru, barn, en varm säng i ett hus som inte stank av öl och gubbsvett och våld. Det var fan inte mer än rätt.

Vi gjorde det snabbt, utan att tänka. Drog ned mössorna över ögonbrynen och jackorna över näsan. Crille gjorde sitt, Burken sitt och jag blockerade mannens väg, tornade upp mig framför honom som ett fucking tiovåningshus och väste mellan tänderna.

”Stå still eller dö.”

Han lydde. Läpparna darrade, ögonen vida. Jag kände mig mäktig. I know, det låter för jävligt, men jag kände mig som fucking superman fast jag var ju ingen hjälte direkt men ändå. Det är i såna stunder, när jag är helt i kontroll och har hela situationen i min makt, som allt för en jävla gångs skull känns bra. Det är då ingen kan röra mig. Ingen kan nå mig. Inte ens gubbfan där hemma.

”Allt klart.”

Burken stoppade grejerna i fickan på hoodien. Jag höll kvar mannen med blicken, liksom frös fast honom.

”Inte ett knyst till snuten om det här, fattaru? Vi har dina grejer, kan lätt leta upp var du bor och krossa dig. Fattar du. Krossa dig.”

Han nickade, så häftigt att det tunna håret guppade. Det var vid det här laget vi brukade skrämmas lite, köra nåt slag i luften eller vråla och sen dunsta snabbt som fan. Jag stod kvar. Kunde inte släppa isblicken. Nånstans såg jag hur de andra började skruva på sig, som om de ville säga fan, vi har grejerna let's fucking go vad håller du på med, men det var nu allt började spåra på riktigt.

Mannen var så jävla lik farsan. Samma hår, samma blekgrå ögon, samma äckliga jävla gula tänder. Så många gånger jag önskat att jag stått såhär framför honom, med makten att krossa honom. Farsan och mannen flöt liksom ihop och jag vettfan vad som hände men plötsligt hade jag fyrat av första slaget. Och andra. Och tredje.

Det är suddigt efter det. Jag minns skosulor som susar över asfalt, någons röst som sa vafan gjorde du så för, fan, fan, och blodet på mina knytnävar. Jag minns bilden av hans förvridna ansikte. Svullnaden. Allt det röda. Fan. Allt det fucking röda. Fan.

Vissa saker vill man inte tro är på riktigt. Man vill liksom kunna vakna upp, fatta att allt bara var en ond jävla mardöm och sen gå vidare med sitt liv. Men vissa saker går inte att ändra hur hårt man än önskar. Vissa saker är med en för alltid. I varenda vaken minut, varje sekund efteråt, från det att det hände, till det att man lämnar denna jävla helveteshåla som ska kallas världen. Under tiden får man helt enkelt bara stå ut.

Författare:

Publicerat

Dela: