Publicerat
Kategori: Novell

This Years Love (del 1)

This Years Love


DEL 1

Inledning

Cigarettröken slingrar sig upp med väggarna, tar sig in genom sprickorna i tapeterna, skapar en beläggning av rök i det nymålade taket. I alla fall tar den sig uppåt.
Vackra, vita människor. Sminkade, ingen har glasögon utom jag. Mina linser har gått över bäst-före-datumet, och ligger hemma, på bordet där rosorna står som jag fick av Adam igår.
Adam.
Musiken dunkar rakt in i hjärtat, den leker med mina inre organ där jag sitter i soffan, försöker spela cool och svårfångad, kanske lyckas jag. Det är ju inte så att jag är direkt ful, med lite puder kan man göra underverk, men jag är ju inte speciellt snygg heller. Svetten väter mina armhålor under det svarta, tajta linnet. Vill för allt i världen inte ha en öl till.

Ljuset härinne i den folkfyllda festlokalen är konstigt och annorlunda, det liksom faller på ett sätt som det bara kan göra en månskensnatt när man står under en gatlykta. Disigt, utspritt. Det lämnar allt åt fantasin. Skavanker döljs och linjer förstärks. Flickorna som står och dansar på dansgolvet är vackra, deras hår glittrar i ljuset från discokulan, men sättet de rör sig på övertygar mig inte riktigt. En flicka till exempel, Annika, har på sig allt det senaste från Vero Moda (gissar jag), en röd topp med den amerikanska flaggan på, och ett par jeans med något slags broderi på, jag ser inte så mycket från min plats i soffan, och förresten hindrar folkhavet mig från att se vad hon har på fötterna.
I alla fall, när hon dansar, hon rör sig ryckigt och skakigt, som om hon hade någonting inom sig som hon ville släppa fram, något dansant, med förfinade rörelser, hippieinfluens och La Roxx Baletten. Jag tycker synd om henne. Jag tycker synd om människor som inte får utlopp för sina känslor och aggressioner. Stackars, stackars människor.

Mellan pekfingret och långfingret har jag knipit fast en cigarett som bara pyr, ingen glöd eller eld. Snart slocknar den väl. Jag har inte tagit ett enda bloss från att jag tände den, kanske är det så att jag inte vill förstöra mitt läppstift, eller kanske vill jag inte bidra till den dimmiga atmosfären härinne. Musiken förändras, en tryckare ljuder i lokalen, och snart blir nästan hela dansgolvet tomt på folk, herregud, tänker jag, är det mellanstadiet jag går på?
Jag masserar huvudet lätt, musiken verkar ha nått min hjärna och börjat dunka på den som på en hårt spänd bongotrumma. Andreas slår sig ned jämte mig i soffan av rött skinn. Syntet, tänker jag föraktfullt.
'Cool fest, va? Nyårsfesterna brukar alltid dra mycket folk.'
Han stirrar ut med stolt blick över den stora massan som har börjat söka sig emot baren. Jag fimpar den orökta cigaretten i askkoppen med ställets logo på. Sedan lutar jag mig tillbaka i en avslappnad pose, beredd på att svara på Andreas fråga.
'Det beror på vad du menar med 'cool'' Svarar jag, nonchalant och lugnt. Metodiskt, så att han ska hinna uppfatta alla orden och förstå vad jag egentligen menar, 'Tala med mig. Låt mig inte sitta här ensam.'
'Är det något som har hänt? Du ser…'
Han pausar, betraktar mitt ansikte med gravallvarliga, gröna ögon, och jag försöker se så normal ut som möjligt, om det nu kan vara möjligt för en gångs skull.
'Du ser orolig ut på något sätt…. Lite utarbetad…'
Jag pekar på mig själv med förvånad min ('moi?') och skrattar åt honom.
'Skärp dig, Andy. Ikväll har du faktiskt ingen rätt att kritisera mitt utseende..'
'Och vad menar du med det?'
Jag lutar huvudet bakåt, för att visa honom hur vacker och rynkfri min hals är, som om jag kippade efter luft.
'Ikväll, ikväll…. Ser jag så jävla mycket bättre ut än dig.'

La Fleur

De mjuka fingrarna rör sig långsamt genom mitt hår, smeker varje hårstrå och fortsätter neråt.
Jag skrattar när han kittlar mig på halsen, men han blir sedan allvarlig och kysser mig lätt på munnen. Våra läppar bara snuddar vid varandra; som när man kysser en glasruta. Hans bruna hy står i kontrast till min bleka när våra händer förenas i ett. De allvarliga, blå ögonen ser på mig med en blick som jag inte känner igen; han verkar orolig, rädd. Glansen påminner mig om vad jag sett hos skrämda djur på zoo. Han kysser mig hårt, vågar inte riktigt se på mig och när jag kan känna hans tänder inne i min mun, avbryter jag honom och säger:
'Adam, är det något fel?'
'Nej, det är… inget.' Han suckar, och försöker le medan han kysser mina fingertoppar, och omsluter dem med sin tunga. Jag försöker knäppa upp hans byxor, men han drar bort min hand och kysser min hals. När jag för andra gången försöker, drar han också då bort mig, fast med mer styrka.
'Jag vill inte,' säger han urskuldande och lägger sig jämte mig på sängen med händerna bakom huvudet.
'Varför inte?'
'Jag vill bara sova, ok?' Jag lägger mig ner jämte honom, lite besviken, och lyssnar till hans djupa andetag. Jag lägger huvudet mot hans bröstkorg och känner den höjas, och sänkas. Därinne dunkar hjärtat som en trumma bakom revbenen.
När han tror att jag somnat, går han fram till bordet och ser ut genom fönstret där solen skiner utan lyster.
Och knipsar av en ros från min bukett innan han går.

The Bitchwick club

Skolväskan dunkar mot benen när jag springer på vägen som leder rakt mot skolan. Jag andas snabbt och försöker i ögonvrån skymta skolklockan när jag springer över skolgården, de små barnen står och spelar basket i hörnet av den. De stirrar på mig när jag kommer rusande fram i min korta kjol och mina knähöga stövlar, de faktiskt upphör några minuter med sitt dunkande.
Jag saktar ner på stegen, ser på klockan att det är fyra minuter kvar tills jag börjar, och slappnar av. När jag går förbi barnen, stirrar jag tillbaka, säger inget, ler inte ens. När jag är förbi dem, börjar de småprata, viskande. Säkert är det näsringen som skrämmer dem.

I skolan luktar det mögel och damm, en lukt som jag mer än väl blivit bekant med under mitt första år här. Människor, mest elever, står tryckta mot de smutsgula väggarna och andas in lukten som skolan verkar avsöndra, de ser lika skrämda ut som barnen när jag kommer gående förbi.
Jag sätter mig på en stol utanför klassrummet där min första lektion ska hållas, och tänder i smyg en cigarett under bordet. Utanför fönstret jämte mig står skolans enda killgäng och snusar, medan deras brudar skriker åt varandra i falsett. Jag blåser ut röken genom näsan, fixerad på en av killarna som är upptagen med att spotta snusloskor på en utav brudarna, när jag plötsligt hör en välbekant röst i ena örat.
'Tjenare fjollan.'
'Fan, vad du skräms..'
Hon slår sig ner mittemot mig på en grön stol, och skrattar lite rått åt mig. Hon ser på min cigarett och fiskar upp sitt eget cigarettpaket ur kjolfickan.
'Allt skrämmer dig.'
Jag ser upp på henne, och vi båda utbrister i ett gapflabb åt vårat spelade, hårda uttryck. Hon torkar en tår ur ögat och lägger det ena benet över det andra. Ur hålen på strumpbyxorna sticker små, blekta hårstrån ut.
'Vart är de andra? Någon borde informera dem om att vi börjar snart.' Jag tittar lite förstrött runtomkring mig, tills Natasja fångar min blick. Fast det är inte så konstigt, hennes ögon, starkt gröna, har svarta, målade ringar runt sig. Hennes korta, blonda hår står trassligt och står upp på huvudet, som om hon glömt det i våffeljärnet över natten. Jag skjuter min tändare över bordet.
'Lugn, de kommer snart…Förresten, har du gjort nåt med håret?'

Om detta vore en film, skulle jag veta exakt hur soundtracket skulle låta. Jag skulle veta varenda vinkling, varenda replik, vilka kläder skådespelarna skulle bära, och hur de skulle se ut. Jag skulle veta vad filmen hette, jag skulle veta hur den började, och lyckligtvist nog, hur den slutade. Jag skulle veta hur människor reagerade på olika situationer, vem som var vem, och hur de kände.
Det är det som skiljer bioduken från verkligheten.
Det som skiljer mig från dem.

'När vi kommer härifrån, då lovar jag att aldrig, någonsin, ägna mitt liv åt någon annan.'
Efter detta uttalande fick jag allas blickar på mig, som jag trodde.
'Vad flummar du om, Mary?'
Det var Katrin som frågade, och det var åt hennes håll jag nu riktade blicken. Hennes mörka, långa hår blåste runt i vinden och täckte hennes ansikte där det enda jag kunde urskilja var det blodröda läppstiftet. Det är det läppstiftet som gör henne lysande, hennes uppmärksamhet hänger på en bit smink. Inte underligt att hon har en tröja som det står 'Ave Maybelline' på.
'Vad jag menar…' Jag pausade och drog in den smutsiga luften i mina lungor, '…Är att nu, i skolan…'
'Gymnasiet', Avbröt Charlotte som lekte ordpolis, för att på något sätt lägga sig i samtalet.
'Ok, i gymnasiet, upplåter vi timmar åt lärare, bråktal, franska revolutionen, verb, tysk grammatik, evolutionen och annat skit som vi aldrig nånsin kommer att komma ihåg om tjugo år…'
En lång paus följde, där jag var övertygad om att mina bundsförvanter samlade ihop sina kunskaper till ett motsägande, allt eftersom deras cigaretter förvandlades till aska i händerna.
'Jag tror du har fel där, gumman…. '
'Jaså?'
Det var Charlotte som vågade sig på en ordkamp med mig, och jag pustade ut, eftersom Charlotte var ny, och extremt oerfaren. Vacker, visst, med massor av smink runt de smala ögonen, men håll i er nu, hon går samhällslinjen.
'Jag har läst, att genom upprepning av fakta, lär sig elever mer och mer. Jag menar, vi har upprepat sexualundervisningen minst ett par tusen gånger…'
'Tacka fan för det!' skrattade Marie.
'…Och man lär sig, måste jag erkänna, mer och mer för varje gång, även om det bara är upprepning.'
De andra flickorna, Marie, Natasja och Katrin, som kände på sig vad som var på gång, fokuserade nu all uppmärksamhet på att analysera vem som skulle vinna den här duellen.
'Jag förstår… Men borde vi inte fokusera läromedel och lektioner på nya ämnen, att lära oss nya saker och metoder för att lösa problem, istället för att upprepa vad Tyskland fick gå igenom vid Versaillesfreden?'
Jag visste det, jag hade segern i min hand, Charlotte tittade sig nervöst omkring för att få hjälp från någon av flickorna, som satt och tuggade på sina färgade hårtestar, av nervositet. Ingen sa någonting.
'Jo, ja… Jag antar det…'
'På tal om nya grejer, Mary, Baby, ska du inte ta och berätta för Charlotte om vad vi gjorde på avslutningsfesten för treorna förra året?'
Jag lutade mig tillbaka, fortfarande fokuserad på Charlottes fåniga, sällsamma min. Hon var naiv, men hon skulle lära sig ett och annat under sin tid här, det visste jag lika bra som mina vänner.
'Berätta det själv, Marie. Om du nu tycker att det är en sådan bra idé.'
Hon satte sig upp på kudden som hon hade haft bakom ryggen, och började berättelsen om när Vi blev ökända på vår lilla skola, hon började berätta om vår största kupp någonsin. Avslutningsfesten för Treorna.

Mission : Very Possible

'Så, du vet, festen var i Linas hus…'
'Vem Lina?'
'Lina Rickardsson, avbryt mig inte nu.'
Hon gestikulerar medan hon berättar, Charlotte ser ut som värsta fånet med sina uppspärrade ögon. Hon ser ut som en uggla, den lilla imbecilla skiten.
'Vi belägrade ett rum i hennes hus, Linas alltså, hennes mammas sovrum, eftersom det var det enda rummet med två ingångar. En från hallen och en från…. Vad var det, Natasja?'
'Från ett annat sovrum…' Natasja dåsar till ett slag, hennes cigaretter är tydligen lite starkare än våra andras.
'Ja, just det, ett annat sovrum. Så vi gjorde två skyltar och hängde på var dörr, på en stod det…'
'Vafan, Marie, du kan ju inte berätta sagor, du berättar ju som nån jävla Arne Weise…' Jag har egentligen inte rätt att avbryta henne, Marie har haft hög position förut, men jag kan inte hålla mig längre. Marie har dalat som en stjärna på himlen, hon kan ju för fan inte ens berätta en jävla historia utan att bli överexalterad. Marie tittar surt på mig och rodnaden stiger långsamt uppför hennes ansikte.

'Nå vart var vi?' Säger jag och sätter mig i en bekvämare ställning, 'Ah, skyltarna… Som ni alla vet, så är treor otroligt upphetsade sista natten med vännerna, och detta tänkte vi utnyttja. Kitty, du känner inte henne Charlotte, hon flyttade för några månader sedan, fick stå utanför ena dörren med en skylt i famnen. Natasja stod vid den andra dörren, hon också med en skylt i händerna. På skyltarna stod 'SEXXX 50 spänn. Heta, villiga tjejer, till er tjänst.' Nu satt Charlotte och gapade åt mig, och de andra flickorna fnissade igenkännande.
'På andra skylten stod naturligtvis heta, villiga killar. Så vi har alltså ett sovrum, med två utgångar. Utanför den ena utgången står ett led med sugna tjejer, och utanför den andra, ett led med sugna killar. Dessa killar och tjejer tror väl att vi har hyrt in några horor och horbockar som de ska träffa, men eftersom vi skulle förlora våra pengar på det, får de träffa varandra istället.'
'Så ni lurade dem?' säger Charlotte och fimpar sin cigarett i askkoppen i blått glas som står på bordet.
'Minst sagt. Men för att de inte skulle upptäcka varandra, så informerade dem om att det var förbjudet att tala med partnern, och så släckte vi i sovrummet.'

När jag tystnar, ser Charlotte sig lite förvånat omkring, hon tror väl att jag ljuger. När ingen säger något, tar hon till orda med sin gnälliga, höga röst.
'Menar du allvar?'
'Jag svär vid min katts grav. Vi tjänade ungefär två tusen den kvällen…'
Natasja tjuter glatt åt min avslutning, hon minns den kvällen då vi, med pengar i hand, gled förbi ett fält av däckade tonåringar i Lina Rickardssons vardagsrum, några hade besökt vår lilla 'bordell' upp till fem-sex gånger. Det var den skönaste känslan vi haft på länge.

Makeupborttagare

Min verklighet bestod vid detta laget av mina vänner, de fyra flickorna som alla i själva verket gav blanka fan i mig. Men det fick jag reda på senare. När det redan var för sent. När jag hade trott på att allt skulle bli ok igen, bara jag hade deras sällskap, deras pretentiösa sällskap. Med deras tomma snack och ögon som stirrade, alltid stirrade. Vid minsta misstag var jag ute ur leken. Men det var inte det jag hatade, oh nej. Det var att jag visste, herregud jag visste, att jag var ju precis som de. Jag älskade dem. Jag älskade deras livsstil, deras kläder, frisyrer, ansiktsformer. Deras känsla för äkta vara. Deras ilska, sorg, kärlek. Deras Ondska.
Det var ju jag, jag, som hade funnit dem.
Inte tvärtom.
Vad jag ville ha, efter att mitt tillstånd blivit som det blev, var inte en sista kväll med gänget, gruppen som jag hade byggt upp och lärt ut, mina vänner var egentligen mina lärlingar om man ser det på det sättet. Jag ville inte ha dem som vänner längre. Jag ville inte att de skulle titta på mig och se….
Se vad jag såg.
Nej, jag ville ha dem nära mig. Jag ville att de skulle se mig. Den Mary som jag alltid varit. Så gör det nu, mina bundsförvanter, soldater. Sparka lite vett och sans i mig, få mig att följa er. Ert förakt är värre än att ha tusentals bin cirklandes runtomkring en. Man vet aldrig när de ska sticka. Ignorera mig inte, se mig.
Se mig.
Spotta på mig och säg vad ni egentligen tycker.
Annars har all min kunskap gått om intet.

Kamera

En blixt, kameran klickar och surrar.
En svartvit bild, barnet ler. Jag väntar tills han ser uttråkad ut, det tar inte lång tid. Jag står på gatan och fryser med en tjock jacka knäppt ända upp till halsen. Barnen, små ettor, springer runt på lekplatsen och skriker och skrattar. Pojken som står framför mig är lerig ända upp till knäna på de gula galonbyxorna, och det blonda håret är fullt av jord och grus. Jag tar ett bloss på cigaretten.
'Kan du vända dig om?' Han bara tittar på mig. Glimten i hans öga, sorgsen. Jag ser bort. Den kalla vinden tar sig in genom min tjocka dunjacka och jag ryser till. Jag tar några bilder till, hans stränga min, de stora, bestämda ögonen, allt fastnar perfekt, som klister på den svartvita filmen. Jag grimaserar när vinden blåser bort mitt puder.
'Tack, det är bra så. Du kan gå och leka med dina kompisar nu.' Han står fortfarande kvar, oförstående. Jag packar ihop utrustningen och kamerans film lägger jag i den täta lilla burken dit ljuset inte når.
'Men herregud…' Jag fimpar cigaretten på marken genom att trampa på den, 'Var inte så patetisk.' När jag vänder ryggen åt honom står han fortfarande kvar.

Adam

Ljuset far över golvet. Lämnar inga spår, bara fortsätter fram. Det är det dimmiga ljuset igen, vi har börjat ge det smeknamn nu, när vodkan och colan tagit slut, och därmed all aktivitet. Vi, eller de egentligen, jag sitter bara och röker och svettas i soffan, kallar det för 'hångellampan' eftersom Natasja redan har fått sig en pojke på dansgolvet, mitt under lampan.
Det lyser om henne där hon står, mitt på golvet med tungan inuti en lång, svart kille med rutiga byxor. Jag håller min blick stadigt riktad mot henne. Hon är vacker, vet ni. Fast på ett mer själsligt plan, hon är intellektets Pamela Anderson. De båda står och hånglar under lampan, fastän låten har tagit slut och alla andra danssugna lads och lassies har stigit av dansgolvet. De trycker sig tätt intill varandra, och kramas, så nära, så nära. Han har säkert hennes korta hår kittlandes i näsan, det kan jag slå vad om.

'Är Adam här?'
Jag frågar bartendern, som vänder sig om med ett glas i handen. En stor muskelbit, med axlar lika breda som mina lår, och en hästsvans vajandes över ryggen. Han ser uppmärksam ut, inte full och definitivt inte påverkad.
'Adam? Åh, du menar den lilla snubben som spelar musik?'
'Ja… eller ja, han är DJ här antar jag… Vart är han?'
Bartendern skruvar lite på sig, tar fram en trasa och börjar putsa glaset som han fortfarande håller i handen. Han viker undan med blicken, och jag undrar vad i självaste han håller på med. Jag ställde en enkel fråga, men han reagerar som om han blev utfrågad för mordet på Olof Palme.
'Är du hans syster?' Frågar han tvekande och ställer ner det putsade glaset på disken.
'Varför undrar du?'
När han inte svarar, utan bara häller upp konjak eller iste eller vad fan det nu är, lutar jag mig närmre och säger ännu högre:
'Vad undrar du för? Vart är han?!'
Han ser upp på mig, ögonen är så klara att deras glans verkar nudda vid mig, gå igenom skinnet och träffa någonting som står bakom mig. Jag vänder mig om, sakta, trevande, tvivlande.

Tiden stannade verkligen, sannerligen.
Nej den stannade inte, den for upp som en raket i min hals, fortsatte ut genom mina öron, svängde runt, spolades tillbaka, ökade i fart, rörde sig i slowmotion, ultrarapid. Den knockade mig såväl som verkligheten som sköljde som en våg över mig. Dess färg var isblå, samma färg som Adams ögon. Det som skickade mig tillbaka var ilskan, det förbannade raseriutbrottet som gjorde att jag, i högklackade skor, tog mig över dansgolvet med handväskan i högsta hugg, och måttade ett par hundra slag i förrädaren, svikarens rygg.
Adam vände sig om precis när jag skulle drämma till honom första gången, och han släppte greppet om flickan som var våt av kyssar, och slog mig till marken med armbågen. Jag föll hårt, och kände luften gå ur mig vid fallet. Just då tändes ljuset på Babylon, tecknet för att festen verkligen var slut. Jag menar verkligen slut. Om man är kvar efter ljuset tänts försvinner alla hemligheter, ens skavanker och finnar skymtas och man förvandlas till en liten tråkig torrboll som har för mycket ögonskugga på sig. Så mycket kan lite ljus göra.

Saknar dig

Andedräkter fulla av fukt.
Immiga fönsterrutor. Isiga, blöta, hala vägar där vi halkar fram, han och jag. Han och Jag. Han håller armen runt min midja, trycker mig tätt intill hans varma, stora, långa kropp. Jag hindrar honom inte, eftersom greppet håller mig i alla fall uppe. Hans starka armar lyfter mig nästan från marken, vilket är bra, eftersom jag raglar och vinglar fram i min korta kjol.
Vinden rasslar i trädens kronor, det låter som små klockor som ringer, kanske är det inbillning, men jag känner att de ringer på mig. Deras spröda klingande får mig att rysa, inte av skräck eller rädsla, utan av känsla. Jag känner något, och det var riktigt längesedan som jag verkligen kände något sådant här, under huden som kryper.
På det mörkblå, nästan svarta himlavalvet finns ingen måne. Ingen måne lyser.

Vi går förbi en lekplats, ni vet, en sådan som vi alla har lekt i.
Kalla däckgungor, klätterställningar i impregnerat trä där den spruckna färgen fläker upp sår i träets hud, hästar i trasig hårdplast, som svänger, bara svänger fram och tillbaka. Inga barn syns till, de ligger säkert tryggt i sina sängar och sover. När vi går fram på vägen i det lilla lägenhetsparadiset märker jag att alla persienner är nerfällda. Barnen i sängarna märker inte oss två där vi går.
I den här staden finns en underliggande stank av död, avlopp, försurning. Den kan bara kännas om man går en mörk kväll, full och trött, nerför huvudgatan. Då känner man stadens pulserande puls; av förruttnelse, av sorg. Den äter av unga människor.

På golvet samsas dammråttorna och skräpet med varandra.
När ytterdörren öppnas glider ljuset in så sakta att de har tid att gömma sig. Alla spöken flyr undan och gömmer sig i hörnen och bakom dörrar. Dit in når inte ljuset, som är förödande för dem alla.
Han visar mig in, och jag slår mig ner på en grön pinnstol i köket. Lägenheten är en liten tvåa, alltför stor för honom, eftersom han bara möblerat köket och sovrummet. Från köket kan jag skymta en liten soffa som står i vardagsrummet, och en tv som står inkopplad mitt på golvet. Mannen, eller pojken, som jag följt med hem vet jag inte ens namnet på, men han sätter sig på pinnstolen som står jämte min. I köket består möblemanget endast av dessa två pinnstolar, ett klaffbord som jag vilar huvudet mot, och en trasmatta som ligger på det skitigaste golvet jag sett.
'Jag heter Jonatan förresten.'
Jag ser på honom, och skräcken får tag i mig. Han är stor, lång och plufsig i ansiktet. Hans svarta, flottiga, korta hår glänser i skenet från gatlyktorna som lyser upp i natten. När jag ser upp mot taket hänger där ingen lampa. På näsan sitter ett par gråa glasögon som förstorar hans bruna ögon som betraktar mig på ett sätt som får mig att vika undan min blick. Hur gammal kan han vara? 18, 19? Inte äldre, han har inga rynkor, inga ringar och ganska vanliga kläder, jeans och en t-shirt. JC, tänker jag sporadiskt. Och i detta ljuset är han förskräckligt ful.
Jag försöker svälja klumpen som sitter i halsen för att få fram ett svar, men när detta inte går, försöker jag le istället. Hur kunde jag följa med honom hem? Jag hade sprungit ut ur Babylon, det kändes som om jag fått brännskador av ljuset därinne, efter det att jag sett Adam.
Adam, det jävla svinet.
Jag önskar honom en plötslig död, vet ni. Han ska aldrig få komma tillbaka till mig, men jag vet ju att utan mig är han bara skit. Men Gud vad jag saknar honom, tänker jag och försöker hitta något bra med Jonatan som möjligtvis har fått mig att följa med honom hit. Jag märker att han är blyg, han sitter och petar i sina naglar när jag avvisar hans försök till konversation. Det enda som finns i mina tankar nu är hur jag ska komma härifrån, eftersom det har nyss gått upp för mig att det enda som fått mig att falla för honom är hans stålhätteskor som jag bara älskar.

'Öh.. vilket skola går du i?'
'Gymnasium.'
Han tystnar, försöker komma på vad jag menar i sin feta lilla hjärna. Jag sätter en cigarett i mungipan och försöker tända den med min genomvåta tändare. När det inte går, är han artig nog att tända den med hjälp av en tändsticka.
'Va?'
'Gymnasium, inte skola.'
Jag blossar och blåser ut röken som nästan verkar ren i jämförelsen med luften härinne i lägenheten. Nikotinet verkar direkt och det börjar klarna till i mitt alkoholpåverkade huvud.
'Jaha… ok, gymnasium.'
'Jag går i St. Erikskolan, första året.'
'Vilken linje?'
'Media.'
'Åh…'
Jo jag vet, jag är estetiskt tilltalande. Jonatan ser ner i bordet och jag känner mitt övertag över honom. Han kan säkert inte tro att han har fått med mig hem till sig. Jag, som skulle kunna få vem jag vill därute på parkeringen vid Babylon, sitter hemma i Jonatans kök, en fet och glasögonprydd liten groda som säkert runkar varje kväll i mörkret. Och han drömmer säkert om sådana som mig.
'Vilken linje går du?'
'Natur, på… ' Han pekar över axeln som om det skulle hjälpa mig, 'På Gröndal, du vet..'
'Mmm, visst…'
Jag tittar på honom, han svettas och det ser ut som om han vill säga mig något, eller kanske är han bara upphetsad. Jag skulle kunna sätta på honom ikväll, och sedan bara gå iväg. Det skulle jag faktiskt kunna göra. På något konstigt sätt tycker jag om hans mesiga, underlägsna sätt. Ingen behöver få veta något.

Jag reser mig upp, vingligt men med stöd från bordskanten kan jag stå upprätt och se ner på honom. När han tittar upp mot mig ser han nästan rädd ut. Ska jag göra det? Ska jag ge Gröndal - Jonatan en natt som han sent ska glömma? Jag överväger detta under viss tystnad.
'Ska vi knulla då?'
Han gapar, jag tar honom i armen och han följer med mer än gärna. Jag leder in honom i, vad jag tror, är sovrummet. Där är mörkt och det luktar unket och av gamla, otvättade kläder. Jag tänder inte i taket, eftersom jag vill inte se hur hans rum ser ut, det kan jag förutspå av lukten.
Jag sätter mig på sängen, Jonatan stänger sovrumsdörren och med ens blir allt mörkt så att jag inte ens kan se handen framför mig. Men snart vänjer mina ögon sig vid mörkret, vilket jag egentligen inte vill, eftersom Jonatan nu tagit av sig t-shirten. Han kastar den bakom sig, och lägger försiktigt glasögonen i ett fodral som ligger på det lilla nattygsbordet. Jag drar av mig kjolen och linnet och lägger mig i sängen snabbt, så att han inte ska ha tid att beundra min atletiska, smidiga och vackra kropp. Han lägger sig över mig i sängen vars sängkläder stinker av damm och sperma. Jonatan smeker mina bröst, ganska bra faktiskt, och fortsätter ned mot magen där han fullständigt sliter av mig trosorna.
Han är tung och avsöndrar lukten av svett som stiger och stiger i rummet. Jag ligger med båda armarna längst sidorna, som om jag vore en docka. Jag har ändrat mig, nu vill jag inte ta i honom, och ännu mindre ha honom i mig. När jag försöker knuffa bort honom, trycker han ner mitt ansikte med sin svettiga hand i madrassen.

Han vänder mig om med våld, han är stark och han vrider mina armar hårt bakåt. Jag ger ifrån mig ett litet skrik när han plötsligt tar tag i mitt hår och trycker ner mitt ansikte i kudden. Han tränger sig snart in i mig och juckar frenetiskt medan jag försöker bända bort hans hand från mitt hår för att få lite luft.
Han borrar sig längre och längre in, och han stönar och frustar och andas ljudligt. Jag vrider ansiktet åt sidan där jag får se hans glasögonfodral ligga på bordet jämte sängen. När jag fokuserat på det länge och väl, medan Jonatans svettiga kropp kränger över mig fram och tillbaka, ser jag att det är lila. Lila med gula ankor på.

Ny Oblomov

Jag ligger där naken och betraktar undergången
i en skärva glas
glimmar blått, glimmar bort
gjord av påtvingade tjänster
mörker är ljus förvandlat
jag somnar jämte din kropps stilla puls
Förtvivlad, förvandlad, förvanskad
Och jag ser ögon som inte viker undan
För min blick

Du sliter mig genom natten
Drar i mina vingar, kastar mig genom rummet, sönderbruten
och jag var den som skulle stå brud den natten, med stjärnor i håret:
Med tillfredsställda behov
På andras bekostnad.
Du tryckte min kropp mot dina läppar
och världen förvandlades
till pulserande
svart

Försvinner

Jag smyger över golvet, med tysta steg, barfota.
Han snarkar och grymtar som den riktiga gris han är. Morgonsolens disiga ljus tränger sig in genom persiennerna som om den vill nå in till det mörka och dunkla härinne. Jag säger, äsch, låt den komma.
Jag går ut i hallen och tar upp de högklackade skorna från golvet, de har bara blivit undanslängda i ett hörn. När jag tar i dem ser jag att ena klacken har gått av och hänger löst. Detta slår ner mig så mycket att jag bara sätter mig på golvet och känner tyngdkraften på mina axlar. Mina vackraste skor; slängda in i mörkret, trasiga, fula och avskavda.
Jag mår illa, men bestämmer mig för att spy senare, och sväljer klumpen i halsen. Min kropp känns tung och trött, och det tar en liten stund att komma upp från det smutsiga, vedervärdiga golvet där mina knän gjort märken i dammet. Ifrån sovrummet hörs fortfarande Jonatans läten, som äcklar mig. Äckel, äckel, äckliga gris. Jonatan, din padda, din groda, hur kunde jag låta dig ta i mig?
Jag öppnar lägenhetsdörren och fortsätter ner i trappuppgången vars väggar påminner mig om en färg jag inte vill berätta. Jag har ingen aning om vad klockan är, och eftersom molntäcket skymmer solen, kan jag inte riktigt avgöra om det är tid att gå i skolan än. Men det gissar jag att det är. Jag ramlar ut ur huset, mina ben känns som spaghetti och fötterna har domnat bort. Jag tar av mig de högklackade skorna tills jag är barfota på asfaltvägen.
I öronen ringer klockorna, fastän ingen vind blåser genom lövverken.
Världen snurrar och jag blundar.
För att inte ramla, inte svimma.

Skriven av: Emma Nordlander

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren