TERRO

Kapitel 1


Det var en helt vanlig dag för John. Klockan var strax efter fem på eftermiddagen och han hade precis gått in på kvarterskrogen för att ta en öl, för att skölja ner dammet som hade samlat sig I strupen efter en hel dags arbete igen på bruket. Han var klädd som vanligt, I ett par slitna jeans, dem där med hål på vänsterbakficka efter en gammal skiftnyckel som en gång alltid följde med överallt då han brukade hjälpa sina vänner med att fixa någon bil som var I behov av renovering. Även den gamla tröjan från sin gamla flickvän sen många år tillbaka hade han på sig, den där som det stod något om hur en öl är bättre än en tjej.
I ett hörn inne på det gamla ölhaket satt en man han tyckte känna igen, men han var inte så säker. Mannen bar ett par kritstrecksrandiga byxor och en välsittande kavaj av ett fint märke, det syntes på hur väl den föll längs kroppen på honom. Mannen kunde vara omkring en femtio år eller strax där över, nästan som honom själv. John fyllde för bara några dagar sedan fyrtiåtta år. Mannen hade ett ärr längs kinden, det var detta som John fick honom att tro att det kunde vara en gammal vän sen många år tillbaka, men han var fortfarande inte säker.
John gick fram till baren och köpte en stor öl som han omedelbart svepte för att omgående köpa en till som han tog med sig till ett bord som stod intill ett stort fönster. Han tyckte om att sitta där för då såg han sina arbetskamrater traska hem till de sina fruar och barn som bodde längs den dammiga gatan som fortsatte ner några kvarter från kvarterskrogen för att sen ta av ner mot hamnen.
Han tog fram ett skrynkligt paket John Silver ur fickan och tände en cigg. Sakta lät han det första blosset slinka ner I halsen på honom för att snabbt ta ett till innan han fick den där host-atacken som alltid kom när han rökte. Varje gång lovade han sig själv att han skulle försöka att sluta, men det blev aldrig så. Ett par klunkar öl slank ner I den nu lite våtare strupen och det var just då han upptäckte att det inte stod rätt till. Mannen I hörnet hade rest på sig och gått fram till bardisken för att just som det small ta och be om påfyllning I glaset. Glasrutorna bågnade in ett tag för att sen krevera in I lokalen med ett väldigt klirr. John for upp ur sin stol just som en större glasskärva for förbi honom med en hårsmån för att sen slå in I väggen bakom honom. Han såg sig om I kaoset och såg då hur mannen framme vid disken blödde ymnigt från ansiktet. Ironiskt nog så hamnade glaset på mannens andra kind som slet upp en stor reva från mungipan upp mot örat. John tog sig fram till mannen och med lite silvertejp tejpade han ihop kinden på mannen. Det blödde mindre nu, men mannen behövde komma till sjukhus så fort som möjligt. John bad bartendern att ringa efter ambulans. Han stelnade till när han såg vem mannen var. Han hade inte sett honom sedan den där gången som Olof Palme hade blivit mördad. Han hade då också suttit inne I ett hörn på den lilla restaurangen intill den gata som Palme blev mördad. John hade jobbat sent den kvällen och slutade vid tiotiden på bruket (han kallade det så, det var en liten verkstad som fixade med lite av varje, men ägaren hade en gång I tiden varit bas på ett stort bruk uppe I Dalsland, så det var därför som han kallade det för bruket). Detta var andra gången han hade stött på denna man och det var andra gången det hände något tragiskt samtidigt.
Han hann inte tänka mycket mer just som det stormade in en massa kravallpoliser på krogen. Ut, ropade de. Ta skydd så fort ni kan, en gasoltank har exploderat några hundra meter ner på gatan och just nu finns risk för ännu en explosion.
Just då kom ambulansen tjutande och gjorde en gir framför kvarterskrogen. Det visade sig att de hade precis undvikit att köra på en motorhuv som hade slungats iväg från expolotionstället. De rusade in på krogen, tog snabbt hand om mannen och for därifrån lika snabbt som de kom. John tog sig därifrån med raska kliv, lite omtöcknad efter vad som hänt. Några hundra meter upp längs gatan tittar han sig om och fick syn på att det var ”bruket” som hade exploderat. Herregud tänkte han, var bossen kvar därinne och I så fall var det inte mycket kvar av honom nu så som det såg ut runt verkstaden. Inte en bil var hel på en omkrets av ett par hundra meter från hans arbetsplats.
Stanna, skrek någon efter John. Det var en polis som kom småspringande längs gatan. Han flåsade som ett helt lokomotiv där han kom ångande längs gatan.
Är det här din plånbok, undrade han. John slängde en snabb blick på den nu rätt så trasiga plånbok som polisen höll I handen. Ett fotografi av en flicka och en mor prydde innanmätet.
Nej, sa John. Kanske var det mannens plånbok, han som ambulansen hämtade, sa han.
Polisen undrade om John kände till den lokal som nu var utbränd. John svarade att det gjorde han, det var hans arbetsplats sen många år tillbaka. Polisen undrade också om John kände till om det fanns någon kvar I lokalen när han lämnade den. Det gjorde han, sa han. Min boss var där när jag gick, sa John. Lever han? Undrade John. Polisen svarade inte utan han fortsatte med några frågor om vilka sorters gaser som fanns inne I lokalen. John informerade honom om vad som fanns där och polisen såg allt mer blek ut när John berättade.
Herregud, skrek polisen. Vi måste utrymma hela kvarteret. Han tog sin radio och vrålade ut en order till alla andra att säkra ett område på femhundra meter runt ”bruket”.
Är du säker på vad du just har berättat, sa polisen. Ja, sa John. Det är inte klokt, när fick bossen, som du kallar honom, tillåtelse att bevara trotyl inne I ett hyreshusområde?
John var inte säker på när det var, men det var nog långt innan Olof Palme mördades på just denna gata, sa han.
Va fan skulle han med trotyl att göra, skrek polisen, det är inte klokt, vilken idiot hade gett honom tillåtelse till något sådant sa polisen väldigt högt. John mindes inte vem, sa han och det hade han inte att göra med heller för den delen, det var ju bossens sak, eller hur konstapeln, sa han. Polisen muttrade något osammanhängande och traskade där ifrån, ner längs gatan mot krogen. Han talade I sin radio, nästan vrålade tyckte John just som den andra smällen kom. Den var ännu värre än den första. Flammorna slog flera meter ut från lokalen och ännu en smäll kom. Hela huset som lokalen låg I var nu övertänt och stod I ljusan låga just som den första brandbilen kom runt hörnet.
Fy fan, tänkte John, hur ska det gå nu. Han började att tänka tillbaka på arbetsdagen, om han hade glömt något som kunde ha orsakat detta inferno, men efter ett tag så insåg han att felet var inte hans I alla fall.
Just en snygg avslutning på en fredag, sa han till sig själv. Vem var mannen inne på krogen? Tanken kom åter och han hade svårt för att bli av med den. Han hade sett honom den där dagen, men vad var det som fick honom att komma ihåg honom? Hade han inte en revolver som han hade viftat med. Nog var det så. Nu var han helt säker, det var en magnum. Mannen hade skrutit med att han hade haft ihjäl några stycken med den, och just den kvällen så hade en av landets viktigaste person fått känna på det kalla stålet, just så hade han sagt. Men mordet hade hänt under tiden som mannen stog inne på puben, eller var det efteråt som mannen hade kommit in. John var inte säker på detta just nu. Men som alltid så efter några öl så kom han ihåg.
John tog sig hem, lägenheten låg bara några kvarter från jobbet så han var framme på nolltid.

Det stod inte rätt till I trappuppgången. Någon hade slängt in en soptunna innanför dörren så det var svårt att ta sig in I entrén. Just som han var I färd med att att ta ut soporna från entrén så dök det upp en skugga ur mörkret I trappan.
Fan vad du skräms, sa John. Det räcker med fanstyg för idag.
Tyst sa rösten, såg någon mig tror du?
Vem fan skulle ha sett dig, sa John. Det var ju rena kalabaliken neråt gatan.
Jag har stått här I en kvart ungefär, sa rösten. Fullt av snutar överallt. Jag får gåshud bara av att tänka på dem, nu är det massvis bara några hundra meter från mig.
Lugn, sa John, det är ingen som har sett dig, men du får vara försiktigare nästa gång.
Vadå, röt rösten, jag har inte sjabblat till det. Det var inte jag som sprängde den där bomben, det var någon annan. John trodde på rösten, men vem var det då?
Samtidigt så öppnades en dörr längre upp I trappuppgången och det hördes musik från en stereo som stod på för fullt. Ett skratt hördes och en röst som skrek; Nu får ni skynda på så att vi hinner till hotellet innan de stänger. – Ska bara ta sista groggen för fan, var det någon som ropade tillbaka. Sen drog dörren igen och det blev tyst sånär på andetagen från honom själv och personen som stod tätt intill honom där nere I farstun.
Ska du följa med upp och ta en öl, eller ska du dra vidare, frågade John?
En öl vore gott, har du någon macka till övers, frågade rösten. Utan att vänta på svar så var våran gäst halvvägs uppe I trappan innan John hann svara att det hade han.
Herregud så gammal hon har blivit, tänkte John, där han stog för sig själv. Det var som igår, men det måste ha varit minst åtta år sen han såg henne sist. Ja, det var den där kvällen då gänget hade haft en röjarfest för en gammal vän som skulle flytta till Skara. Det var då som hon hade gett honom den där tröjan som det stod att öl är bättre än tjejer.
Kom nu då, ropade hon halvvägs upp I trapphuset, jag är utsvulten. John började sakta ta sig upp för trappstegen till sin slitna tvåa som han hade haft de sista fem åren. När han hade kommit I fatt henne så stod hon utanför hans dörr. Det var väl Gustavsson du hette I efternamn? Sa hon. Ja, svarade John lite frånvarande.
Han öppnade dörren och släppte in henne I den trånga hallen. Där stod hans gamla cykel som han skulle ha lagat för flera månader sedan, men det hade aldrig blivit av bara. Där låg också en massa smutstvätt som han hade slängt I en hög, han skulle tvätta på lördagsmorgonen enligt schemat I köket. Vid skostället låg också några gamla pizzakartonger från veckan som gått, det hade varit något annat som hade kommit I vägen, som hade gjort att han inte hade slängt dem ännu. Han mindes inte vad just nu.
Du får ta det som det är, sa John lite skamset. Men du vet när man bor själv så….. han kom inte på mer att säga och det kvittade också för den delen.
Kan jag gå in med skorna på, undrade hon?
Torka av dem bara innan du traskar in, svarade John.

Nere på gatan några hundra meter från hans bostad så var det rena kalabaliken. Poliser, TV-folk, radio och en massa nyfikna personer rusade omkring I spillrorna efter explosionen. Brandmännen höll presic på att göra eftersläckningsarbetet när någon undrade vem den där mannen var som ambulansen hade kört iväg.
Fan, sa polisinspektören. Var det inte före detta VD, n för den där restaurangen som sprängdes för några år sen. Jo det var det bestämt och honom hade de låtit fara iväg till lasarettet utan att de hade talat med honom.
Andersson, röt inspektören, ta och stick upp till sjukhuset och se om du kan få några ord med mannen. Ta reda på allt han vet, han måste vara inblandad I detta helvete.
Andersson var en rätt ny polis, bara några år över de trettio. Detta var hans första stora uppdrag så nu gällde det att han visade vad han kunde. Han visste att inspektören var noga med alla detaljer, även de som ingen annan såg. Det kunde röra sig om en slängd fimp eller ett bortkastat papper som tillhörde något godis. Allt hade ett samband, enligt Hans, så hette inspektören.
En TV-reporter stog några steg längre bort och intervjuade talesmannen för polisen. Han försökte att hitta ett scoop till den allt mer sinande nyhetsfloran.
En reporter från Radio Stockholm gick bland bråten och berättade för sina lyssnare om förödelsen efter bomben. Inte en hel glasruta så långt ögat når, sa han med en andfådd röst. Några andra privatpersoner stog och diskuterade hur de skulle få ersättning för sina förstörda bilar på gatan.
Den var bara några timmar gammal, sa en man I övre medelåldern, om sin nya Volvo som nu såg ut som om den hade varit med om tredje världskriget. Inte en hel plåt på hela bilen. Den hade stått presic utanför verkstaden på den lilla parkeringen till vänster om ingången. Där stog också en Toyota av årsmodell 95. Tänk att en japansk bil kan bli så platt, tänkte mannen. Tur ändå att min var en Volvo, den går med lite tur att reparera.
Hans gick omkring I förödelsen och gav order till höger och vänster. Många tyckte han kunde liknas vid en stridstupp I det militära, ingen tyckte om honom, men det berörde inte Hans det minsta. Skit I det, brukade han säga, bara folk gör som jag säger så blir allt bra I sista ändan. En stackars aspirant fick en avhyvling då han hade flyttat en demolerad cykel från gatan. Ja men den låg ivägen för brandbilen, ursäktade sig aspiranten. Om hela huset låg rasat så får du för helvete inte göra som du vill, röt Hans. Han var uppe I sitt esse nu, detta var precis vad Hans behövde. Han hade börjat tappa greppet över sin avdelning så detta kom som en skänk från ovan, tyckte han.

Andersson anlände några minuter senare på lasarettet där VD, n hade blivit inlagd. En massa människor rusade kors och tvärs I korridorerna, så Andersson hade svårt att få fatt på någon som visste något.
Hallå, var ligger den skadade från bombdådet, frågade Andersson en förbipasserande läkare. Vilken man, undrade läkaren, här ligger en djävla massa idioter som har varit ute och röjt hela kvällen, snäste han tillbaka.
Andersson var tvungen att visa sin legitimation för att få läkaren lite mer medgörlig. Nu visar du lite mer hyfs, sa Andersson. Var fan ligger gubben!
Läkaren ryckte till, han var inte beredd på att aspiranten skulle ta I så där. Ja, ja ursäkta då sa han, tre våningar upp sal trettiofem, den gången till höger. Sen skyndade han iväg igen.
Andersson stog kvar en stund och begrundade hur illa det förhöll sig med sjukhusfolk nu för tiden. Inte ett uns av vänlighet, här ska man inte bli inlagd I alla fall, tänkte han.
På väg till hissarna så stötte han på självaste polischefen. Va gör du här, undrade Svanberg. Svanberg var chef för hela roteln I Stockholm sedan minst tolv år och Andersson hade respekt för mannen, inte för att han röt eller så utan för att han visste vad han gjorde.
Hans har sänt hit mig för att få ett par ord med mannen som skadades inne på krogen samtidigt med bombdramat på rådhusgatan, sa Andersson. Han ligger visst på tredje våning sa Svanberg. Andersson såg förvånat på Svanberg, hur visste han det. Svanberg forsatte, han är visst illa därhän, hela ansiktet är sönderskuret av splitter från den där rutan som rämnade på krogen. Fan, de kan inte ens göra säkra glasrutor längre så att folk kan sitta tryggt och ta sig en bärs, sa han samtidigt som han ursäktade sig, han hade bråttom till stationen så Andersson får ta det lite lugnt med gubben.
Andersson undrade vad han menade med det, men något hade väl Svanberg I kikaren tänkte han.
Utanför salen till den skadade satt en polis som Svanberg hade satt dit som bevakning. Andersson skulle precis ta och gå in till den skadade då polismannen sa, Hörru vad ska du där att göra? Hurså, svarade Andersson. In här kommer ingen utan att Svanberg har gett tillstånd, har du något sådant, annars kan du ta och dra med en gång. Andersson förstod inte vad han menade. För det första, sa Andersson, så har jag fått uppdraget att förhöra den mannen där inne och för det andra så träffade jag Svanberg bara för någon minut sedan på väg ut ur entrén. Det räcker väl för dig. Polismannen tänkte ta ett nytt djupt andetag för att än en gång snäsa av Andersson precis när Svanberg kom ut ur hissen. Förlåt mig, sa Svanberg, jag glömde att säga att jag hade satt bevakning på våran man. Du behöver visst ett medgivande av mig. Andersson stod där med ett förvånat flin. Vad ska detta betyda, sa Andersson. Han är ju bara en skadad person från krogen. Fan heller, röt nästan Svanberg, han är en mycket mer än så. Mannen där inne var huvudmisstänkt vid mordet av Olof Palme innan vi fick tag på den där narkomanen Pettersson. Ja men, började Andersson, Hans sa att han var någon VD för en stor restaurang I stan. Skitsnack sa Svanberg, nu såg man att han var förbannad, mannen där inne är huvudmisstänkt för bombdådet ikväll, fan vet hur, men så är det.
Polisen som satt vakt tog ett steg tillbaka, nästan som om han trodde att Svanberg och Andersson skulle ryka ihop där I korridoren. Ni kan väl lugna ner er en smula, sa han. Lugna ner oss, röt Svanberg, den där mannen där inne är förbannat misstänkt för mycket och den där Hans springer omkring och säger att han är en stackars civilist som råkat vara på fel plats vid fel tillfälle, fan ta honom, Hans alltså tillade han.
Andersson frågade med lite mildare röst om det var så klokt att förhöra mannen där inne, nu när han visste vilken skurk det var. Du borde nog vänta tills mordroteln har varit här, sa Svanberg. Kom så går vi över gatan och tar oss en öl istället, föreslog Svanberg, så kan vi talas vid lite mer civiliserat så att säga. Det finns en hel del att säga om den där boven, men det bör vi inte göra här, sa Svanberg.
De gick till hissen och for ner till entrén, gick därifrån vidare till ett litet mysigt ställe som Svanberg sedan många år hade varit på vid sådana här diskussioner.
Två stora stark, sa Andersson.






Det var inte mycket du hade att bjuda på, sa Helena. Brödet var nästan oätbart och ölen var jummen. Hur har du det nuförtiden egentligen John.
Han medgav att det hade varit lite svårt den sista tiden, snarare de tre sista åren när han tänkte efter. Jobbet hos bossen hade gett honom lite pengar, men det var långt ifrån så att det gick att försörja sig på dem. Men nu så kanske det blir bättre, log han ironiskt, nu när de sprängt bossens verkstad till helvetet. Där det hör hemma, sa John.
Helena tittade på John med medlidande ögon. Stackare, sa hon, har du haft det svårt sedan vi skildes åt. Det är inte lätt att vara ungkarl, eller hur?
Fan ta dig, snäste John, det var du som stack eller var det inte så? Jag hade ett bra jobb på tidningen som typograf, allt var så som det skulle, tills det kom fram att du hade varit med om bankrånet på SE-banken I Västra Haninge. Varför Helena, varför?
Helena stod där och glodde ner I mattan, precis som om hon trodde att den skulle svara på frågan från John. Jag vet, snörvlade hon, jag vet.
Ähh, nu skiter vi det gamla, sa John, det går ändå inte att reparera. Du har ditt och jag har mitt om än lite, försökte han skämta.
Ska vi gå ner till gyllene hjorten och ta oss en rejäl fylla, undrade John. Jag var ju tvungen att avsluta min kväll på kvarterskrogen, så vad säger du?
Helena funderade över vad han sagt, hon visst att han kunde bli väldigt besvärlig när han blev full, åtminsonde var det så förr och det lär knappast ha blivit bättre med åren. Samtidigt så blev han så medgörlig och lätt att umgås med I sängen när han var full. Det var ett tag sen för Helen, så hon svarade, javisst det gör vi.
Nu var rädslan för polisen som bortblåst hos henne, eller var det ruset av tanken att hon kunde få honom ikväll. De hade knappt kommit ut ur porten förrän en polisbil tvärnitade bakom dem. Fan, sa Helena, snuten. Ta´t lugnt sa John, jag ska tala med dem. Stanna här så länge, bad han henne. Hon hade inte mycket till val, så hon stod där hon stod. John gick fram till polisbilen och sa, vad kan jag stå till tjänst med.
Förlåt att vi stör, sa en av dem I polisbilen, men var någon av er med vid bombdådet tidigare I kväll?
John tänkte efter, om han svarade ja så skulle polisen be dem att följa med till stationen och samtidigt så skulle Helena troligtvis bli upptäckt, så han sa, nä men jag hörde om det på TV, en otäck sak det där.
Ja verkligen sa polisen, då ska vi inte störa mer, ha en trevlig kväll, adjö. Adjö, svarade John.
Varför ljög du, frågade Helen? Det kommer fram förr eller senare att du var på krogen, bartendern såg dig ju. Ja,ja, sa John, det blir nog bra med det. Kom nu så går vi till puben. Han tänkte att det blir nog problem när bartendern blir förhörd om kvällens händelse, men den sorgen då, nu ska vi ha kul.


Svanberg hade tagit sin första öl I ett svep när Andersson sa, vem fan är den där mannen egentligen?
Svanberg tittade på den unge aspiranten och efter en stund sa han, mannen heter Frans Wiktorsson och är en sedan länge pensionerad polis från Södertälje. Han tillhörde en gång I tiden den beryktade specialroteln inom polisen som fanns för ett antal år sedan. Roteln försvann efter Olof Palmes död. Du har väl hört talas om det s.k. ”polisspåret” I Palmeutredningen?
Andersson nickade, det hade han gjort. Det var de som sades smyga omkring den natten då Palme blev mördad. Många trodde att det var ett uppgjort mord beställt från högre ort, men sen så vände misstankarna mot Christer Pettersson och den så beryktade 33-åringen.
Ja just det, sa Svanberg. Medan han tog en ny klunk av den nya ölen han hade beställt in, så tänkte han efter vad han skulle säga. Orden han sa var som rena krutdurken, ett enda fel så kanske den unga aspiranten förstod att mordet på Palme var uppgjort och det ville han inte riskera.
Frans var en av de poliser som hade mest hat emot Palme vid den tiden, sa Svanberg. Hans anledning var inte utredd men nog hade han hat alltid. Det sägs att Frans var en höger-extrimist, en som tillhörde Sverigedemokraterna vid den tiden, men det pratas så mycket tillade Svanberg. Andersson satt där som förstummad, hörde han rätt,hade Palme mördats av en organisation inom Sverige på befallning av högre ort, vad det det som Svanberg just hade sagt. Herregud, sa Andersson det är ju…….
Ja det är det sa Svanberg, han förstod vad den unga aspiranten tänkte och det värsta av allt, han kunde ha rätt. Det var ingen idag som visste, förutom Frans.
De satt ytterligare ett tag efter denna diskussion och de beställde in varsin stor stark till som de drack upp I lagom takt. Det var Andersson som först tog till orda och sa, nä det är väl dags att återgå till stationen för att möta Hans. Han blir nog inte glad när han får veta att jag inte fick förhöra mannen. Hans brukar brusa upp I sådana situationer sa Andersson.
Jag ska se till att någon från högkvarteret ringer upp honom innan du hinner tillbaka,sa Svanberg. Du ska inte få skit för att du inte kunde utföra det som du blev beordrad att göra, för att mannen hade satts under bevakning, okay?
Okay, sa Andersson.
De lämnade puben samtidigt men var och en gick åt var sitt håll. Svanberg funderade över hur aspiranten skulle ta det där om Frans. Allt han hade sagt var sant och det skrämde honom lite, men det var nödvändigt att få det ur världen. Andersson måste veta om han skulle få fortsätta utredningen om bombdådet och det skulle han nog få, tänkte Svanberg.
Andersson gick och funderade över vad Svanberg hade sagt. Herregud, tänk om det var så att Frans var huvudmannen I mordet på Palme och nu låg bakom bomdådet I stan. Vad kunde då denna man kunna utföra nästa gång? Andersson ruskade på sig, precis som om han rös till av obehag.

Väl inne på stationen så frågade aspiranten efter inspektör Hans. Han fick till svars att han hade gått hem för dagen, men att aspiranten skulle avlägga en fullständig rapport om mötet med mannen på sjukhuset. Den skulle vara klar tills imorgonbitti hade Hans sagt.
Han satt där vid skrivbordet och försökte att samla tankarna när någon ropade ”Roland”. Aspiranten vände sig om och fick syn på en gammal bekant från förra distriktet nere I Norrköping komma in på kontoret. Va fan gör du här, sa nykomlingen. Du skulle bara veta sa Roland. Det har hänt en väldig massa skit idag I huvudstaden, men vad gör du här. Jag har inte sett dig på minst två och ett halvt år. Är du på besök hos din gamla mamma, eller…?
Nä, om det hade varit så bra, sa Kent, som nykomlingen hette, jag ska ta över efter Hans I utredningen av bombdådet.
Va fan, utbröt Roland? Är det Svanberg som tillsatt dig?
Just det, så är det sa Kent. Glad igen?
Då vet du, sa Roland med en frågande blick.
Klart jag vet, sa Kent. Man kan väl inte låta en gammal stofil hålla I en sådan här ömtålig historia, inte sant?





På väg ut från Gyllene Hjorten där John och Helen haft en helkväll höll John på att snubbla rakt över en lite förfriskad tonåring som stod vid husväggen för att just få upp den sista groggen.
Hej, du ska väl inte stå här och förpesta omgivningen ropade John, gå hem till mamma och pappa istället, barnkammaren har stängt för länge sedan.
Ynglingen vände sig om för att svara precis som det sista kom ur strupen på honom och rätt på Johns byxor.
Va I helvete gör du, skrek John. Spyr du på mig grabben. Helen var tvungen att ta tag I John för att grabben inte skulle få sig en omgång.
John, sa hon med en lugn röst, ta det lugnt nu. Grabben kunde inte hjälpa att du stog ivägen.
Vadå står I vägen, röt John, han ska fan I mej lära sig veta hut.
Lägg av nu John, låt grabben vara. Nu går vi hem till dig och fixar en efterfest istället. En sängfösare skulle väl sitta fint, eller hur John.
Han lugnade ner sig och torkade av sig spyan med en gammal tidning som låg och skräpade på gatan. Grabben fick en lång svart blick ifrån honom, men sen vacklade han till och tog ett steg åt sidan för att sen falla in I Helens fotspår.
Djävla grabb, muttrade John. Begriper inte folk nu för tiden att man ska visa hänsyn för äldre, hade jag gjort något sådant vid den åldern så hade farsan gett mig så mycket prygel att jag inte hade kunnat stå upp på fjorton dar.
Äh, bry dig inte om det nu, vi tvättar dina brallor när vi kommer hem. Det ordnar sig, sa Helen.
Inte nog med att folk spränger andras jobb I luften utan det skall vara en barnkammare ute på stan I natt också, gick John och muttrade för sig själv.
De hade bara hunnit runt hörnet på gatan där krogen låg för att I nästa stund vara vittne till ett rån på en gammal kvinna. Ett gäng med ungdomar I åldrarna runt de arton, gissade John, stog och slet I den gamla damens väska.
Va fan gör ni, vrålade John. Nä nu djävlar. Så satte han fart mot gänget I högsta fart. Nu var han skitförbannad. John, skrek Helen, kom tillbaka.
Troligtvis hörde John inte henne, eller så gjorde han det men brydde sig inte. Nu skulle han få utbrott för vad grabben hade gjort innan. Han hade precis kommit fram till de första som stog som förstenade när de hade sett honom komma ångande som ett lokomotiv då en annan hade smugit sig bakom John för att med ett bollträ kippa till honom I skallen.
För fan John, skrek Helen, passa dig bakifrå…
John hann precis vända sig om när slaget kom. Det träffade på axeln och lät som ett pistolskott, men det gjorde inte ont vilket förvånade honom. Nu gick allt väldigt fort, först så fick han tag på bollträet och hivade iväg det för allt han var värd, sen kom högern, det gick med blixtens hastighet. Grabben som just hade drämt till honom fick nu en smäll som lyfte honom minst ett par decimeter från backen och for sen I backen så att det dånade om honom. Han vände sig om för att ta tag I nästa då han insåg att alla andra hade tagit till flykten.
Den gamla damen stod och gapade som om hon tjänstegjorde som en fågelholk, hon fick inte fram ett ord. Helen kom fram till honom. Så, ta det lugnt nu, du slår ihjäl grabben annars, sa hon. John tittade på gumman för att sen säga lite tankspritt,han förtjänade det, eller hur?
Hon bara nickade och tog sin handväska och lunkade iväg I sakta mak.
Idioter, skrek John efter de flyende, vänta tills jag f…
Tyst nu, nu får det vara nog, sa Helen med en röst som John inte hade förväntat sig.
Det var fan vad du tar I, sa han. Hade jag inte rätt eller…?
Jo, men du ska alltid överdriva när du har fått några groggar I dig. Nu går vi hem punkt slut, sa Helen. John tittade på henne, ja, ja vi går väl då muttrade han.
Resten av färden hem, det var inte mer än fem sexhundra meter, gick I fridens namn. Så när de kom fram till entrén så var han på gott humör igen. Helen förstod inte att en man kunde vända så tvärt. Först vara skitförbannad så att han nästan slår ihjäl en stackare och sen några minuter senare vara glad igen. Ja, tänkte hon, det är väl förväl att han inte är långsint I alla fall.
Har vi någon slödrick kvar hemma, avbröt han henne? Va, va sa du,frågade Helen. Jo, ja sa har vi någon slödrick hemma, eller ska jag gå bort till närköpet och skaffa några, undrade han.
Nä, det behövs inte, vi har minst två stora flaskor kvar där uppe, kom nu sa hon otåligt. Hon tänkte att om han nu skulle få för sig att gå de hundra meterna till närköpet, så händer det väl något igen som gör honom arg, så det är bäst att vi går upp istället.
Okay, hoppas du har rätt, sa han, affären stänger om tio minuter. Ja, jag har rätt, sa hon.
Väl uppe vid dörren så famlade han med nyckeln.
Kan de inte göra nyckelhålen större, ropade han så att det hördes I hela huset.
Kom så ska jag hjälpa dig, du är lite full va, undrade hon. Full, nä jag är skitfull, skrockade han.
Innanför dörren ramlade han framåtstupad på cykeln och körde huvudet I de tomma pizzakartongerna som låg vid skostället. Helen kunde inte annat än att skatta. Där ser du, sa hon, den där sista bloodymaryn skulle du inte ha tagit din fylletratt.
Äh, ett felsteg kan väl vem som helst göra, tyckte han, nu tar vi en återställare. Sen går vi till sängs.
Jo, jo du, tänkte hon för sig själv. Klarar han av att komma så långt som till köket så överträffar han sig själv, den där rövaren.
Det gjorde han och kvällen var till belåtenhet för både honom och henne, vilket förvånade honom mest.




Efter slutförd avrapportering så sa Roland godnatt till Kent och gick ner I garaget för att ta sin gamla Amazon och köra hem. Vilken dag, tänkte han för sig själv? Det var rätt åt Hans att bli fråntagen utredningen, han hade bara rört till det med sitt sätt att styra, som om det var I det militära. Roland myste när han tänkte på att det var Kent som hade fått uppdraget att föra målet I hamn. Sen tänkte han på vad Svanberg hade sagt om den där Frans. Olof Palmes mördare, ja inte riktigt så hade han sagt, men antytt I alla fall. En otäck filur det där. Han startade bilen och påbörjade resan hem. Det var cirka fem mil, men så här I natten var det inte mycket trafik, så resan gick både snabbt och utan missöden.
När han kom hem så hade hans fru och småttingar redan lagt sig. Han hade två söta ungar på tre och ett och ett halvt år, båda töser. Han var stolt över dem. Man har det ganska bra ändå, tänkte han när han öppnade dörren till barnens rum för att se att allt stod rätt till. Han brukade göra så av ren rutin, man vet aldrig hade han sagt till Lena, det var hans fru.
Godnatt sa han tyst I dörren och tassade in till sovrummet. Lena sov, det hördes. Hon brukar dra en del stockar, men det störde honom inte. Han tog av sig och kröp ner I sängen, dödstrött, det märkte han nu som först. Det tog nog inte mer än fem minuter så sov han.

Kent satt kvar en stund på kontoret för att gå igenom en del detaljer inför morgondagen. Den där Roland, tänkte han. Han kan nog komma upp sig en dag, om han sköter denna utredning på ett snyggt sätt. Jag ska nog tala med Svanberg om det. Men att säga något till Roland är nog inte värt än. Han fyller snart år och då skulle det kanske vara på sin plats att nämna det. En sista titt I akten och han la igen den för kvällen. Nä, sa han högt för sig själv, nu är det dags att åka hem till sängen.
Kent tog alltid kollektivtrafiken till hjälp, så också denna kväll. Väl hemma så mötte hans flickvän honom I dörren. Trött sa hon?
Nej inte så värst, svarade han.
Den natten älskade de. Det blev inte så ofta nu för tiden. Hon bodde för det mesta hemma I deras lägenhet I Norrköping, men var nu med uppe I Stockholm på en lillsemester, så de fick passa på när buds gavs.
De somnade som stockar båda två, några timmar senare.

Hans satt hemma vid köksbordet och undrade varför den där Svanberg hade ring och sagt att någon från Norrköping skulle ta över utredningen. Va fan är det som händer, sa han högt för sig själv. Den kvällen sov Hans inte mycket. Det blev både en och två groggar vid TV-en. Vad det var han såg kommer han inte ihåg. Efter att ha tömt en nästan full sjuttiofemma så hade han somnat I TV-soffan. Han vaknade av att det brusade från TV:n. Klockan var över tre på morgonen då han kröp ner I sin säng.


Kapitel 2


Morgonen var ljummen och solen stod redan högt när Roland vaknade. Han tog på sig morgonrocken och gick ut I köket där hans hustru satt och drack upp den sista klunken kaffe hon hade I sin kopp.
Godmorgon, sa hon, har natten varit skön?
Godmorgon svarade han. Somnade som en stock när jag kom hem tillade han.
Lite kaffe kanske, undrade hon och hällde upp en stor mugg kaffe till honom utan att vänta på svar.
Mmm. svarade han, med tankarna långt borta från kaffebordet.
Vad tänker du på, undrade Lena? Du ser så frånvarande ut, har det hänt något särskilt?
Det kan man nog säga, svarade han. Du kanske kommer ihåg den där boven Frans, som var huvudmisstänkt för mordet på Palme, han har dykt upp igen.
Du menar den där kalle typen som du sydde in I Oskarshamn några dagar efter Palmemordet, frågade hon.
Ja, just honom. Han är I Stockholm nu, på lasarettet.
Vad har då hänt, undrade Lena.
Han var med om en olycka I går kväll. Det small på Drottninggatan, en verkstad var det visst och han satt inne på en pub och drack öl, när glassplitter träffade honom I ansiktet, sa Roland.
Är det därför som du är inkopplad, frågade Lena.
Japp, sa han.
Lena visste att Roland inte skulle säga så mycket mer, så det var inte lönt att fråga mer om saken. Han hade ju tystnadsplikt, men ibland så hade han pratat om olika fall med Lena när det hade kört fast. Han visste att hon tänkte lite annorlunda än han.
Så hon sa, kommer du hem till middag ikväll? Vi får besök av min moster, som är I Stockholm för några dagars shopping.
Vet inte, sa han. Det beror på vad som händer under dagen. Jag ringer dig vid tretiden, så får vi se om det fixar sig, okay?
Det är okay, sa hon.
Han gick in till sina döttrar för att säga hej då och kyssa dem godmorgon. Den minsta av dem var redan vaken, det brukade hon vara när han kom in, och hon sken upp som en sol när Roland kom in. Pappa, sa hon.
Ja, pappa kommer nu, svarade han. Godmorgon på dig mitt gull. Pappa ska gå till arbetet nu, men vi syns sen, hej då.


Kent vaknade av att väckarklockan skrällde. Han hade ställt klockan på byrån, onåbar från sängen. Om han inte hade gjort det så hade han bara stängt av och somnat om igen. Efter en trevlig kväll så hade de somnat först vid tretiden på morgonen, så han var lite yrvaken nu.
Cristina, hans flickvän, tog på sig morgonrocken och gick ut I köket för att fixa kaffet medan Kent tog en snabbdusch.
Jaha, sa hon när han kom ut I köket, när är du hemma idag då? Lika sent som vanligt, eller…?
Ingen aning, svarade han lite ointresserad. I mitt arbete så vet man inte när dagen slutar, tillade han.
En snabb kopp kaffe, sen efter en flyktig puss på kind sa han, nä nu så åker jag in till jobbet. Jag ringer…
Den där Frans fanns redan I tankarna på honom. Varför fanns han på den krogen just igår och vad hade han med bombdådet att göra, om han hade något med det att göra överhuvudtaget. Han visste att Frans var ”het” I polisens ögon. Nåt djävelskap var det, men han kunde inte sätta fingret på det och det gjorde honom frustrerad.

John vaknade som alltid vid femtiden och var redan på väg att gå till jobbet när Helen sa;
Var ska du ta vägen? Var det inte din arbetsplats som de blåste bort från jordens yta igår, mins du inte det?
Helvete, rosslade John. Okay då kan jag väl slagga en stund till, tyckte han.
Nähä du, nu när jag äntligen får ha dig en liten stund till på morgonen så skall vi avsluta det som vi började med igår.
John såg lite vilsen ut. Vadå avsluta?
Ja, ja, du behöver inte verka så ovetande sa Helen. Du somnade helt enkelt.
Var sak har sin tid, svarade John. Just nu hade hans arbete, eller det som var hans arbete sin tid. Han var ju tvungen att veta vad han skulle göra nu.
Jag ska ta mej hem till bossen, sa John. Måste veta om det blir en fortsättning längre fram, okay?
Okay då, suckade Helen.
Han satte på sig sin rock och sa adjö, vi syns ikväll.
Här hos dig, frågade Helen?
Klart, svarade han.


Svanberg hade redan satt sig I bilen för att köra till jobbet när mobiltelefonen ringde.
Ja, sa han, han brukade svara så.
Va säger du karl, nästan skrek han. När då?
Hur kunde han göra det?
Han var ju bevakad. N…
Kommer omgående, sa han och trampade gasen I botten så det skrek I parkeringshuset när han lämnade parkeringsrutan.
När han kom ut på gatan så satte han på sirenerna, nu var det bråttom, mycket bråttom.
Samtidigt som Svanberg hade fått samtalet så hade också Hans fått ett lika dant, men av en annan person, gott, hade han sagt. Nu var han ifärd med att ringa stationen för att berätta händelsen när det ringde på dörren. Han muttrade lite och gick för att öppna. Han hann inte mer än att låsa upp dörren förrän den slår upp mitt I ansiktet på honom. Han for I golvet med en duns.
Va fan gör du? Skrek Hans. Mitt I dörren står en person med en magnum riktad mot pannan på Hans, nu är du djävligt tyst, sa mannen. Nu lyssnar du på mig och säg inte ett ord förrän du blir tillfrågad, begrips?
Okay, pep Hans.
Mannen tryckte in Hans I hallen och kommenderade honom att sätta sig ner på golvet.
Är du ensam hemma, frågade mannen honom?
Hans nickade lite med huvudet.
Kommer det någon till dig nu på morgonen,var nästa fråga.
Hans visste inte, så han skakade på huvudet, men han hoppades innerligt att någon skulle ringa på dörren just i denna stund så att han slapp denna situationen.
Bra, sa mannen.
Vem är du, frågade Hans.
Skulle du inte hålla tyst, sa mannen skarpt?
Jo, jag ska väl det, svarade han.
Om det ändå kunde ske ett under nu, tänkte Hans. Nån djävul borde förstå att han var I knipa. Han skulle ju vara på jobbet vid denna tid för genomgång av dagen. Det var ju idag som han skulle informera alla I gruppen om att Kent tog över spaningarna, därför att händelsen igår hade gemensamma nämnare med andra brott I Stockholm den senaste tiden med en man som alltid dök upp intill händelsen. Mannen hade ett ärr I ansiktet, sas det. Denna man hade två ärr, ett på var sida om ansiktet.
Nu är du visst inte så kaxig, sa mannen till Hans. Igår sprang du omkring och styrde och ställe som värsta general på Drottninggatan.
Hans förstod nu att mannen var Frans. Han visste också att han var en mycket farlig, om man inte gjorde som han ville. Men vad ville han mig, undrade Hans tyst.
Frans tog tag I telefonsladden och ryckte ur den ur jacket. Sätt dig med ryggen mot mig, kommenderade han, sen band han fast hans händer bakom ryggen. Frans började rota bland sakerna som låg på hatthyllan och fann efter en stund en halsduk, den knöt han över ögonen på honom.
Res dig upp, sa Frans skarpt.
Hans kravlade upp på knäna och reste sig med en viss svårighet upp.
Gå in I vardagsrummet,sa Frans.
Hans lydde.
Sätt dig, sa Frans och nästan knuffade ner honom I en fåtölj. Sen slutförde han sitt verk med att knyta fast honom I stolen.
Nu kunde inte han röra sig mer, ännu mindre visste han vad Frans gjorde, det retade honom. Frans började rota omkring I sakerna som fanns I rummet för att sen fortsätta I resten av lägenheten. Det verkade som om han letade efter något speciellt.
Plötsligt blev det tyst. Va fan gör han nu, tänkte Hans, inte ett ljud hördes. Han har inte gått ut, det skulle han ha hört. Det var tyst en lång stund för att sen brytas med ett väldigt brak.
Helvete, skrek Frans, var är den. Han kom in I rummet där Hans var fastbunden. Var är den skrek han? Var har du gjort av den?
Hans förstod inte vad Frans menade och försökte att fråga vad han letade efter, men det gick inte att få fram några ord, bara mmmmm.
Käft, röt Frans. Ett ord till och jag gör slut på dig, är det förstått?
Hans nickade.
Frans visste att Hans hade varit inblandad I utredningen om Palmemordet och vad han nu letade efter vad en akt som inte längre fanns på stationen, det visste han. Den enda som kunde ha denna akt var Hans, eller rättare sagt det borde vara Hans som hade akten därför att det var den enda polisen som inte hade varit negativ till polisutredningen av de sina, d.v.s. polisspåret.
Frans gick än en gång in I Hans kontor för att leta. Den här gången rotade han igenom alla böcker som stod snyggt uppstaplade på bokhyllan och rev ut alla papper ur skrivbordslådan. Ingenstans fanns akten. Nu var Frans riktigt förbannad. Han gick in till Hans med stormsteg och vrålade: TA FRAM AKTEN DIN DJÄVUL.
Hans begrep nu att det var allvar så han gjorde allt för att bli av med munkavlen. Efter en lång stund så lyckades han få ner den en bit så att han kunde göra sig förstådd.
Frans, sa han med en len röst, akten finns inte hä…
Ljug inte, röt Frans.
Nej jag ljuger inte, sa han, den finns hos Svanberg. Han har d…
Va fan säger du, sa Frans nu med en röst som inte skrek eller röt, utan lite mitt emellan, hos Svanberg den idioten. Han var ju för fan med om att vi skulle ta död på pa…
Frans tystnade med ens, han hade nästan sagt det, fan vet om Hans förstod vad han menade, skit samma, jag måste ändå döda honom sen, tänkte han.
Vem skulle ni ta död på, undrade Hans?
Det har inte du med att göra, sa Frans kort.
Är det Palme du menar, så har ju polisen hittat mördaren, sa Hans.
Frans skrockade, du vet inte vad du säger, sa han. Ni poliser som tror att kåren är ren som snö, ni är inte många, men ni gör alla andra till åtlöje.
Nej men det är sant, sa Hans. De fick för inte allt för länge sen fast en terrorist I Sydafrika som erkände mordet, det måste väl räcka, sa Hans?
Den idioten, han var tillsagd att ta på sig skulden ifall poliser som ni skulle bli allt för närgångna, sa Frans.
Hans hjärna gick för högvarv, han visste att Frans hade sagt för mycket för att låta honom leva, så på nåt sätt måste han avleda Frans så att han kunde försöka att komma loss, han måste ju försöka att larma någon, men vem?
Frans satte sig ner I en fåtölj som stod mitt I rummet. Den där Svanberg, tänkte han, hur ska man kunna få fatt på honom utan att någon saknar honom.
Helt plötsligt så reste sig Frans upp med ett ryck, du sitter kvar där du är, sa han. Kommer snart tillbaka, ska bara fixa en sak. Försök inte att komma loss, det vore dumt för dig själv, sa han. Du är apterad med en bomb under stolen och gör du loss repen så smäller det, BANG, förstår du?
Hans satt där han satt, apatisk efter det han hört. Var det sant så kunde han inte göra ett dyft och var det osant så hade han kunnat komma loss, men nu vågade han inte.




John kom ner till sin forna arbetsplats samtidigt som polisens utredare var klara med sitt arbete med att utröna vad som hade orsakat den häftiga branden. Hela lokalen var totalt utbränd, inte en enda sak var förskonad från lågorna, allt var i en enda röra.
Vem är ni, sa en välklädd man med sin id-bricka hängande I bältet.
Mitt namn är John, sa John. Jag arbetade här hos bossen. Omkom han också, tillade han?
Inte vad vi vet, sa inspektören. Men om det har funnits en människa kvar här när det började brinna, så är det svårt att veta om och var I så fall personen skulle ha varit, allt är förkolnat, ni ser själv.
John höll med.
Är det något särskilt ni vill, eller kom ni bara förbi, undrade polisen.
Nja, sa John, jag var väl lite nyfiken på hur det såg ut och om min chef var I livet. Ni ska veta att jag såg när det började, brinna alltså.
Va,när och varifrån då undrade inspektören?
Ja ni vet, efter arbetet så brukade jag gå och ta en pilsner hos ”hörnet”, krogen där borta, John pekade bort mot puben, det gjorde jag I fredags också som vanligt. Jag hade bara hunnit sätta mig tillrätta vid bordet vid fönstret när jag hörde en enorm smäll, trodde att det var en bomb eller nåt. När jag fattade att det var mitt jobb som flugit I luften så blev jag både förbannad och lättad, Constanta va, sa John.
Inspektören nickade och tänkte att den där mannen är nog lite rubbad.
John fortsatte, inne på puben satt en man som jag aldrig tidigare har sett där inne, ni förstår på den krogen så känner nästa alla alla, men den här var ny. Han satt vid ett bord inne I lokalen och drack en öl.
Hur såg han ut, frågade inspektören?
Jag vet inte om jag minns så bra, men jag tror att det fanns ett ärr på en av hans kinder, det så ut som om han hade blivit knivskuren någon gång för länge sedan. Han hade någon mörk rock på sig också, det är vad jag minns sa John.
Tack för det, sa inspektören. Skulle ni kunna komma ner till stationen om det krävs för en rapport, om vi ber er, sa inspektören?
Inga problem, sa John.
Tack än en gång då, sa poliserna och började gå till sin bil.
Stopp, ropade John, det var en sak till….
Ja.
Jo, det var inte en utan två smällar innefrån lokalen, den andra demolerade alla rutor här omkring.
Ingen mer ni kommer på… Nähä, adjö då och trevlig helg.
Adjö, sa John.
John gick omkring I spillrorna ett tag innan han mållöst gick iväg, han visste inte vart, bara bort från eländet.



När han hade gått omkring I ett par timmar så hade han bestämt sig för att göra det han hade sagt till Helen, gå hem till bossen.
Bossen bodde bara några kvarter från lokalen, det var bra det brukade han säga, sover alltid länge på morgonen och är alltid trött efter jobbet, så då är det bra med krypavstånd.
En stund senare stod John utanför bossens hus. Han bodde tre trappor upp och John försökte se om det lyste från lägenheten, men det var för ljust för att uppfatta så här från gatan. Han tog tag I den stora tunga trädörren till entrén och tryckte upp den, den gnisslade alltid och det gjorde den nu också. Ingen hiss utan det var bara att traska upp för trapporna. Väl framme vid bossens dörr så såg John att det lyste från lägenheten. Det såg han från springan under dörren.
John ringde på.
Det var alldeles tyst från lägenheten, han ringde på en gång till. Inget svar den här gången heller. John var just I färd med att ta det första trappsteget ner igen när dörren gick upp till bossens lägenhet.
Vad vill ni, sa en röst som inte alls var lik bossens.
Jag söker Bernt Niklasson, sa John (bossen hette så).
Vänta, sa rösten.
En sliten gammal dam gick in I lägenheten och ropade BERNT, du har besök.
Skrik inte så mamma, sa en röst som John kände igen. Nämen hejsan, sa bossen när han kom fram till dörren, stig på vet jag, stig på.
John gick in och stängde dörren efter sig.


Svanberg svängde in på planen framför polishuset så det skrek om däcken, en hastig inbromsning gjorde så att motorn hackade till och stannade.
Skit samma, tänkte han, nu är det bråttom. Han rusade upp för de fem våningarna som det var till mordroteln och där nästan flög han in på Hans kontor.
Va fan är Hans, skrek han.
Han har inte kommit än, sa en sekreterare lugnt, han brukar dyka upp vid niotiden, så han är väl lite sen för en gångs skull, fortsatte hon.
Har han inte ringt då, frågade Svanberg.
Nej inte än, fick han till svars.
Vad är klockan, frågade Svanberg utan att vänta på svar. Har han fått några meddelande idag, är han ledig I eftermiddag?
Det var många frågor samtidigt, sa sekreteraren. Han brukar komma in vid nio halv tiotiden, det har kommit in tre meddelande till honom, ett från span och två från någon som sökte honom tidigt I morse, han är inte lidig I eftermiddag vad jag vet. Okay, sa hon?
Okay, svarade han.
Kontoret som han stod på var nyligen renoverat efter en vattenläcka som de hade haft från en läckande rörledning I taket. Han tänkte att så här fint har vi det inte nere på vår avdelning, det syns att styrelsen lägger pengar på den rotel som är effektivast på att lösa sina fall. Typiskt att det skulle vara Hans rotel, nu när det hettar till igen beträffande det gamla fallet p.m. (Palme mordet), tänkte Svanberg.
Säg till mig så fort som Hans hör av sig, sa han. Sekreteraren nickade och fortsatte med sitt pappersarbete som inget hade hänt.
Svanberg gick bort till kaffeautomaten och tryckte på en kopp svart kaffe. Det rasslade till I automaten, sen kom det ut något som skulle föreställa kaffe. Han tog en stor klunk av den svarta smörjan. Fy fan vad det smakar, sa han.
En förbipasserande städerska sa att det smakade alltid så, svart och otäckt, men det gick att dricka sa dom på roteln skrockade hon och drog vidare med sin städvagn.
Om han inte är på sin arbetsplats, var är han då tänkte han. Det kan vara så att han inte har fått rumpan ur vagnen än, eller så har det hänt något som har försenat honom. Det får tiden utvisa, tänkte han och traskade ner ett par våningar till sitt eget kontor.
Där är du ju, sa en inspektör, vi har sökt dig halva förmiddagen. Frans har stuckit från sjukhuset och vi vet inte var han är, sa han. Vakten som satt utanför hans dörr var död I morse när ronden gick.
Var han död sa du, röt Svanberg.
Ja, sa inspektören, när ronden gick så hade en syster undrat om det stod rätt till med vakten, han såg så konstig ut hade hon sagt. När en läkare hade sett på honom så konstaterade de att han var död, så var det.
Hur hade han dött, frågade Svanberg?
Bruten nacke var det visst, ingen hade hört något.
Svanberg visste att det fanns ett fikarum alldeles intill salen som Frans hade legat på, så han sa;
Är du säker på att ingen hade hört eller sett något?
Det var vad de själva sa I alla fall när de ringde I morse, sa inspektören. Det var då som jag ringde dig på din mobil.
Svanberg stog och glodde rakt fram, som om han hade sett ett spöke mitt på ljusa dan.
Herregud, tänkte han, tänk om det är Frans som mördat vakten eller var det någon som ville åt honom. Han började tänka tillbaka, om det var så att Frans hade någon som var honom I faggorna så borde han ha varit rädd när vi la in honom. Om det var han själv som hade haft ihjäl vakten, så innebar det att Frans var ute efter något som bara en viss person hade I sin ägo, men vem då tänkte han. Herregud, det är akten. Den där djävla akten som Hans hade I sin ägo tills jag själv tog hand om den, sa han högt för sig själv.
Vilken akt, frågade inspektören?
Nja, sa han, det är en akt om ett mycket speciellt fall som hände för några år sen.
Är det något som är ouppklarat, frågade den nu mer nyfikna inspektören.
Nej då, fallet är lagt till handlingarna. Vi fick fast en snubbe efter ett tag, svarade han.
Jaha, sa den nyfikne och forstsatte, kom ihåg vad jag sa om Frans.
Ja, ja, sa Svanberg, jag ska ta tag I det där omgående. Han gick in på sitt rum och tog tag I telefonen, slog numret till sjukhuset för att höra hur det hade gått till när vakten hade bragts om livet. Han fick ungefär samma förklaring som han hade fått för en stund sedan av inspektören. Ja, jag kommer om en stund avslutade han samtalet med en läkare.
Nästa telefonnummer var till Hans. Det gick fram minst femton signaler innan han la på. Han är väl på väg, tänkte han.
Nästa samtal var till en gammal utredare på span. Ja, sa Svanberg, han har rymt, troligtvis från stan, men man vet inte säkert när det gäller Frans. Herregud, mannen vet ju en massa som inte får komma ut.
Det är nog sent att tänka på det nu, sa utredaren. Vill Frans att det ska komma ut så kommer det ut. Troligen så vill han istället tysta dem som vet det han vet, tror du inte det, frågade han Svanberg. Du minns att det utfärdades en summa av femton millioner till den som fick fast mördaren, inte sant?
Herregud, han är hos Hans, sa Svanberg. Sänd någon som kan ta sig in hos honom, utan att den där idioten hinner fatta vad som händer.
Det vore nog inte klokt just nu. Frans tar nog kontakt med oss om det är så, eller hur?
Det var nog så, tänkte han.
Svanberg satte sig ner I sin stol och funderade på vad som nu skulle hända. Fan, vi var ju klara med fallet, tänkte han. Varför skulle den där Frans börja bråka nu för?

Samtidigt på andra sidan stan så ringde det på dörren till Svanbergs. En man med ett ansikte som var ärrigt på båda kinderna stod utanför hans dörr och stampade. Otåligt trummade han på dörren för att än en gång ringa på. Ingen var hemma konstaterade han, så då var det fritt fram.
Med ett litet smidigt verktyg dyrkade han upp dörren och gick in. Han stängde den tyst efter sig. En stund stod han helt stilla och lyssnade om det fanns någon I lägenheten, men efter en stund så förstod han att han var ensam. Metodiskt gick han tillväga för att leta efter en akt som skulle få hela Sverige att tappa allt förtroende för vad polis heter. Efter att letat igenom rum efter rum så ställde han tillrätta allt efter sig, så att ingen skulle se vad han gjort. När de väl gjorde det så var det försent, tänkte han. Med en svart pärm gick han ut från lägenheten, låste efter sig och försvann.











Kapitel 3


Ja, tack för mig då, sa John. Då ses vi om en månad ungefär.
Ja, ta nu vara på denna tid och hitta på något berikande, sa bossen.
Ska göra det, lovade John och tog adjö än en gång. Han gick ut från huset där bossen bodde och kände en sval bris fläkta mot honom. En hel månad ledigt med fullt betalt, tänkte han för sig själv. Helt underbart, nu kan vi ta den där semestern som jag lovade Helen förra sommaren och bara vara för oss själva, sa han högt för sig själv.
En gammal man tittade lite förundrat på honom där han gick och pratade för sig själv.
Ursäkta sa han, men var ska Ni åka, kanske till södern, eller?
Inte vet jag, sa John, men bort ett tag vore gott.
Mannen nickade och gick vidare bort mot centrum.
John var glad samtidigt som han var lite förvånad av att bossen gav honom en hel månads ledighet och fullt betalt också. Det hade inte bossen gjort någongång tidigare, tvärtom hade han alltid sagt att firman först sen semester och kanske lite betald ledighet.
Skit samma sa han för sig själv, nu skall det firas.
Med lätta steg traskade han hem till våningen där Helen väntade. Han nästan slet upp dörren så att den slog I bakkanten mot väggen så att det small till.
Vad gör du, ska du ha sönder dörren, sa hon. Nästa stund sa hon, vad du ser glad ut, vad har hänt?
Du skulle inte tro det om jag sa det, sa han.
Lägg av, berätta nu innan jag spricker sa hon.
Vi ska åka bort, ta semester, fattar du? Vi är lediga en hel månad.
Ja, men pengar då, frågade hon, har vi råd med det?
Råd, sa han och plockade upp en sedelbunt ur innerfickan, se här tolvtusen spänn plus elva tusen kronor på kontot, nu ska vi ha trevligt. Var vill du åka, tillade han.
Herregud, så mycket pengar, var har du fått dem. Har du rånat banken eller slog du ner din chef.
Ta´t lugnt, betstäm nu var du vill att vi ska fira vår efterlängtade semester istället för att pladdra om bankrån och sån skit, sa han.
Jamen John, så mycket pengar har vi inte haft på … förlåt, när vi var gifta menar jag,sa Helen.
Nä, men nu har vi det. Älskar du mig, sa han.
Klart att jag älskar dig, sa hon.
Inte bara för pengarnas skull då?
Hur ofta har vi pengar I denna lilla familj, undrade hon. Hon hade rätt, oftast så räckte pengarna knappt till halva månaden sen fick de knapra på ramarna tills nästa löning. Så var det när de var gifta och I många år också.
Okay, sa han, men för den skull behöver vi inte bekymra oss för den kommande tiden I alla fall. Kanske läget har löst sig till sist I alla fall.
Hon forsatte en stund med frågestunden om pengarna och var de kom ifrån. Han bedyrade att han fått dem från bossen och hon trodde honom.
Ska vi gå ner till stan och se vad det finns för utbud, föreslog han. Hon tyckte det lät bra och de gick ut.
På vägen gick de och pratade om olika resmål som Portugal, Spanien, Grekland, Egypten, Karibien, Västindien, Florida och Cuba. Alla dessa resmål var lockande och ingen av dem hade varit längre än till Tyskland I söder och Norge I väster så nog var de upprymda alltid. Om vi reser till Spanien, sa John, så vill jag att det blir Mallorca. Det sägs vara så fint där har jag hört. Då vill jag hellre till Grekland, sa Helen, till Kos, en liten ö mitt I medelhavet. Det låter väl mysigt.
De insåg rätt snart att det skulle bli svårt att bestämma ett resmål på stubinen och skulle de vänta så skulle månaden de hade fritt ta slut väldigt snabbt.
Hur ska vi göra då, frågade Helen?
Vi får se när vi kommer fram till resebyrån, föreslog han och så blev det.
Väl framme hos Resia så visade det sig att det var ätter värre att bestämma sig. Det fanns hundratals av resemål att välja på och alla lika frestande.
Var ska ni resa, frågade en expedit bakom disken.
Vi vet inte sa de I kör. De tittade på varandra och log åt företeelsen.
Ska det vara sol och bad eller ska det vara en äventyrsresa eller en romantisk resa, undrade expediten.
De stod där tysta som om de hade tappat talförmågan. Herregud vad svårt det här är, sa till sist Helen.
Var har ni tidigare varit, försökte den allt mer desperata expediten.
I Tyskland och Norge, sa John, ja och sen Sverige förståss.
Då föreslår jag en semesterresa till Grekland, till en ö som heter Rhodos. Där upplever ni både sol och bad samt äventyr och lite romantik.
De bestämde sig, det fick bli Rhodos. När de klev ut på gatan igen så hade de gjort av med sjutusen kronor. John sa, jaha, då är det bara två dar tills vi flyger till Grekland min sköna.
Helen förstod inte att det var sant, att äntligen få möjligheten att visa både honom och för henne själv hur mycket hon brydde sig om honom, mannen I hennes liv. Ja så var det, konstaterade hon efter ett tag och suckade.
Är du glad nu, undrade han.
Glad, nästan ropade Helen, jag är överlycklig, är inte du det?
Javars, sa han. Inte hade man trott att man skulle resa till Grekland precis, så nog är jag omtumlad alltid, höll han med.
På vägen hem så pratade de I mun på varandra, de stojade som nyförälskade ungdomar.
Hej, sa han, där är ju en fin restaurang, kom så tar vi en bit mat och en stor öl, vi måste ju träna inför semestern, eller hur?
Det blev en pepparstek med klyftpotatis och en sås som hette black and White, utsökt god och mör hade han sagt till servitrisen som hade gett tillbaka ett jätteleende till svars.
Mätta och belåtna så gick de den sista biten hem för att packa.
Vad ska man ha med sig på en sådan resa, sa han. Räcker det att man tar med sig badbyxor och några tunna tröjor.
Struntprat, sa Helen. Lite fina kläder måste du väl ha om vi ska gå ut en kväll, sen behöver du lite oömma kläder om vi far med på en äventyrstur. Lite tjocka tröjor för den sena kvällen och några shorts.
Herregud, det är ju nästan hela garderoben du talar om, utropade John. Han började leta fram en resväska och fann till sist en som hans far hade haft på sjuttiotalet när han hade luffat runt I Sverige. Den här är väl bra, sa han.
Lite sliten, men funktionsduglig, sa hon.
De höll nästan på hela natten och packa. Först packade de I resväskorna för att I nästa minut packa ur en massa saker för att få plats med annat som skulle vara bra att ha.
Till slut så var de klara och trötta.
Klockan är för bövlen halvsex på morgonen, sa John. Nu sover vi någon timme, kom.
Hon var inte sen att följa med. Knabbt en centimeter från täcket somnade de och föll ihop som två trasdockor för att inte vakna förrän klockan tolv mitt på dagen.
Utvilade men lite yra av lycka kravlade de upp ur sängen för att sätta på lite kaffe och ta tidningen ur brevinkastet.
Han slog upp förstasidan och fick syn på ett ansikte som han hade sett tidigare. En man med ärr på kinden.
Rubriken löd:
”Farlig mördare på fri fot.”
Helen, ropade han, kom så får du se.
Vadå, har det hänt något, undrade hon.
Det kan du skriva upp, sa han. Den här mannen såg jag häromdagen på den där puben när mitt jobb flög I luften, det är han det är jag stensäker på.
Längre ner I texten stod det att om man hade några tips att ge om denna man, så skulle man ta kontakt med polisen I Stockholm eller den närmaste polisstation som fanns I sin närhet.
Han funderade en stund på att ta kontakt med polisen, men sen avstod han. Om han hade gjort det så hade de förmodligen inte kommit iväg på sin resa.
Han sa, jag ringer när vi kommer hem, det är nog ingen fara med det. De har säkert inte löst fallet tills dess ändå. Hon höll med.
En kopp kaffe, frågade hon.
Ja tack, det skulle vara gott, sa han.
Han bläddrade lite till I tidningen för att sen slå igen den, fan bara en massa tråkigheter, sa han.
Nu var dags att köpa någon sorts handbagage, sa hon. Ett sådant där som man har med sig på planet och kan ha kameran och lite förnödendenheter I, tillade hon.
Ska vi inte växla lite pengar då, undrade John. Det vore nog bra att växla in I resecheckar, som expediten hade föreslagit på Resia.
Sagt och gjort, de traskade ut på stan för att göra de sista inhandlingarna och växla pengar innan den stora resan.
Han växlade in de resterande fyratusen kronorna I Tyska D-markscheckar, det var bra sa han på banken.
Ja, nu så är väl allt klart då, sa Helen. Nu får vi vänta några timmar till, sen bär det av till Rhodos, gud vad skönt det ska bli, tycker inte du det undrade hon.
Det kommer att kännas Constanta, sa han. Att bara flyga över Europa och sen på någon timme vara I Grekland. En hissnande tanke.
Dagen flöt I sin lugna takt, ingen speciellt hände mer än att de åt en god middag och svepte några öl på kvarterskrogen innan de gick tills sängs.
Den stora dagen hade infunnit sig. De ringde efter en taxi som kom ganska fort. Att packa in allt de skulle ha med sig vara bara det en bedrift. En timme innan avgång måste de ha på sig för att checka in. Inga problem sa taxichauffören, vi har en lugn morgon, så det går fort ut till Arlanda.
När de kom fram så var det gott om tid kvar tills de skulle avgå. In med bagaget, checka in och gå genom passgången, allt flöt som det skulle.
Gates 12 stod det på biljetten. De letade upp gaten och precis intill den så fanns det en liten bar. Skall vi ha en öl var, undrade han.
Okay,en öl då, sa hon.
Han köpte två stora stark och en paket John Silver.
Vad ska du med cigaretterna till, frågade Helen?
Nu är det semester och då vill jag ta ett bloss också. Du vet ju att jag bara röker när jag är fri och ledig, eller hur?
Hon suckade, det är tur att du nästan alltid arbetar då.
Ur högtalarna så ropade de ut första utropet för avgång.
Okay, sa han, då var det dags. De packade ihop sina saker och traskade fram till gaten. De checkade in biljetterna och gick den trånga gången ut till flygplanet, en Airbus.
En flygvärdinna tog emot dem när de steg på planet och visade dem till rätta. De hamnade mitt I planet intill en vinge, men de skulle nog ändå se en del av landskapet nedanför dem ändå konstaterade de.
Planet taxade ut på banan och efter en liten stund så bar det iväg.



Sakta gick Frans ner för gatan, rätt så nöjd med vad han hade gjort. Nu så har bara jag akten, tänkte han. Ingen skall I fortsättningen kunna lista ut vad som hände den där dagen då Palme dog och ingen skall kunna binda honom till mordet, tänkte han.
Först så funderade han på att låta Hans sitta där han satt, det kommer säkert någon efter ett tag när han inte dyker upp på stationen eller så lyckas han att ta sig loss till sist, samtidigt kom han att tänka på att han hade sagt att det var en apterad bomb under Hans stol. Han log lite för sig själv.
Äh… jag får väl ta och traska hem till honom och lossa honom från problemen, sa han högt för sig själv.
Under tiden så hade Svanberg funderat på vad han skulle ta sig till med Frans. Undrar om han får reda på att jag har akten, tänkte Svanberg? Vad skulle isåfall Frans göra?
Under tiden som han satt där I sina funderingar så ringde telefonen, Svanberg ryckte till, vem kan detta vara nu då?, Sa han högt.
Ja, det är Svanberg, svarade han. Vem då?… I vems lägenhet säger du?… Bara för en stund sen, sa du det, undrade han?
Svanberg la på luren och stirrade ut I tomma intet som om hela världen hade rasat samman. Inte detta också, det är för mycket på en dag, sa han högt för sig själv.
Kent kom uppspringande på Svanbergs kontor och med andan I halsen så började han att berätta att moderaternas partiledare hade haft ett inbrott I sin lägenhet för bara en liten stund sedan. Jag vet, sa Svanberg, jag vet. Fan också, nästan skrek Kent rakt ut, ja inte att du visste, utan att har vi inte tillräckligt med skit just nu? Sa han.
Om du bara visste, muttrade Svanberg, vi står upp till halsen med problem.
Svanberg började berätta om Frans. Du minns att det där polisspåret som man talade om vid mordet på Olof Palme?
Ja, svarade Kent lite förvånat. Han var intresserad för vad som skulle komma efter denna inledning.
Minns du att vi hade en polis I kåren som var inblandad I Sverigedemokraterna, frågade Svanberg.
Jovisst kommer jag ihåg det, sa Kent.
Den personen har dykt upp I Stockholm nu igen.
Va? I Stockholm, förtydligade Kent?
Precis just I denna stad och varför just nu? Svanberg verkade mäktad irriterad när han talade om denna polis, tänkte Kent. Kan det vara så att Svanberg vet något som poliskåren inte vet.
Svanberg fortsatte, denna polis heter Frans och han har redan på ett dygn begått ett par rejäla våldsbrott här I stan, det skulle inte förvåna mig om det är den där Frans som ligger bakom inbrottet hos moderatledaren också, fnös Svanberg.
Så det var därför som jag fick uppdraget att leda utredningen om den ”där Frans”, sa Kent undrande.
Japp… så var det, svarade Svanberg. Jag vet inte om du redan vet allt om Frans eller om du just var I färd med att inhämta uppgifter på honom, sa

Författare:

Publicerat

Dela: