The rise and fall of Ziggy Friendbeach del 3

Mitt på dagen dan därpå sticker jag iväg och köper kvälls-tidningen, jag måste se om det står något överhuvudtaget i tidningen om spelningen igår. Om det står något??!! Herregud vad har vi gjort. Alla kvällstidningarna har det på löpet: ”De äntrade och kantrade scenen”, ”De kastades av silversadlarna” och ”Silversadlarna blev till guld”. Den sista rubriken förstod jag inte riktigt. Men jag köper alla tre tidningarna och står utanför affären och bläddrar igenom de snabbt. Tydligen så hade nån producent gillat deras attityd för bandet hade chans att få ett kontrakt på två album. Problemet var att medlemmarna hade gått under jorden. Ingen visste var de var någonstans.

Jag plockar fram mobilen och ringer Lisa.
”Hej det är Lisa?”
”Har du läst kvällstidningarna idag?”
”Hej Jack, brukar man inte presentera sig när man ringer?”
”Jag vet Lisa, men jag är bara så chockad över vad tidningarna skriver om spelningen.”
”Jack, jag har läst allt två gånger, jag fattar ingenting? De gör fiasko men har ändå chans att få skivkontrakt. Man skall aldrig sluta förundras över den värld vi lever i.”
”Ok, skulle bara höra om du hade läst det senaste. Ha en fortsatt bra dag så se vi imorgon Lisa.”
”Detsamma Jack.”

På väg hem ringer Charlie.
”Jack Friendbeach?” Svarar jag.
”Hej det var Charlie, vi har precis varit och tömt butiken på våra grejor och röjt upp lite.”
”Hur mår ni idag?”
”Efter alla omständigheter, så har all ångest försvunnit. Jag fick tag på producenten som sökt oss, så nu har vi ett kontrakt på två album. Det känns overkligt, efter floppen igår så var vi beredda att gå under jorden för evigt.”
”Det förstår jag verkligen, fick själv en chock när jag läste tidningen. Men ibland måste man ha lite tur också.”
”All publicitet är god publicitet, stämmer verkligen på oss. Vi får tacka dig så hemskt mycket också, det är ju tack vare dig vi så att säga lyckades.”
”Hmm… lyckades? Man kan se det på många sätt.”
”Jag tittar in i butiken imorgon och lämnar tillbaks nycklarna.”
”Det låter bra.”

”Men när började saker med Er och ICQ:n gå fel då? Hur kunde allting bara falla?” Frågar Lisa med en väldig undran.
”Jack, jag tror att du hade mått bra av att gå ut en stund tillsammans med Lisa och fått lite frisk luft.” Säger Sally med pigg, ärtig röst när hon går förbi rummet och sticker in huvudet snabbt.
”Tja, vad säger du Lisa, ska vi gå ner och köpa lite cola och ta en cigg? Och med cola menar jag givetvis Coca Cola.” Säger jag med en viss självdistans och humor. På nåt sätt känner jag mig redan mycket bättre till mods. Jag börjar se sanningen i vitögat. Att jag kan stå utanför mig själv och betrakta mig som en socialt utslagen man. Men att jag samtidigt vet att jag kan mycket mer och bättre än detta.
”Det låter som en bra ide, om du inte vet det så är det snöigt, soligt och skönt vinterväder ute.” Vi går ner till pressbyrån handlar och sätter oss på en bänk. Faktiskt väldigt skönt om än lite kyligt.

”Berätta nu Jack hur det hela började.”
”Öööhh… om jag tänker tillbaks så tror jag att det första steget i vårat fall var någon gång i mars ungefär. Vi hade skaffat oss en fast uppkoppling istället för att gå ut på nätet med telefonmodem. Men nånting i datorn var inte riktigt som det skulle, vilket innebar att vi inte kom ut på ett par veckor. Och då under den tiden så….jag tänker så det knakar. Jo jag kände väl plötsligt att det här med ICQ:n hade stjält mycket av vårt sociala liv gentemot varandra. Tiden hade bara gått utan att man tänkt efter.

Så när vi då plötsligt inte var ute längre så började vi umgås mer och man upptäckte vad man missat på vägen. Eller kanske snarare upptäckte jag det. Sen efter några veckor fick vi igång datorn igen och då ifrågasatte jag det här med ICQ:n och oss. Jag hade kommit ifrån det under dessa veckorna och jag saknade det inte heller speciellt. Men Betty ville inte lyssna på mig. Det var en tid när vi ofta blev ovänner och bråkade en hel del med varandra.

Jag kan fortfarande komma ihåg en fras Betty sa som fortfarande kan klinga inne i mitt huvud fortfarande. Jag ifrågasatte en gång, vilken gång i ordningen vet jag inte. Om vi inte borde lägga ner ICQ:n för gott och tänka på vårt förhållande. Och svaret jag fick var: ”Har vi en gång börjat, så måste vi fortsätta.” Och det säger hon helt känslokallt och bångstyrigt. Vad skall man göra åt ett sånt svar. Hon var omöjlig att resonera med. Men vi var väl ändå ett par som fungerade, jag var tvungen att acceptera det fast att jag inte ville. Jag tror det sista vi gjorde som ett älskande par, så att säga vår sista kärleksresa det var när Bettys mamma fyllde 70 år, sen var det nog bara en transportsträcka till slutet.. Vi blev bjudna på en resa till Lübeck av Bettys Pappa.
Jag kommer så väl ihåg det var en tidig morgon i april.”

”Mamma ringde och sa att färjan över till Tyskland hade gått sönder. Så vi har blivit ombokade och åker via Rostock i stället. Men färjan går 45 min tidigare så vi har lite bråttom.”
”Hoppsan, det hade man inte räknat med. Men det var ju tur att de kunde ge oss ett alternativ.” Säger jag medan jag sveper det sista kaffet i muggen.
”Jag går och hämtar bilen så att vi kan lasta in sakerna och oss i den strax.”
”Ok, Jack gör så.” Vi stressar på och till slut har vi fått med oss allt i bilen. Allt går smärtfritt, vi ställer vår bil på en parkering vid färjelägret och hoppar på färjan. Eftersom vi fick bokas om så fick vi bara möjlighet att ta med oss en bil. Vilket skulle bli ett problem, vilket vi inte insåg då. Överfarten går bra, god mat och lite shopping med barnen.

Väl framme så går vi av färjan och Bettys föräldrar kör av sin bil. Vi ses utanför, och då inser vi att alla får plats utom en…
”Där borta är en bussterminal, kanske går det bussar där?” Säger jag och erbjuder mig att ta mig till Lübeck själv.
”Om du skriver upp hotellets namn, adress och telefonnr. så fixar jag det på nåt sätt.” Katarina ger mig informationen och sedan kör de iväg.

Jag börjar traska mot bussterminalen, till min förvåning så går det inga bussar till Lübeck. Vad gör man? I alla fall så börjar jag att traska inåt stan, tror jag i alla fall. Plötsligt så är jag i ingenstans. Men hittar till slut en jourbutik. Jag försöker fråga efter en vägbeskrivning till centrum. Men saken är den att jag kan ingen tyska och expediterna kan väldigt lite engelska. Så hjälpen uteblev. Det var bara att traska vidare… visste fortfarande inte vilket håll jag skulle gå. Fick gå lite på känn. Hamnen var hur stor som helst. Till slut irrar jag omkring i ett industriområde. Eftersom det är helg så är det väldigt folktomt. Plötsligt ser jag en bil. Jag ber till gud att han skall stanna när jag liftar. Det har redan gått ett par timmar och jag har bara avverkat några kilometer mot Lübeck. Jag har tur, han stannar. Även han har ett ofantligt litet engelskt ordförråd. Men på lite olika sätt så lyckas jag få han att förstå min situation. Så han är vänlig och ger mig lift till en pendeltågs-station. Väl där hittar jag ett pendeltåg in till centrum. Äntligen på väg tänker jag.

Kommer in på stationen som är hur stor som helst. Jag försöker orientera mig och hitta ett tåg till Lübeck. Till slut hittar jag ett tåg dit på en info.tavla. Tåget skall gå en timme senare så jag har gott om tid att köpa biljett. Väl framme i kassan så inser jag att jag måste byta tåg efter ett tag. Men ok jag hittade i alla fall ett sätt at ta mig dit på. Det är ju huvudsaken.

Efter en stunds väntan sitter jag äntligen på plats i tåget. Eftersom jag är urusel på tyska så fattar jag inte vad konduktören säger när han susar förbi. Jag letar fram en tidtabell. Jag får kolla tiderna och hålla koll på klockan så att jag vet var jag är nånstans. Efter ett tag verkar det som jag är framme. Jag hoppar av och känner mig lite stressad för bytet skall ske strax därefter. Men jag lyckas och hamnar på rätt tåg.

Kommer äntligen fram till Lübeck, vädret är fint och jag har kommit fram i hyfsat skick. Jag frågar ett par som går förbi efter hotellet. Och de ger mig en ganska enkel vägbeskrivning. Hotellet ligger inte långt därifrån, skönt. Jag traskar dit och går fram till hotellreceptionen.

”Hi, I´m gonna stay here for a couple of days. I´m staying with Betty Friendbeach and her parents.”
”Sorry but they haven´t arrived yet.” Herregud det är sent på eftermiddagen och de borde varit här för länge sen. Vad har nu hänt? Jag får nyckeln till rummet och går upp. Skönt att vara framme i alla fall, men var är de andra. Jag går in till badrummet för att fräscha upp mig. Strax efter ringer telefonen, det har kommit in ett meddelande till receptionen att de strax är här. Skönt nu kan man pusta ut totalt.

Hela resan var jättetrevlig, god mat och fest hela tiden i stort sett. Sen kom vi hem och vardagen återinträdde. ICQ:n och Betty levde sitt eget liv. Tiden gick, harmonin i vårt förhållande började sina. Vi bråkade en hel del, vi hade kommit så långt ifrån varandra. Jag försökte fortfarande att rädda vårt förhållande, men det var helt kört. I juni blev Betty färdig sjuksköterska och fick sin legitimation. Sommaren och semestern kom, men vi tog oss inte för nånting alls utan var mest hemma.

Under semestern gick jag och funderade väldigt mycket på mig och Betty och vad jag skulle ta mig till. Det var en ohållbar situation. Men till slut var det en kväll när vi lagt oss. Låg mest och grubblade, kunde inte sova. Jag gick upp och klädde på mig och gick ut på en promenad. Jag bara gick och gick, var inte hemma förrän vid fem-tiden på morgonen. Då hade jag bestämt mig. Jag skulle ta ut skilsmässa. Jag berättar för Betty vad jag tänkte. Och det enda svar jag fick var: ”Det har jag tänkt på i ett halvår.” Jaha, men kunde hon inte kläckt ur sig det tidigare då? Eller var det kanske så att hon ville slutföra sin utbildning först? Eller vad?

Jag älskade Betty fortfarande, lika mycket som när vi gifte oss. Men samtidigt så hade jag inget val, det kunde inte fortsätta så. Jag försökte många gånger om, att prata med henne, men hon vägrade att lyssna. Det var en helg som Betty lånade sin systers stuga under sommaren för att vara själv och tänka igenom allt. Men jag fick veta senare att hon träffat sin ”specielle” ICQ-vän då. Hon hade också träffat den här mannen ett antal gånger när jag var i skivbutiken. Minns inte vad han heter, men det spelar mindre roll nu. De har slutat träffas i alla fall. Betty var tydligen bara en lek för honom. Och det var ju kanske synd att hon inte såg det medan vi fortfarande hade chans att rädda vårt förhållande.

”Jack, klockan går och jag skall upp tidigt. Jag har ju en skivaffär att ta hand om. Om du minns det?”
”Ja, usch stackars dig. Hur går det där? Förlåt mig tusen gånger om för att jag bara lämnat dig i sticket. Jag har bara varit så vilse.”
”Du behöver inte be om ursäkt Jack. Jag har väldigt mycket att göra där ibland. Men jag har haft lördagsstängt ett tag. Behöver lite tid för mig själv också”
”Det har du gjort rätt i. Hoppas jag kan komma tillbaks och hjälpa dig snart.”
”Ta det lugnt Jack, du behöver ett tag här för att återhämta dig. Jag kommer hit imorgon efter jobbet, om du vill?”
”Det är väl klart att jag vill, du är en verkligen vän Lisa, kom ihåg det.”
”Du med Jack.”
”Sen får jag berätta fortsättningen på min tårdrypande, sorgsna historia.” Säger jag med ett leende och glimten i ögat.
”Du är dig lik i alla fall. Du kan alltid se ljuspunkterna i allt.” Lisa ger mig en stor kram och går härifrån.

”Ni är kära i varandra va?” Säger Sally när hon kommer in strax efter.
”Tja…”
”Du behöver inte svara, vissa saker ser man. Men det var inte därför jag kom in. Jag behöver lite personuppgifter från dig. Vad det verkar så har inte du något boende, eller har jag fel?”
”Nä det har jag nog inte. Har bott på Christiania ett tag men där kommer jag inte att sätta min fot igen.” Vi sitter och pratar igenom min situation ett tag. Sally verkar se att jag i grund och botten är en rätt bra människa. Så hon tänker lämna över fallet till socialen så de fixar en jourlägenhet till mig så länge. Om allt verkar bra blir jag utskriven om några dagar och kommer hit för samtal med Sally en gång i veckan. Hoppet börjar komma tillbaks till mig så smått. Det kanske kan bli människa av mig till slut i alla fall. Ligger och kopplar av framför tv:n ett tag innan jag somnar.

”God morgon Jack, sovit gott?” Säger Sally med sin glada stämma
”Sovit som en stock, känner mig som en ny människa.” Jag ber Sally köra in telefonen, måste ringa och höra hur det är med barnen.
”Hej det är Betty?”
”Hej det är Jack, jaså du är hemma idag har du en ledig dag?”
”Vad vill du?!” Frågar Betty spydigt
”Tänkte höra hur det är med barnen. Och om jag kunde få träffa dem?”
”Det är bra med dem. Och jag vill inte att du träffar dem.” Säger hon med en väldigt bestämd röst
”Men…”
”Jag måste sluta nu, har viktigare saker för mig.” Avbryter hon mig och lägger på luren.

Jaha så var det med det. Vad gör jag nu då? Jag blir ledsen och bryter ihop. Sally kommer inspringande.
”Hur är det? Vad hände?”
”Skulle bara ringa och höra hur det var med barnen. Har saknat dem och ville träffa dem.” Säger jag och försöker behärska mig.
”Men hon sade bara att jag inte fick och lade på.”
”Jack, du måste ta det lugnt med allting. Saker måste få ta sin tid innan allt rett upp sig. Inom sinom tid får du nog träffa barnen skall du se.” Säger hon med ett väldigt lugn. Hon har kanske rätt. Vad vet jag? Rom byggdes ju inte på en dag sägs det.

Hela dagen går nog åt till att fundera över min livssituation. Tänker hit och dit. Varför blev det så här. Tänker på allt möjligt, men jag har inga svar på nånting alls. Tittar på klockan då och då. Snart kommer Lisa hit. Har längtat efter hennes sällskap. Jag rakar mig, klipper naglarna, tar en dusch och försöker göra mig så fräsch som möjligt. Sally kommer in för att se hur det är med mig.
”Vad du ser fräsch ut idag då? Har du en date på gång?”
”Tänkte bara fräscha upp mig, det var länge sen sist.”
”Bra att du tänker i de banorna. Men nästa gång kanske du skall vara lite mer sparsam med rakvattnet.” Säger hon och ger mig en ögonblink. Jag går och öppnar fönstret för att vädra ut lite av parfymdoften. Lisa kommer nog strax. Faktum är att jag känner mig lite spänd på att få träffa Lisa. Kanske, kanske… har Sally lite rätt ändå. Jag kanske har blivit kär? Vem vet?

Jag står och tittar ut genom fönstret, efter ett tag ser jag Lisa komma gående mot ingången. Jag vinkar till henne hon ser mig och vinkar tillbaks. Det ser ut som om hon köpt blommor till mig. Vad hade jag gjort utan Lisa egentligen? Jag tror att hennes närvaro har hjälpt mig att vakna upp från vad skall jag säga…? De döda kanske? Det knackar på dörren. Jag går och öppnar.
”Hej Jack. Oj vad fin du var då. Det har hänt mycket sen igår.”
”Du är jättefin också, vad fint du har satt upp håret.”
”Köpte lite blommor till dig.”
”Tack så mycket, snälla du.”
”Köpte röda rosor eftersom jag visste att det var din favorit. Jag var i valet och kvalet om jag skulle våga. Röda rosor är ju egentligen en kärleksförklaring. Men vi är ju bara vänner eller hur?” Säger hon med en övertygande självklarhet. Vad svarar man på det? Jag blev lite besviken. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Men det kändes som om vi hade en date.
”Ja, jo visst är vi det.”
”Jag går och fixar en kanna kaffe så kan vi sitta här på rummet och snacka.”
”Det är snällt av dig Lisa.”

”Här kommer kaffe!” Säger Lisa glatt och positivt
”Värst vad du verkar pigg och glad idag då. Har det hänt nåt speciellt idag?”
”Nä, jag brukar väl vara glad av mig. Hur är det själv då?”
”Jo, jag börjar väl komma igång lite smått. Om allt går väl så blir jag utskriven om några dagar. Sally skulle se om soss. kunde fixa en jourlägenhet till mig.”
”Men…” Säger Lisa fundersamt.
”Men vadå?”
”Jag har en trea, du hade kanske mått bra av att bo hos mig ett tag? Så kan jag pyssla om dig lite.” Jag blir lite ställd. Jag tror att jag är kär i Lisa, men inte hon i mig antar jag. Så vill hon att jag skall bo hos henne. Hon gör väl det som vän, kanske.
”Vi kan ju fira jul ihop och ha det riktigt mysigt.”
”Ok, ok du har övertalat mig. Du är världens snällaste. Jag tror att….” Hoppsan tänkte säga att jag nog var kär i henne. Tur att jag hann stoppa mig.
”Vad skulle du säga, du tror att…?”
”Jag tror att…öööh… det hade varit jättetrevligt att fira jul med dig.” Lyckas jag pussla ihop det till slut.

”Så, vill du berätta fortsättningen på din tårdrypande, sorgsna historia?” Ler Lisa försiktigt, hon vet nog inte riktigt säkert om det är läge att le åt historien.
”Visst min lilla leende dam.” Min var det ett för starkt ord att använda i det här stadiet? Det lät kanske för säkert?
”Nu skall vi se, var var jag? Låt mig tänka…”
”Det var nånting med att Bettys specielle ICQ:vän hade lämnat henne i sticket.” Fyller Lisa i snabbt.
”OK, då skall vi se nu vad som hände sen….”

Efter att jag bestämt mig för skilsmässa så bodde vi ihop ett tag. Eller rättare sagt jag bodde lite här och där hos kompisar och så. Under tiden satte jag upp lappar lite varstans om att få hyra lägenhet i andra hand. Så en dag när jag var hemma satt jag framför datorn och lekte lite. Till slut fick jag iden att leta lägenhet på nätet. Jag sökte på lägenhet och liknande ord. Så till slut fick jag napp. Ringde en äldre dam som hyrde ut ett rum. Ville ju ha en större lägenhet för barnens skull, men situationen var ohållbar. Det var bara en evig väntan hela tiden. Så kom jag bara ifrån Betty så kändes det som att jag kunde jobba på lägenhet och framtid på ett mer positivt sätt.

Den 16:e augusti bar flyttlasset iväg till den äldre damen. Det var en fruktansvärt jobbig dag. Allting blev så definitivt med flytt, skilsmässa och allt. Kommer aldrig glömma den stunden. Jag hade packat in säng, bord, nån stol, stereo och lite andra småsaker i en liten lastbil. När jag skulle gå stod jag och tittade på henne en lång stund i hallen. Jag var så fruktansvärt ledsen inombords. Jag tittar henne i ögonen en sista gång och säger ”En gång i tiden var vi oslagbara…..” Betty tittar ner, det ser ut som hon fäller en tår. Jag vet inte riktigt, men jag går snabbt därifrån ut till lastbilen. Hoppar in och sätter mig. Sen börjar jag stortjuta. Nu var allt över, ingen återvändo.

Tiden går och jag börjar komma nåt så när till rätta. Jag är väldigt nergången, men ändå lyckas jag ta mig till jobbet och på nåt sätt stänga av känslorna under dagarna. Kanske var det Lisa och jobbet höll mig uppe över ytan. Men en dag när jag kommer hem, då kommer den stora chocken. Det ligger ett brev från ”Johannas advokatbyrå”. Blir rädd, vad har jag nu gjort. Sliter upp kuvertet och läser brevet. Betty söker ensam vårdnad om barnen. Det står bla. ”barnen bör växa upp i sin ursprungliga miljö. Dagispersonalen har märkt förändringar i barnens humör. Etc. etc. jag faller ihop. Eller rättare sagt hela min värld faller ihop. Vad skall jag ta mig till nu?

Till slut försöker jag väcka upp mig själv. Tar fram gula sidorna. Letar fram annonser om olika juristbyråer. Till slut hittar jag en som verkar förtroendeingivande: Bengt Nilssons advokatbyrå. Deras slogan är: Står dig bi i ur och skur. Det låter gediget tänker jag. Ringer dit och bokar in en tid. Väl där berättar jag hela historien, han ställer tusen frågor som jag svarar välvilligt på. Hans strategi blir att barnen behöver sina båda föräldrar lika mycket och att i 2000-talet så är det ett ojämlikt tankesätt att mamman skulle ha större betydelse än pappan. Det låter jättebra tycker jag, hoppet och livsgnistan börjar återfödas inom mig. Pappersväxling sker mellan byråerna. Betty är inte på nåt sätt beredd att gå med på nån förlikning. Rättsförhandlingarna blir utsatta till den 24 oktober. Jag ringar in det datumet extremt i min almanacka.

Plötsligt är det avgörandets dag. Innan jag går hemifrån sätter jag mig ner i köket och ber en stilla bön till Gud. Jag kommer in i rättssalen och sätter mig hos min advokat. Kastar ett öga mot Betty, men hon tittar genast bort. Har aldrig varit så skärrad i hela mitt liv. Förhandlingarna startar. Jag tycker att allt verkar gå bra, och min advokat sköter sig excellent. Men sen kommer kallduschen. Domaren reser sig upp och förkunnar domen: Rätten anser att Betty Friendbeach skall få igenom sina krav på enskild vårdnad om barnen. Jag blir helt chockad, faller ihop vid min bänk. Vad som sägs och händer sen har jag ingen aning om. Allt är i ett stort töcken. Till slut reser jag mig upp och går därifrån innan allt är avslutat, är helt sönderkörd.

Kommer ut på gatan, har ingen som helst aning om vart jag skall ta vägen. Till slut börjar jag traska hemåt. På vägen ser jag ett bolag, kanske skulle köpa med mig nåt hem i ensamheten. Nu när jag förlorat barnen och hoppet. Till slut går jag in och köper en flaska Bacardi och några öl. Fortsätter min vandring hem. Det är tidig eftermiddag, men jag har förlorat all uppfattning om tid och rum. Väl hemma plockar jag fram cola, is och glas. Sätter mig i fåtöljen och sjunker ner med en drink i handen. Bara sitter still och dricker konstant. Till slut börjar jag bläddra bland mina skivor, lyssnar på en del låtar som jag har minnen tillsammans med Betty. Är så deppig man kan vara, gråter om vartannat. Efter ett tag hittar jag en låt på ”48 svenska klassiker 1958-1971”. Jag har nog aldrig hört låten innan, åtminstone i svensk tappning (original ”Hit the road Jack”). Den verkar nästan tillägnad mig just nu ”Stick iväg, Jack” med Monica Zetterlund. ”Stick iväg Jack kom aldrig hit igen nåt mer, nåt mer, nåt mer, nåt mer. Stick iväg Jack kom aldrig hit igen nåt mer.”

Ungefär så urusel och betydelselös kände jag mig just då. Jag var helt uträknad. Men den meningen snurrade runt i mitt huvud hela tiden ”Stick iväg, Jack”. Jag kände mig rotlös, hade inte en aning om vad jag skulle ta mig för i livet. Till slut tänkte jag: Stick iväg Jack. Jag får väl göra som Monica säger. Klädde på mig och gick mot stan. Ok, vad nu? Pengar är en grundläggande sak. Tar mig till närmsta bankomat och tömmer kontot. 12300 kronor. Hade 83 kr. till som jag fick låta stå eftersom bankomaten endast tar ut jämna hundralappar. Nu har jag pengar i alla fall. Hmm.. nu skall jag ta mig från stan. Bestämmer mig till slut för Köpenhamn. Där händer säkert en hel del, kan jag tänka.

Väl framme i Köpenhamn driver jag mest runt på ströget, vet ingenting. Vet varken var jag skall bo eller hur länge jag skall stanna. Går in på en pub och tar en öl. Ett gäng fulla svenskar börjar hojta. Jag var nog i och för sig ganska full själv. Så jag skall kanske inte klanka ner på ungdomarna. De kommer bort till mig och frågar varför jag sitter där ensam och ser så deppig ut. Just då känner jag inte riktig samhörighet med dessa ungdomar så jag tänker att de kommer aldrig att förstå mig ändå. ”Jag heter Ziggy Friendbeach och har slarvat bort min gitarr.” Svarar jag, ungdomarna hajar till och verkar tycka att jag är intressant. Sen berättar jag hela storyn om mitt kändisskap och mina spelningar, rubbet med andra ord. Idag vet jag att Ziggy inte finns och att han är en uppdiktad person inom mig. Jag tror och hoppas att han aldrig kommer tillbaks inom mig. Då i Köpenhamn vet jag inte om ungdomarna trodde mig eller ej. Men deras vilja att tro mig var så stark att jag fortsatte omedvetet i det här spelet. Till slut visste jag själv inte vem jag var.

Ynglingarna skulle till Christiania och slå runt en del. De hade en kompis som hade ett place där som var öppet för alla tycktes det. Ok tänkte jag, Hakar väl på det här gänget. Fick i alla fall en sovplats. Vi festade, drack öl och rökte braja hela natten. Plötsligt slog det mig eller Ziggy att detta är livet just nu. Dagarna och festandet fortsatte, Ziggy hade tagit över hela showen. Efter ett tag började det snackas om att dra en ”lina”. Jag var ju absolut inte sen att hänga på, snarare tvärtom. ”Det är väl klart vi skall dra en lina! Det tillhör ju rockcirkusen!” Säger jag som om jag hade gjort det hur mycket som helst.

Livet lever maximalt just då. Jag formligen svävar på moln. Allt med skilsmässa, rättstvist och resten av mitt ”riktiga” liv var som bortblåst. Där var jag den stora vinnaren, jag var en rockgud. Istället för den stora förloraren som var på väg till Köpenhamn nån vecka tidigare. Sen kom katastrofen eller i mitt fall blev det nog räddningen. Vi rökte och sniffade om vartannat. Vi var överhöga sen minns jag inte mer. Vaknade upp här på avdelningen , med livet i behåll i alla fall. Hur det gick med de andra har jag ingen aning om. Får se längre fram om jag blir stark nog att söka upp dem och se hur de mår.

”Ungefär så gick det till, kanske glömt nåt som poppar upp senare.” Lisa sätter sig tätt bredvid mig håller om mig och fäller några tårar.
”Du har haft det jobbigt, Jack. Jag önskar jag kunde hjälpt dig. Om jag bara hade förstått vad som hände med dig.”
”Du behöver inte förebrå dig själv. Jag kunde faktiskt kommit till dig. Du brukar ju alltid komma till mig när du har det jobbigt.”
”Jo, det är sant. Vi får blicka framåt. Ziggy är borta för evigt va?” Frågar Lisa medan tårarna strömmar ner för hennes kind.
”Ja, han finns inte mer. Han försvann vid hjärtstilleståndet. Men just då var det kanske tur att jag hade två liv. Annars hade kanske jag också strukit med.” Säger jag med ett litet leende. Lisa ler tillbaks lite smått. Vi kramar om varandra hårt och tittar varann i ögonen.
”Du ser alldeles förgråten ut Jack.”
”Du med, om du inte visste det.”

”Jag kanske skall se om jag får tag på Sally för att diskutera om det är ok att du flyttar hem till mig?”
”Du är en ängel Lisa, tack för att du finns.” Medan Lisa går iväg för att leta reda på Sally sitter jag fundersam i min ensamhet och tittar ut genom fönstret med ofokuserad blick. Herregud hur kunde det sluta så här? Varför lät jag allting bara falla ihop. Jag brukar normalt sett få styrka att resa mig i jobbiga situationer. Men här reste jag mig först när domaren påbörjade stavelsen till tio. Men utan Lisa hade jag kanske varit uträknad? Jag har haft en väldig tur som kommit så långt som till detta stadiet.

Lisa och Sally kommer in och slår sig ner vid min sida. De verkar rustade för en lång diskussion.
”Hur mår du Jack?” Frågar Sally och gör sig förberedd för ett långt svar.
”Efter omständigheterna så har jag nog börjat komma tillbaka, jag börjar få tillbaks livsgnistan och en viss tilltro om att kunna reda ut mitt liv.”
”Mmm… hur känner du för droger och för ditt alter ego Ziggy?”
”Droger känner jag inte alls för. Det var en form av verklighetsflykt som jag är helt mot idag. Droger är…. vad skall jag säga? Inte min stil ett dugg, det jag söker i mitt liv är en lugn tillvaro med harmoni. Och att jag kanske en dag när jag uppnått mina mål få en god kontakt med mina barn.”
”Ziggy då? Vilken roll spelar han?”
”Min stora dröm har alltid varit att stå på scen som en etablerad rockmusiker. Men det är en dröm som jag växt ifatt och ifrån. Verkligheten har hunnit ikapp mig. Jag har väl helt enkelt omvärderat mitt liv, tiden går och man blir äldre. Får nya insikter helt enkelt. Vad beträffar Ziggy så är han en väldigt tragisk person som inte existerar längre.”
”Lisa vill att du flyttar hem till henne, hur ser du på det?”
”Lisa står mig väldigt nära och har alltid varit ett stöd för mig. Så det känns som en trygghet att få bo under samma tak som henne.”
”Är du kär i Lisa?”
”Tja… öööh… jo det är jag väl.” Säger jag utan att egentligen vilja avslöja mina känslor för Lisa.

”Du då Lisa, hur känner du för Jack.”
”Långt därinne så har jag nog känt så för Jack sen vi träffades. Men Jack var så lycklig och bestämd vad gäller Betty, så jag reflekterade aldrig över vad jag kände för honom. Jag tryckte helt enkelt ner mina känslor för honom.”
”Under den sista tiden med Betty började jag känna väldigt mycket för Lisa, hon gav mig hela tiden en positivism.”
”Lisa du har en del korta, misslyckade förhållanden bakom dig. Och du Jack du har en stor sorg bakom dig efter skilsmässan med Betty. Tror ni inte att det är risk för att ni förhastar Er och att detta kommer väldigt lägligt för Er bägge? Att detta blir ett slags substitut för vad ni båda har gått miste om. Jag vill absolut inte sätta några käppar i hjulet för Er, men ni kommer att träffas i stort sett dygnet om. Både hemma och på jobbet. Jag tycker verkligen att ni skall tänka igenom detta noga.”

Plötsligt talas det om oss som det förälskade paret. Vi har inte ens gett nån bekräftelse till varandra på vår så kallade ”förälskelse”. Allt går i raketfart.
”I övermorgon tar vi prover och kollar upp Jacks hälsostatus om allt verkar bra kan Jack bli utskriven på eftermiddagen. För att sedan komma på regelbundna samtal med mig. Så till dess tycker jag att ni skall tala ut om allt och tänka igenom om detta är rätt.” Sally lämnar oss och vi sitter mest och tittar på varandra, ingen av oss vet riktigt hur vi skall börja.

”Hur känns det?” Säger jag till slut för att få igång en diskussion.
”Det var mycket på en gång. Hon har ju förvisso rätt i allt hon säger, men ärligt sagt så är jag förälskad i dig Jack.”
”Jag känner likadant för dig.” Samtalet mellan oss börjar väldigt trevande. Men efter en stunds konverserande lossnar allt vi pratar hur mycket som helst, vi är jättelyckliga och ser rosenrött på den kommande tillvaron där vi bor under samma tak. Kvällen börjar gå mot sitt slut.
”I morgon kväll skall jag göra det jättemysigt och fint i gästrummet. Jag tar bort datorn och flyttar in den i mitt sovrum. Du kommer att trivas där jättebra, det skall jag se till. Sen kommer jag och hämtar dig efter jobbet på fredag kväll.” Vi tar ett långt avsked innan Lisa drar hemåt. Just nu känns det helt underbart, tänk att livet kunde ta en så snabb vändning. Jag somnar in lyckligt nyförälskad.

På fredagen granskas min kropp och mitt psyke in i minsta detalj. Allt flyter på och det mesta verkar bra, i alla fall vad jag förstår. Sally och jag kommer överens om att träffas varje onsdag förmiddag klockan nio för samtal. Vilket jag tror kan behövas. Där är ganska mycket att reda upp och återställa i mitt liv just nu. Resten av eftermiddagen går mest i en längtan efter att Lisa skall komma och hämta mig. Jag är ganska spänd över hur hon arrangerat sitt hem för att som hon säger ”få mig att trivas.”

”Jack, nu är klockan fyra och jag skall strax avsluta mitt jobb för idag och vara ledig över helgen. Du vet vad jag sagt, ta det nu lugnt med allting. Babysteps kom ihåg det.”
”Ja mamma, det skall jag komma ihåg. Babysteps? Det uttrycket har du snott från nån film med Bill Murray om jag inte har helt fel för mig?”
”Jaså, du har också sett den filmen? Du har rätt jag har lånat det därifrån. Jag tycker det är ett rätt talande uttryck ibland.”
”Var det ”måndag hela veckan” filmen hette?” Säger jag med en viss tvekan.
”Nä, det var det inte. Detta var en tidigare film, men just nu kan jag inte komma ihåg namnet. Men vi kommer nog på det tills vi ses på onsdag.”
”Sally, tack för allt, du har verkligen ställt upp för mig.” Jag ger henne en kram innan hon går.
”Det är mitt jobb, kom ihåg det.”

När Sally gått påbörjar jag operation uppfräschning, packar ihop mina saker och röjer upp lite på rummet. Klockan börjar närma sig sex och jag går mest i en lång väntan. Lisa stänger butiken och räknar in dagskassan. Hmm… då bör hon vara här ca 18.25. 18.23 går jag ner i vestibulen och väntar. Nu är klockan 18.25 och där ser jag henne komma. Ha då räknade jag rätt.

”Godkväll Lisa, allt väl?” Jag tar emot henne och kramar henne hårt.
”Så bra det kan vara och själv?”
”Jo allt är toppen med mig. Har haft en långsam tråkig dag, mest väntat på att du skulle komma hit. Hur har det gått på jobbet idag?”
”Det har gått bra, jag känner mig lite ensam när du inte är där förståss.”
”På måndag blir allt som vanligt igen, då är jag tillbaka.”
”Låter trevligt, men du skall kanske ta det lite försiktigt nu i början?”
”Det är ingen fara, lita på mig.”

”Innan vi åker hem, tänkte jag att vi kunde hämta med oss lite kinamat om det är ok?”
”Lisa, det låter alldeles förträffligt. Jag tror att jag kan äta hur mycket som helst.”
”Ja så mager och tunn som du har blivit så får du nog äta upp dig lite den närmsta tiden.” Vi åker och handlar kinamat sen bär det iväg hem till Lisa. Eller kanske rättare sagt hem till Lisa och mig.
”Här är en extranyckel som du kan få till lägenheten, det är ju ditt hem nu också.”
”Tack Lisa, du är en ängel. Då får det väl bli premiär för mig att låsa upp dörren till ”vårt” hem.” Jag låser upp, tittar in i lägenheten. Wow tänker jag, jag har ett hem igen. Det känns underbart!! Vi ställer maten och sakerna i köket.
”Kom.” Lisa tar mig i handen.
”Du har varit här förr men tänkte visa hur jag tänkt mig våra rum.” Lisa har gjort jättefint i hela lägenheten för att jag skall komma. När vi kommer in i mitt rum står det en jättesöt nalle invirad med rött sidenband och ett kort: ”Jag önskar dig och oss en lycklig framtid. Din lilla Lisa.”
”Tack söta du, du gör mig lycklig.”

”Kom får du se mitt rum, jag har möblerat om lite och flyttat in datorn hit istället, bara för att du skulle komma.” Lisa tar mig i handen och drar iväg in på hennes rum. Hon snubblar till och drar ner oss båda i sin säng. Visserligen kändes det lite som att det var planerat, men inte mig emot.
”Hoppsan” Det är det enda jag hinner säga innan hon börjar kyssa mig frenetiskt.
”Ta mig, TA MIG Jack.” skriker hon högt och andfått. Hela min kropp börjar pulsera av kåthet. Jag har ingen möjlighet att stå emot henne. Men just nu vill jag inget annat heller.
”Så gärna älskling.” Jag glider in i henne.
”Åååhh… så skönt.” Skriker jag. Vi kysser, smeker, suger och slickar varandra överallt. Vi kommer till slut i en samtida orgasm som är nåt alldeles speciellt. Vi ligger länge och väl efteråt och kramas och bara njuter av tillvaron.
”Jag börjar bli lite sugen på kinamat nu….” Viskar jag i hennes öra
”Mmm… jag med.” Vi sätter oss i vardagsrummet och frossar i kinamat. En underbar måltid som vi båda avnjuter totalt. Vi snackar och snackar hela tiden. Det känns som att detta är en helt naturlig och absolut ingen ny situation för nån av oss. Men vi känner varandra och har haft starka vänskapsband sedan länge så det har väl en viss betydelse.

”Imorgon är det väl stängt i butiken, men vi kan väl gå dit en stund och kolla läget. Så jag får känna på lite hur det känns att vara tillbaka.”
”Visst kan vi göra det, så kan vi väl gå en liten shoppingtur i stan sedan och kanske ta en fika?”
”Det låter underbart Lisa, nu går vi och lägger oss och kramar om varandra.”
”Jack, du läser mina tankar.” Vi går till sängs, så här avkopplad och lycklig har jag inte varit på väldigt länge. Tack Gud och god natt.

Jag kommer till Rock & Pop med spänd förväntan. Visserligen vet jag att allt är precis som vanligt. Men det känns ändå som att jag kommer hit med så att säga nya ögon. Under hela separationsprocessen och även tiden före så har jag ändrat mina synsätt på världen en del. Har grubblat mycket över relationer mellan kvinna och man. Vad som är rätt och fel. Vad vill kvinnorna ha egentligen? Det är väldigt många frågor som jag bearbetat och försökt finna svar på. Även frågor om livets mening. Varför och av vilken anledning vi finns till. Jag står dag ut och dag in och sliter i den här affären. Kommer det in en kund och vill köpa Backstreet Boys senaste platta, så ler jag lite och tackar. Fast att jag helst av allt skulle vilja säga att det är en värdelös platta som de absolut inte bör köpa. I vilket fall, jag skall jobba här eller nån annanstans i 30 år till. Sen blir jag en utsliten pensionär som detta ”välfärds-samhället” helst av allt vill bli av med på enklaste, billigaste sätt. Strax därefter går jag i graven. Vad har jag då gjort? Prånglat ut massa värdelös musik till massorna. Nä det var bättre förr, då skrevs det musik man kunde lyssna på och förstå. Nä, livet och kvinnorna är ett mysterium.

”Här är precis som vanligt, mmm… skönt att va tillbaks och stå bakom disken igen. Jag känner mig verkligen hemma och full av nya krafter.”
”Jag ser det, den gamle Jack har återinträtt.” Säger Lisa och ler med glimten i ögat
”Gamle och gamle, du fyller väl strax trettio om jag inte minns fel?”
”Jepp, fredagen den 1/12 närmare bestämt. Det datumet får du memorera nu när vi nästan är gifta.”
”Nästan gifta?? Vad menar du??”
”Nä glöm det, förlåt att jag sa nåt.”
”Vi kommer aldrig att gifta oss!”
”Va!! Vad menar du?”
”Förlåt själv, jag håller av dig jättemycket. Men jag har precis gått igenom en väldigt jobbig skilsmässa. Så det är inte alls läge att prata eller skoja om sånt just nu.”
”Usch det blev fel alltihop jag tänkte mig inte riktigt för. Jag bara drogs in i vår medgång. Förlåt igen.” Vi kramas hårt, nånstans därinne känner jag att allt kommit så hastigt. Jag är jättekär i Lisa, men just nu så är jag väldigt splittrad till allt vad som gäller kvinnor och förhållanden. Tiden hinner ikapp mig och alla sår är inte läkta än.

”Ja det glömde jag ju nästan. Jag fick tag på en cd-skiva till dig.”
”Vilken då?” Undrar jag nyfiket
”Så lätt skall du inte få det. Du får våndas lite.”
”Uhmm… eftersom du är så hemlighetsfull så är det säkert nåt med Bowie kanske?”
”Stämmer bra, du närmar dig…Du kan få ett årtal: -77”
”-77…då kom Low och Heroes. Albumen har jag, så det bör vara nåt i singelväg eller?”
”Ett av albumen du nämnde bär dess namn.”
”Heroes?”
”Just precis, varsågod.”
”Wow du är fantastisk, herregud Heroes på franska och tyska i cd-version. Den här hade jag som tolva en gång i tiden. Du gör mig helt salig, hur lyckades du?”
”En yrkeshemlighet.” Lisa ler sitt underbara leende och jag ger henne en maxi-kram. Jag fattar inte hur hon lyckades? Men inom sinom tid får jag nog reda på sanningen, om jag känner Lisa rätt. Jag går runt i butiken och känner mig för lite grand. Allt känns nytt på nåt underligt sätt, fast att det är precis samma inredning och atmosfär som det var när jag lämnade det.

”Skall vi gå en tur på stan och shoppa lite? jag har gått och strosat här tillräckligt nu.”
”Jack, vi behöver prata ut lite. Du kanske tycker jag är för snabb i vändningarna, men allt har bara dragit iväg utan att vi hunnit prata.”
”Du har rätt Lisa. Det är så mycket outrett med mitt ”gamla” och ”nya” liv. Skall vi förstå varandra så måste vi prata om det. Kanske skönast om vi åker hem och gör det?”
”Låter bra.” Vi bommar igen butiken och åker hem. Väl hemma fixar vi lite kaffe och sätter oss bekvämt i soffan.

”Hur känner du för Betty idag? Saknar du henne?”
”Saknar kan man inte säga. Jag skall försöka förklara det här rätt. Tänk så här: Det är en ljummen sommarkväll som är på väg in i skymningen. Jag och Betty är på tivoli, vi tar en båtfärd i kärlekstunneln. Det är mörkt, vi håller varandra i handen och allting är väldigt romantiskt. Båten glider sakta fram över vattnet. Vi är hur lyckliga som helst, Betty är just då den mest fantastiska kvinna som finns. Då vill jag aldrig att den här turen tar slut. Men plötsligt POW alla ljusen tänds, färden är slut. Allt flyter upp till ytan, ljus efter ljus tänds. Eller snarare mer konkret att alla lögner kommer till dager, blåögda jag upptäcker den bistra sanningen. Kort och gott, jag saknar det som fanns emellan oss en gång i tiden. Men samtidigt så kan det inte återskapas för att Betty är inte den jag trodde hon var. Så det var inte bara lögnerna och sveket det var snarare mer att jag älskade en person som jag trodde var Betty. Men det var inte Betty som var den personen. Låter det snurrigt? Förstår du mig lite?”
”Jag tror jag förstår andemeningen ganska väl, faktiskt. Nåt har jag väl lärt mig tillsammans med dig dessa åren.”

”När det gäller dig… Jag är förälskad i dig. Men hela mitt liv är i gungning, jag vet inte vilken fot jag skall stå på. Jag vill ha dig. Var, när och hur vet jag inte. Du är fantastisk och jag vill absolut inte mista dig. Men och med betoning på men, du måste ha tålamod med mig. Jag har ingen aning om vad jag vill. Jag kanske vill leva ensam resten av mitt liv eller så vill jag kanske gifta mig och skaffa fler barn. Vem vet? Vårt samboskap kanske blir en stark prövning för oss. Tidpunkten är ju långt ifrån den mest lämpade. Men som sagt jag älskar dig, mer vet jag inte. Hur känner du det?”

”Jag har nog alltid varit smått förälskad i dig. Men du och Betty tycktes oskiljaktiga, så jag sköt de tankarna åt sidan. Du var ju dessutom en väldigt kär vän som jag inte ville mista. Du kommer nog inte ihåg det, men det var en lördag tidigt i våras. Jag hade haft nån ICQ-date kvällen innan som gått åt skogen . Jag kommer ihåg att du kramade om mig hårt. Jag sade till dig: ”Rädda mig.” Då kände jag en fruktansvärd förälskelse i dig. Då plötsligt öppnades det som hade varit instängt i mitt hjärta totalt.”
”Lisa den dagen minns jag väldigt väl. Jag kände nåt alldeles speciellt för dig då. Men det var nånting jag fick kämpa med för att trycka tillbaks då.”
”Konstigt att våra känslor kunde mötas och komma varandra så nära en kort stund. Och att vi båda minns det.”
”Det är sant Lisa, den stunden hade jag många gånger dåligt samvete inför Betty. Vi hade ju inte gjort nåt fel, men det var nog det också att jag tänkte på den stunden många gånger efteråt och kände nåt speciellt. I efterhand sett så hade jag ju inte behövt ha ett dugg dåligt samvete för det. Hur känner du det inför framtiden med oss, vad vill du egentligen?”
”Jag älskar dig, vill gifta mig och skaffa barn med dig. Men jag vet samtidigt att det är fel tillfälle att berätta allt vad jag vill. Jag tror att jag förstår hur du känner det på ett ungefär. Därför vill jag inte pressa eller stressa dig på nåt sätt. Du måste komma i harmoni, sen får tiden utvisa resten.”
”Skönt att du förstår mig så väl. Jag älskar och håller av dig, glöm inte det Lisa.”
”Detsamma Jack, jag lovar att inte glömma det.”

”Lisa jag behöver vara själv ikväll. Eller jag funderar… jag tror… att jag åker över till Köpenhamn och Christiania. Det låter dumt va? Men jag måste göra upp med mitt förflutna. Träffa de så kallade vännerna jag hade där och se vad jag levde för ett liv. Jag vet att jag inte kommer ta några droger eller ens en öl. Du och alla andra tycker säkert att detta är det dummaste jag kan ta mig för.”
”Ja det tycker jag men…” Jag avbryter Lisa snabbt.
”Jag bara måste göra det. Avliva myten om Ziggy för de andra där inne. Kanske få dem att stanna upp och tänka efter. Visa mitt rätta utslitna, framåtsträvande jag.”
”Gör vad du måste. Jag vill inte detta, men behöver du det så tänker jag inte stoppa dig. Jag kommer tänka på dig mycket. Du finns hos mig hela tiden, glöm inte det.” Lisa kramar mig, blir lite ledsen. Men nånstans så tror jag att hon kanske förstår mig, eller jag hoppas på det i alla fall.

Jag tar mig iväg till flygbåtsterminalen. Mina tankar är överallt och ingenstans. Men är fast besluten om att detta måste göras. Väl över i Köpenhamn tar jag en taxi och åker ut till Christiania. Jag står länge och väl utanför och förbereder mig. Jag får en del flashbacks om den korta tiden jag vistades här. Men det hela får mig bara att känna vilken sorglig figur jag var. Jag är väldigt glad för att ha kommit till den punkt i livet där jag står idag. Jag hade bara ett psykiskt beroende av drogerna. Inget kan få mig att falla tillbaks till detta helvete.
Till slut tar jag tag i mig själv och går in.

Vännerna jag hade här var Petter, David, Jonas och Kerstin. Om man nu kan kalla dem vänner, det var drogerna som var den bästa vännen här för oss alla. De hade en kvart som jag tror det var Kerstin som höll tag i. Jag tror inte det var nån som visste vems det var. Vi bodde i nåt slag av kollektiv, där alla sörjde för mat, ordning och givetvis droger. Jag hade med mig en del pengar så jag behövde aldrig bry mig om det direkt. Men det var hela tiden småjobb hit och dit. Man bytte tjänster, saker och lite sånt. Ibland fick man pengar, droger eller andra saker i gengälld. Jag känner igen en del människor där jag går på området, en del hälsar. Här är en väldig sammanhållning på området. Alla betraktar alla som vänner, ingen behöver känna sig utanför. Många tankar är goda här, men många har visioner och drömmar som aldrig kommer att slå in. Inte så länge de stannar kvar i alla fall. Tiden står stilla här, när man bor här spelar det ingen roll om det är söndag eller onsdag. Alla dagar ser helt lika eller olika ut. Men en sak, världen vi lever i är väldigt krigisk och hemsk. Men här inifrån sett, finns en av de fredligaste platserna på jorden. Sorgligt nog så är det så. Jag är framme vid Kerstins kvart, jag knackar på, Petter öppnar.

”Nämen hallå Ziggy, hur är det med dig? Vi hörde vad som hände, skönt att du lever. Vi har saknat dig jättemycket och alla kommer bli jätteglada för att du kommit tillbaks.” Petter kramar om mig och ropar in till de andra att jag är här. Jag går in och hälsar på de andra, alla kramar om mig och är jätteglada. Utom jag förstås, jag känner bara sorglighet. Att jag överhuvudtaget levde här och att dessa människor fortfarande lever kvar här. Min tanke var att kanske föra ut ett budskap till dem, berätta om det ”riktiga” livet. Men det ger jag upp ganska fort, det är inte lönt. Det är bättre att få låta dem leva kvar i sin drömvärld. Drömvärld i mitt tycke i alla fall, sen vad de själva tycker tänker jag inte lägga mig i.

”Jag heter Jack, Ziggy finns inte. Han är en fantasifigur.” Jag fäller några tårar. Jag tycker så synd om dessa människor. Mitt i deras egen lycka, ser jag bara sorg. Jag slår mig ner och berättar hela min historia. Vi växelvis gråter och skrattar. Vi är en grupp som har väldigt mycket känslor för varandra. En väldigt liten del av allt detta saknar jag faktiskt. De röker på medan jag är där, men ingen frågar om jag vill ha. Jag vill givetvis inte ha nåt. Det jag känner är att de förstår och respekterar mig för vad jag tycker och var jag står nånstans. Och därför vet de att jag inte vill ha och att jag vill förbli ren. Efter några timmar tar vi ett sorgligt farväl av varandra och lyckönskar varandra i livet. När jag slår igen dörren efter mig, så inser jag att våra vägar antagligen aldrig kommer korsas igen.

Jag går ut från området och är på väg hem igen. Detta jag gjort för mig och mina vänner känns väldigt befriande. Det är också en god bekräftelse för mig själv att jag gjort rätt vägval. Detta kommer att få min styrka för framtiden att växa. Det är sent på kvällen när jag kommer hem till Lisa, eller rättare sagt kommit hem till oss. Lisa springer ut i hallen och tittar på mig. Hon kramar mig hårt.
”Vad skönt att du är hemma igen. Jag har varit så orolig för dig.”
”Det är jätteskönt att vara tillbaks hos dig. För mig var det väldigt rätt och bra att jag gjorde detta. Det känns som en befrielse.” Jag berättar hela historien från början till slut. Lisa förstår mig helt och hållet. Vi går och lägger oss. Kramar om varandra en stund, innan vi båda somnar in gott.

Skriven av: Paul Wänstrand