This Years Love (del 2)

Underdog

På lekplatsen leker det nu några barn, några småpojkar runt fem-sex år.
Den yngste, den minste, en liten pojke med gula regnbyxor och regnjacka, sitter och skyfflar upp sand i en hink med vatten i. Han har sand i ansiktet och i håret, men han ler och springer snabbt iväg för att hämta de andra pojkarna så att han kan visa sin sandkaka. De andra pojkarna, som är för stora för att ha på sig regnbyxor, stirrar försmädligt på den lille. Hans mungipor sjunker till marken när den ene pojken sparkar sönder hans sandkaka. Han stirrar skrämt på en annan när denne drar av honom mössan.
De smetar sand i hans mun, knuffar ner honom till marken och slår honom med plastspadar. Pojkens händer flaxar framför honom som skydd. Ett skydd som inte hjälper ett dugg när pojkarna börjar sparka honom och spotta på honom. De drar ner hans gula regnbyxor till anklarna och sparkar hans tunna kropp. Han gråter, ljudlöst. Tårarna bara rinner nerför hans kinder. Han kryper ihop för att skydda sig mot pojkarnas slag.
Sedan går de iväg.
'Vi ses sen, brorsan.'

DEL 2

Lämnat spår

'Hörde ni vad Amelie sa om att hon hade träffat Håkan Hellström?'
'Ja, fy fan, hon är så bitchig! Ursäkta, men ska man ljuga om Håkan, så får man fan ljuga bra.'
Marie sitter och putsar naglarna med en stor nagelfil, medan Natasja och Katrin äter upp en påse pastafrutta innan lektionen börjar. Charlotte sitter jämte mig, hon suckar och gäspar om vartannat. Ringarna under hennes ögon ger intrycket av att hon inte sover särskilt bra.
'Men herrejävlar, Mary! Hur ser du ut egentligen?' Natasja stryker mig över håret och jag stöder mitt bultande huvud i handen. Hon ser oroligt på mig när hon ställer frågan och betraktar mitt ansikte med bister min.
'Vad menar du..?' Säger jag trött och nästan ohörbart. Om det inte vore så tyst här i biblioteket där vi sitter, skulle min röst inte höras. Men det är klart de lyssnar, mina systrar. När jag talar skär det som knivar i mitt arma huvud och illamåendet har kommit tillbaka fastän det var mer än en månad sedan jag träffade Jonatan.

Plötsligt sköljer en gigantisk våg av illamående över mig och innan jag har bestämt mig för om det är nödvändigt, springer jag in på skoltoaletten med munnen för handen. Jag sätter mig på knä vid toalettstolen och låter allt komma ut. Magen vrider sig i kramper och jag börjar bli svimfärdig fastän jag inte står upp. I halsen bränner gallan, och egentligen vet jag inte riktigt vad jag kräks upp, eftersom jag inte ätit någon frukost. Jag hickar, hostar och spolar ner sörjan i avloppet där det hör hemma.
Det är klart jag mår bra.
Jag vilar huvudet mot det tunna toalettstolslocket i plast, som kyler ner mina upphettade kinder, glödheta av blodet som cirkulerar snabbare och snabbare i mitt ansikte. Jag kallsvettas och försöker hålla mig lugn genom att säga till mig själv; det var bara för att du inte ätit frukost, du är trött, stressad, lite sjuk…

Natasja öppnar båset där jag fortfarande sitter på knä, men när jag hör henne bakom mig ställer jag mig upp vilket jag ångrar sekunden efteråt. Det svartnar för mina ögon och jag ramlar i hennes famn, lyckligtvis är hon stark och håller mig upprätt. Hon leder mig ut till handfaten där jag sätter mig på en liten pall.
'Hur är det?' Frågar hon efter att jag slutat skaka för en stund.
'Jag mår bra, jag är bara lite trött….'
'Du är likblek.'
Hon räcker mig en liten handspegel ur hennes sminkväska och jag får en chock när jag ser mitt ansikte i spegeln. Jag är blek fastän kinderna känns blossande heta, mascaran har runnit och bildat ränder i ansiktet och mina ögon ser utvattnade och glansiga ut, vilket inte kan vara möjligt eftersom jag har blå linser. Kan detta vara min spegelbild? Jag, som varsamt varje morgon täcker min hy med alla sorters smink, concealers, underlagspuder, täckstift… Är detta vad jag förtjänar? Jag ser ut som en vandrande spöke. Natasja förstår min oro, och lugnar mig genom att säga att jag troligtvis bara har fått någon parasit som går. Hon smyger in sin hand i min iskalla, och jag börjar slappna av när jag känner hennes värme strömma in i mig.

Hon går ut när jag ber henne.
Jag sitter där och ser upp på de blå tapeterna, fulla av snusfläckar och klotter. Från ventilen hörs ett svagt susande från människors steg när de går förbi toaletten. Jag ser mig runtomkring, försöker hitta något litet stänk av mänsklighet i detta steriliserade område av skolan. Säg mig något ställe där det inte är det förresten?
Ibland tror jag mig tillhöra en annan art än den övriga mänskligheten. En art, som till skillnad från andra, inte är beroende av kärlek och intravenöst ljus. Jag tar sällan initiativ till ömhetsbevis, har sällan kroppskontakt om det inte gäller vid sex förstås.
Fast betyder det att jag inte har något behov av det? Jag vet faktiskt inte. Jag måste vara riktigt sjuk, tänker jag och vilar huvudet i mina iskalla händer. Sjuk, Sjuk, sjuk. Sjuk och ful och fet och finnig. Varför kan ingen se det? Varför ser ingen hur ful jag egentligen är? Hur jag försöker med allt för att dölja det, och lyckas? Varför ställer jag alla dessa dumma frågor? Jag suckar och vilar huvudet mot den hårda väggen.
Vacker är jag bara när ingen ser det.
Fasad

Sängen är mjuk, riktigt mjuk och skön, som den alltid varit.
Klockan tickar något otroligt sakta där jag ligger i min säng med det tjocka duntäcket över mig. Jag fryser. Utanför fönstret regnar det sista av vintern bort, drivorna regnar bort och tillintetgörs av värmen. Värmen som slår dem med häpnad. Jag önskar att jag kunde öppna fönstret, bara lite på glänt, för att sträcka ut handen och fånga upp lite av de där kristallerna som faller ner från skyn. Känna den friska luften rycka upp själen, den som blivit bortglömd under dessa dimmiga dagarna som förlöpt.

Adam har inte ringt, det är inte hans nummer som står på displayen på min mobiltelefon. Jag står i köket, det underliga vädret fortsätter att kvarstå. Molnen däruppe kan liknas vid tjocka, lätta, fluffiga kuddar, som hela tiden förändras och muteras i oigenkännliga former. Ganska vackert egentligen, vid närmare eftertanke.
Det håller på att skymma, men ännu har inte månen dykt upp på himlen, men om den gjorde det, vad skulle det göra för skillnad? Jag tror inte att lite kargt månljus skulle få mig att må bättre.
'Är du redan hemma?'
Mamma kommer in i köket med förvånad mimik. Hennes bruna hår är uppsatt i en knut på huvudet, och av den trötta blicken att döma, har hon haft en jobbig dag. Hon sätter sig vid köksbordet och slår upp en kopp kaffe, rykande, svart, hett. När jag inte svarar, tittar hon ut genom fönstret, liksom drömmande, och tar en slurk av kaffet men hejdar sig när hon känner hur varmt det är. Hennes rynkor, de första få, har börjat bildas i pannan, även fast hon förnekar att de finns där.
'Jag mådde illa, så jag gick hem.'
Hon nickar lugnt, fortsätter att smutta på den varma drycken, ser inte ens upp på mig där jag står vid diskbänken. Inget leende, några vänliga ord. Hennes armar ligger slappt utsträckta på bordet. Inte en enda gång har jag känt dem runt mig. Jag fortsätter att titta på henne där hon sitter på stolen, hon känner min blick och ser mig rakt i ögonen.
'Vad är det?'
Hon låter arg, så jag bara himlar med ögonen och går ut i hallen. Hela hennes närvaro bara irriterar mig när jag försöker vara ensam eller söker tröst. Hon är som en bisittande rollfigur, en statist som egentligen inte har något egentligt syfte, bara att fylla ut och ge charaden ett normalt intryck.

Matteläxa

'Kommer du ihåg, Mary…', säger han, lite försiktigt medan jag röker en cigarett. Vi sitter på hans rum, min lillebrors alltså, Mattias, och jag hjälper honom med hans matteläxa. Han har alltid varit liten för sin ålder, och han försöker kompensera detta med att köpa snygga och moderiktiga kläder för att imponera.
'Vad då?' Jag ritar en triangel på hans matteblock för att sedan be honom att mäta den och räkna ut vad omkretsen är. Hans små nötbruna ögon plirar mot mig och han ger upp när jag inte ger honom min fulla uppmärksamhet.
'Nä, det var inget…' Han suckar och ritar på blocket med sina små fingrar. Han går i femman och har inga bra betyg. Han är usel i skolan. Det är bara matte som han tycker om och är någorlunda bra i.
Jag sträcker ut benen på golvet och tittar på honom när han försöker lösa uppgiften.
Mattias föddes för tidigt.
Jag var fem år gammal när mamma berättade för mig att jag skulle bli storasyster. Jag blev ledsen, jag hade ju redan en storebror, jag hade funnit min plats som Liten, den minsta i familjen. När han kom kastade jag daggmaskar och sniglar i hans vagga och slog honom gul och blå med mina Barbiedockor. Jag bet och klöste och rev honom så att han blödde. Han har ett ärr i ryggen efter det att jag brände honom där med en tändsticka som jag tappade i barnsängen när han var nyfödd.
'Hur går det?'
'Bra…' Han slutar skriva och lämnar tillbaka papperslappen med några slarvigt skrivna krumelurer på. Jag ritar ett stort rött R mitt på blocket och han skiner upp.
'Bra gjort.' Säger jag och han lägger ihop sina böcker så fint det går. Han springer ut i hallen där mamma står och talar i telefon, och kastar sig om magen på henne och kramar. Hårt. Eftersom dörren är öppen kan jag se henne skratta åt honom, rufsa honom i håret och pussa honom i pannan. Han kramar henne ännu hårdare och nu skrattar hon medan hon berättar för personen i andra änden av luren vad som pågår. Hon kramar tillbaka med ena handen över Mattias axlar. Hennes vassa naglar är rödmålade.
Cigaretten har förvandlats till aska som singlar ner till golvet.

Drömmar

Snart drömmer jag igen, de hemska drömmarna som inte kan hålla på sig, utan måste bara utsätta mig för saker där jag känner den biologiska kräk- och krypreflexen.
Häromnatten drömde jag om en frekvens som inte vanliga människor kan höra, nämligen ljudet av när småben bryts sönder. Små, våta ben som bara klickar när de går sönder, de knakar eller knastrar inte ens. Jag drömde om detta ljud hela natten, och när jag vaknade, märkte jag att ljudet som jag drömt om i själva verket var min väckarklockas svaga tickande.

När jag kommer till skolan har luftkonditioneringen gått sönder, så varje klassrum stinker av gammal luft som påminner mig om lukten i Jonatans lägenhet. Första lektionen är foto, vilket lugnar mig eftersom jag älskar att sitta helt ensam ute någonstans och försöka få till rätt ljus och vinkel på en hare eller något. Foto är ju konst, fast man inte tänker på det lika tydligt. Mina vänner skolkar idag, eftersom de har Johan på matten idag. Katrin kan inte träffa honom, eftersom hon ligger med hans son, och det skulle vara, som hon säger, 'traumatiskt för honom och dumdristigt av mig'. Det kan man tolka som; Det är för jäkla pinsamt att gå på hans lektion.
Den enda som är i skolan som jag känner är Charlotte, den nya flickan som visst är självständig och rebellisk, men fullständigt respektlös mot mig och de andra. Hon klär förvisso som oss andra; kort kjol, höga stövlar och linne, men hon tänker alldeles för kortsiktigt för att kunna bli en riktig vän till mig.
När hon sätter sig jämte mig byter jag plats.
Fullständigt liv
Kräver alltid några offer.

På lunchen står jag vid fönstret och stirrar ut, utan att egentligen se något. Utanför regnar det och jag kan se att utanför skolans höga grindar står en gatlykta med krossad glaskåpa över. Under den ligger trasiga glasflaskor, cigarettfimpar och en tom ölburk som rullar fram och tillbaka över den lilla jordvägen som leder fram till grinden. Ölburkens rullande dirigeras av regndropparna som färgar marken mörkbrun, allt bidrar till den allmäna, tragiska bilden. Om jag vore nere och deprimerad skulle vädret spegla mina tankar perfekt.


'Mary?'
En tung hand på min axel, när jag vänder mig om ser jag rakt in i ett par gröna ögon. De tillhör min lärare i fotografi, Edvard.
'Hej, du, jag skulle bara berätta att jag verkligen tyckte om dina bilder som vi tog på det valfria ämnet. Det var helt perfekt det motivet du valde, det på barnet.'
'V.. Verkligen?' Stammar jag fram. Fotot han talar om är det jag tog på ett barn som lekte på en lekplats nära mitt hus. Fast egentligen ville jag ta ett annat foto, men det berättade jag aldrig för Edvard. Han är en bra lärare, fastän han inte alltid förstår vad jag menar med mina bilder.
'De var jättevackra, allihopa.' Han ler, och jag ler tillbaka, lite generad, herrejävlar, tänker jag, rodnar jag verkligen? Jag har jagat hans uppmärksamhet hela vintern, och först nu får jag beröm? Jag känner en svag känsla av lycka, är det lycka?, välla upp ur mitt inre och jag kan inte hjälpa att jag skrattar litet.
'Tack. Antar jag.'
'Du har en verklig begåvning där, May. Ta vara på den.'
Han släpper min axel, och börjar gå iväg. Jag slutar le.
Visst är jag bra. Men Natasja har en midja på sextiotvå centimeter.

Tankegångar fredag kväll

Är utseendet viktigare än inre kvalitéer? Det är just den frågan som utmärker 90-talet. Frågor som att vara eller icke vara, hör inte längre hemma här. Vi kan förlänga våra liv avsevärt, med mediciner, effektivt motionerande, rätt mat och även att vara kvinna, har det visat sig, vilket man kan tvista om, om man har lust. Och förresten har vi utplånat begreppen 'Vara' eller 'Icke vara' eftersom det finns så mycket däremellan. Man kan vara död, men ändå leva, genom livsuppehållande maskiner som hjälper hjärtat att pumpa blod, och lungorna att andas.
De kristna hävdar att man lurar sig själv genom att förbättra sitt utseende på medicinsk väg, och en bra hy kanske inte är värt så mycket på risfälten i Kina där det enda som egentligen räknas är hur mycket man kan arbeta. Det är det som är den otroligt skickliga parallellen mellan västvärlden och den tredje världen. Vilket är uppenbart för alla, jo jag vet.
En skådespelerska kan donera pengar till AIDS-forskningen medan hon går på Oscargalan med en klänning från Ralph Lauren för 15000 dollar. Är inte det en parallell? Eller är det en sammansmältning av de båda världarna?
Och i så fall, på gott eller ont?
Det är självklart att en rappare köper massa bilar och kläder och fastigheter för sina nyintjänade miljoner när han som liten bodde i en sådan fallfärdig kåk att han riskerade att bli uppäten av råttor. Det är lika sant som att Gud är osynlig och att Kylie Minogue inte kan sjunga. Är inte sanningen den att vi alla skulle kunna köpas, bara priset är det rätta? Är det verkligen någon som har den självrespekten att motstå ett sådant erbjudande? Är inte pengahungern likadan överallt på jorden, antingen om man bor i Afrika eller i Beverly Hills?
Jag byter cd-skiva i spelaren och lägger mig tillrätta i sängen, med kudden bakom huvudet.
Och jag har inte haft mens på sju veckor.

Vågen

'Nej, du var inte packad, du var…' Hon hejdar sig lite, för att liksom hitta de rätta orden, 'Jag tror inte ens att du drack något.'
Vi talar om den nya festen, den som invigde den nya nattklubben och där vi alla invigde våra nya ID-kort, fejkade naturligtvis, för några hundralappar kan man göra underverk. Charlotte sitter i ett par fulbruna, men dock dyra, solglasögon och ögnar igenom matsalen. Hennes hår är flätat.
'Du kanske var hög, vad vet jag?' Katrin pausar återigen, 'Och du var på jättegott humör.' Säger hon som om hon behövde övertyga mig.
'Jag antar det.' Marie sitter och sjunger, och jag ber henne vara tyst, eftersom hon ger mig huvudvärk. Hon blir tyst, men naturligtvis förvandlas hennes ansikte till en tomat, som får Natasja att börja skratta.
'Gud vad kallt det är,' säger jag och huttrar till. Bakom solglasögonen sover Charlotte.
'Hur ska din idealpartner se ut, Natasja?' Katrin tar bara upp detta ämne för att ha någonting att tala om, alltmedan hon äter knäckebröd och dricker vatten, precis som alla vi andra.
'Hm…' Natasja funderar ett tag och dricker upp vattnet i glaset.
'Jag tror att han ska vara… Lång, smart och snygg…. Och ha stora fötter..'
'Stora fötter?'
'Ja, du vet ju vad man säger om män som har stora fötter.' Natasja ler lite hemlighetsfullt åt sig själv.
'Skärp dig, Natasja.' Hon skrattar och brer nytt smör på sitt knäckebröd som hon genast slickar av igen.
'Vad säger horoskopet idag, Charlotte?' Charlotte, som uppenbarligen suttit och sovit, rycker till och tar upp Vecko Revyn som ligger uppslagen framför henne.
'Vad är du för tecken?'
'Jungfru,' svarar Natasja och sopar undan ett par brödsmulor på bordet.
'Ditt kärleksliv krånglar. Faktiskt trasslar alla dina relationer överhuvudtaget, det uppstår konflikter ur småsaker och du som avskyr bråk tycker inte alls att detta är roligt.'
'Låter ju svinkul,' säger jag och avslutar mitt femte knäckebröd, 'Läs mitt nu.'
'Vad är du för tecken?'
'Våg.'
'Wow, Mary, visste du att ditt tecken är det enda tecknet som inte är en levande varelse! Du är bara två vågskålar som guppar runt,' jublar Natasja av plötsligt intellektualitet och snart är diskussionen igång om huruvida mitt stjärntecken borde oroa mig eller inte. Charlotte sitter tyst och iakttar mig under solglasögonen. När jag reser mig upp ger jag henne fingret när ingen annan ser.

Middag

Hon sätter ner maten på bordet med en duns; köttbullar och potatismos. Ett moln av ånga styr upp mot taket när hon slår i vatten i den stekheta pannan, röken flyter sedan ut och försvinner genom fönstret som står på glänt. Hon ser arg ut, hennes bekymmersrynka har kommit fram i pannan; en utav många det vill säga. Jag sitter vid köksbordet med morgontidningen uppslagen framför mig som jag inte hade tid att läsa imorse.
'Min lärare berömde mig häromdagen för mina fotografier…'
Hon tittar på köksklockan som hänger på väggen. Med sin runda form visar den tiden kvart i fem. Hon mumlar något åt mig och häller upp grönsaker i en plastbunke.
'Vart kan Mattias hålla hus, tro?' Men jag svarar inte eftersom jag vet att hon inte frågar mig.
Hon, mamma, vad ni än vill kalla henne, ger plötsligt upp ett litet skrik på grund av att hon råkar komma för nära den glödheta pannan. Hon stoppar fingret under vattenkranen och jag springer fram för att hjälpa henne.
'Hur gick det?'
'Det svider som…'
Hon kniper ihop ögonen och slappnar av när kylan från vattnet förlamar hennes brända finger. Det ser rött ut under vattenkranen och jag ber henne att få titta på det. Hon ger mig då en blick som verkar håna mig. Ett litet leende dyker upp i mungipan; inget av den vänliga karaktären tyvärr. Leendet får mig att sätta mig vid köksbordet igen och läser den lilla notisen om bilinbrottet igen. Vill hon inte ha min hjälp, ska hon inte få det heller. För helvete, jag försöker ju bara få oss att komma överens! Men jag säger inget, naturligtvis. Jag bor i landet där ingen någonsin talar om att man är bättre på att ta initiativ än sin mor.

Mattias stormar in genom dörren, in i hallen och sedan in i köket, med skorna på och med lera drypande om knäna. Han skrattar åt mig där jag sitter, kallar mig 'ful'. Jag förstår som vanligt ingenting. Hon kramar om honom, och när han ser hennes röda finger frågar han vad som hänt med det. Nonchalant, han verkar egentligen inte bry sig. Fast jag skiter väl också i hennes jävla finger.
Hon svarar att hon brände sig lite på plattan. Han nickar och tar en köttbulle ur skålen utan att fråga om lov. Jag vet att hon ser det, men jag vet också att hon struntar i att anmärka på honom. Han är hennes lilla blomma; så skör och spröd tror hon att elvaåriga småpojkar kan vara. Hon rufsar om honom i det mörkblonda håret, på det sättet har hon aldrig tagit i mig, det svär jag på. Han viftar undan hennes hand och sätter sig vid bordet, skorna är fortfarande på och leran smetar av sig på stol- och bordsbenen. Han hivar upp ett stort lass med potatismos och en sisådär tolv köttbullar.
'Hallå, jag ska också ha av det där, du vet!'
'Seså, låt han äta! Han växer ju nu, Mary, du måste vara lite tålmodig.'
Jag bara glor på henne. Hennes dumhet. Hennes brist på förmåga att göra mig glad. Hennes naiva sätt, hennes klumpighet, elakhet, förbiseende. Hennes uppenbara tragik. Dumdristighet. Egoism. Själviskhet.
Hon ställer sig vid spisen igen, hennes tysta rygg ser avvisande ut när den är vänd mot mig.
'Förresten, Mary…' Säger hon och hivar ner en kaffesump i soppåsen, '… behöver du inte äta så mycket, du börjar bli lite knubbig nu. När jag var i din ålder så…'
Jag går med bestämda steg ut ur köket, nästan springer förbi Mattias idiotiska min där han sitter med sina äckliga köttbullar. Jag springer in på mitt rum och träet ger nästan vika när jag smäller igen dörren hårt.

Efter ett par timmar när jag går ut i köket står min tallrik fortfarande kvar på köksbordet.

Loved among friends

När jag vänder om gathörnet får jag vinden rakt emot mig. Jag sänker mitt huvud för att inte få den kalla blåsten rakt i ansiktet och känner när vinden blåser över mina öron. Den kappa jag har på mig, bärs upp av den starka vinden och jag knäpper den nu hastigt för att hålla kylan ute. Det är den hårda vårvinden från havet som blåser genom staden och drar med sig sådant regn att man ibland kan finna gräsmattor översvämmade på mornarna. Jag ser upp mot den grå massan som ska föreställa en himmel för att hitta någon spricka i denna gröt, som har lagt sig över staden. De ljumma gatlyktorna är tända, det bildas skuggor i svart och orange under dem som kastas över gatan där mina steg letar sig fram.
Jämte mig går Natasja, med ömsom trevande och lätta steg, ömsom tunga och bedrövade. Hon går tyst med händerna i jackfickorna och andas in den kalla luften. Hon oroar sig för mig, tror jag. Hon bär en liten vit kjol, i bomull, och fötterna är nerstoppade i ett par sneakers som är bruna utav smuts. Kallt kan tyckas, i detta vädret, när regnet piskar de sönderblåsta tegelväggarna i området där vi går, men jag tror inte att det kan röra henne vid en sådan stund som denna. Inte ens vattenpölarna hindrar henne från att ta sig fram på kullerstensgatan. Hennes blick tränger igenom allt. Hon ser frånvarande ut när hon stirrar ner i gatan.
Och vi går längre och längre bort från civilisationen, tills vi verkar nå världens ände. Hon stannar utanför ett grått hus som ligger intryckt mellan en gammal pub och något som ser ut som en gammal bordell. Här har jag visst aldrig varit förut.

Det är som om någon bytt filter på min filmkamera; kornigt, kargt. Öde och ensligt. Till och med Natasja ser grå ut, hon som alltid är så kvick och rask, med något roligt att säga. Jag känner mig förtvivlad; en känsla från maggropen säger mig att komma härifrån så fort som möjligt, fastän Natasjas ögon fortfarande ser så bedjande blå ut. 'Stanna kvar, spring inte iväg. Stanna här hos mig.'
Ett par ledningar är spända över huset, och härifrån kan jag se en fågels kolsvarta, döda kropp klamra sig fast i en utav ledningarna med klorna. Det stinker av död och förruttnelse. Det är en sådan stank som tar sig in genom skinnet, in i kroppen, i hjärtat, i själen. Om man har någon, det vill säga.
Hon flackar med blicken, ser rädd och frusen ut i sin korta kjol och sina bara ben. Färgsättningen här påminner mig om en Stephen Spielberg film, den gråmelerade stämningen med den lilla flickan som får all uppmärksamhet, bara för att hon är klädd i rött. Kommer någon ihåg den?
'Har du kondomerna?'
Hon tar upp handen ur fickan och visar mig dem, hennes fingrar kramar hårt kring de små paketen. Jag trycker hennes axel, för att liksom muntra upp henne lite, jag orkar inte se henne på detta viset, så liten och så förbittrad.
Jag påminner henne om att det snart är över, jag väntar ju på henne, fastän jag äcklas av tanken på att vänta en timme i det här skräckområdet. Hon nickar stilla.
Hon vänder ryggen åt mig för att gå in i huset som vilar i mörker. Precis när hon ska till och gå in genom dörren, ser hon på mig och säger:
'Säkert att du väntar på mig?'
'Ja visst.' Hon gör ett försök till att le. De röda läpparna har ändrat färg i kylan. Hon är så skör, Natasja.
Hon tar ett djupt andetag och går in i mörkret där Någon väntar på henne. Jag kan höra bruset från en TV som står och sprakar, en komediserie på någon av de lokala kanalerna. Hon går in.
'Natasja..' Jag gräver efter cigaretter i fickorna, hittar bara en stump, 'Låt det gå fort för honom. Det är ett helvete att stå härute och frysa.'
'Visst.'
Ljudet från en hund som skäller någonstans långt bortifrån ökar när hon stänger dörren bakom sig. Jag sätter mig på den iskalla stentrappan och gnuggar händerna för att hålla värmen. I ett gatuhörn står en pojke med gula regnbyxor. När han börjar gråta ber jag honom att hålla mun.

Gynekolog

I taket sitter tjugotvå takplattor, varje med fyra fyrkanter i, totalt 88 former i taket som jag nu ligger och tittar upp på. Det finns hål också, varje takplatta har arton hål i sig, små naturligtvis, annars skulle det se ganska malätet ut.
Ställningen är fruktansvärt obekväm.
Det konstgjorda ljuset från lampan strålar ner på mig och jag känner att sminket har börjat smeta ut sig. Doktorn, min ilska mot hans respektlöshet växer för varje sekund, gräver och gräver och när han 'undersöker' mig känns det som han stoppar in hela armen, vrider om, och spelar trummor på mina äggstockar.
När han ber mig sätta mig upp igen sparkar jag nästan honom i huvudet av misstag.
Han, en man i kanske fyrtioårsåldern med mörkbrunt, kortklippt hår och väna, gröna ögon, sätter sig mittemot mig. Han är sammanbiten och verkar samla sig ett tag innan han ser på mig, en lång, klar blick som gör mig, måste jag erkänna, lite illa till mods.
'Låt mig fråga såhär, Mary….' Han vrider på sig och knäpper händerna i knät som om han tänker be en sista bön innan han berättar för mig, 'När var det senast du hade sex?'
Jag stryker undan en hårtest som förvirrat sig ner i pannan på mig och ser honom rakt i ögonen igen.
'Jag vet inte riktigt…. Några veckor sen kanske..' Han andas ut långsamt, som om han suckade.
'När var senast du hade din menstruation, då?' Hans röst skrämmer mig, hans allvarliga tonsätt verkar anklaga mig, som om jag gjort något fel. När jag reser mig upp, fattar han tag i min hand, men jag sliter bort honom och fortsätter ut genom dörren. Sköterskorna glor på mig när jag går genom korridoren, i bara ett nattlinne som döljer det heligaste. Läkaren springer efter mig , med mina kläder i händerna, och stannar mig när jag precis ska och gå ut genom entrén.

'Mary, vänta..!'
'Vad fan vill du egentligen? Du snackar bara en massa skit…'
'Jag måste tala med dig, Mary. Stanna så kan vi prata -'
Då gör jag det. Jag ger honom en örfil, rakt över käken. Han tystnar och släpper mina kläder när jag ber att få dem. Jag tar dem i famnen och fortsätter ut, det har börjat mörkna och jag hinner inte sätta på mig mina skor. I det runda glaset i entrédörren kan jag se läkarens ansikte, en rodnad har börjat sprida sig över kinden där jag slagit honom. Jag ringer efter en taxi ifrån telefonautomaten och fortsätter sedan ner till cykelstället, där jag kan vänta på taxin utan att behöva irriteras med läkarens frågor. Mitt huvud är i uppror, tankarna verkar blandas in i varandra, ploppa ut genom öronen och växa tills de fyller min kropp med tvivel; tvivel som grundar sig i min största rädsla.
Regnet öser ner, de små regndropparna skjuter upp dammoln från den torra marken. Solen har lyst hela veckan.
Efter en kvart kommer den gula taxin körandes i regnet, och jag höjer ena handen för att stanna den. Jag är naken under nattlinnet och genom små hål i plåttaket där jag står, har det regnat in på mig. Mitt hår är blött och konturerna av mina bröst avtecknar sig under det nästan genomskinliga linnet. Taxichauffören tittar på dem när jag sätter mig i bilen. Och jag känner mig så liten. Ensam och bortglömd i en stad som jag knappt vet namnet på.
Jag suckar, tyck inte synd om dig själv. Taxin börjar rulla.
Fråga mig inte varför jag handlar som jag gör.
Det gör jag i ert ställe.

Skriven av: Emma Nordlander