The Book of Time.

Jag gnuggade mig i ögonen och rynkade näsan så mycket så att det väste när jag drog ett djupt andetag. Mina näsa var halvt täppt och torr och jag undrade i en sekunds förvirring vad det egentligen var jag letade efter, men så kom jag ihåg. Gäspandes tog jag mig fram till bokhyllan i det svaga ljuset från skrivbordslampan, höll på att tappa bort koordinationen och så blinkade jag till. Min andedräkt luktade sprit och mina vänner satt i soffan en bort bit... En bit bort, menar jag... och de skrattade och sjöng, en sång om en dröm, som jag hade när jag var liten. Världen blev suddig i kanterna och jag vilade mig en stund, lutandes mot hyllkanten, innan jag klarnade till och lyckades hålla balansen.
Jag läste på bokryggarna och gned mig i ansiktet med handflatan. Jag kände ett tungt sug från det kala golvet, den ville att jag skulle lägga mig ner och sova en smula på dess mjuka betong. Men envis höll jag mig kvar vid bordet bredvid och fortsatte mitt sökande efter boken, vars namn lustigt nog gjorde mig riktigt nyfiken.
Han hade en hel del böcker, tänkte jag. Jag visste inte att han var en sån som gillade att läsa. Men nu visste jag det. Den alkoholiserade sympatiska självgodheten gjorde mitt konstaterande till en glad sak som studsade omkring i mitt huvud och uppfyllde min hjärna med oskyldig färgglad lycka. Jag log för mig själv och tyckte att världen var allt bra ikväll.
Så hittade jag boken, äntligen. ”The Book of Time”, läste jag på dess mörkgröna gamla slitna rygg och jag sträckte min smått oskarpa hand efter bokstäverna där i fjärran. Titeln påminde mig om någon slags science fiction-historia och nyfiken undrade jag vad den handlade om. Jag lyckades få grepp och drog ut bunten av pappret och lädret. Jag pustade djupt och en sekund senare vände jag mig illamående bort av lukten.
Suget från golvet övervann mina muskler och jag satte mig en smula ovilligt ner. Gravitationen kändes ungefär tio gånger starkare än normalt. Inte för att jag trodde att jag vanligtvis brukade befinna mig på månen eller något, men det kändes bara mycket tyngre att röra sig nu, och självklart visste jag varför. Svaret var cidern, ölen, vinet och snapsen men jag avfärdade detta spontana interna samtalsämne och återgick istället till litteraturen i mina slöa händer.
”The Book of Time”, hette den. Jag trodde att jag redan hade läst det. Ja, det hade jag visst. Min hjärna blev glad igen.
Jag öppnade boken men inuti fanns inga papper. Först tänkte jag:
”Ööööh...”
Men sedan uppfylldes jag av en lycklig känsla - som om jag hade fullbordat ett litet äventyr eller något i den stilen och jag flinade med öppen mun och kisade med luddig insikt.
Innanför pärmarna fanns inga ord. Innanför pärmarna fanns inga meningar. Där fanns bara tolv siffror och två visare som tickade tyst.
Det var en väckarklocka.

Skriven av: Joanna Uhlbäck