This Years Love (del 3)

Tidsmaskin

Jag smeker den glatta ytan, fingerstopparna glider över det laminerade fotografiet. Försiktigt.
Det känns som svala regndroppar mot sträv hud.
Ett suddigt foto, en liten bit av evigheten. Minnena från händelsen är borta. Har aldrig funnits. Jag minns så lite. Kvinnan på fotot ler, nej, hon skrattar till och med. Hennes lockade hår ringlar sig nerför den rynkfria pannan, och slutar precis vid ögonen som strålar utav lycka och en viss harmoni. En vishet finns i de ögonen.
En lyster som skiner genom fotografiet och når till betraktarens ögon. Jämte kvinnan står en man, klädd i frack och fluga, han skrattar likaså, och håller i kvinnans smala händer. Han omsluter de späda fingrarna, de kan liknas vid små rosenblad som fortfarande inte slagit ut helt.
De är båda väldigt unga.

Jag sitter och betraktar fotografiet. Det är lite nött i kanterna, jag har tagit fram det flera gånger det senaste året, det har blivit alltmer viktigt för mig att inte bara tänka på henne som ond. Fotografiet är beviset för att hon inte alltid varit såhär som hon är nu. På bröllopsfotot är hon vacker, smal, hon skrattar och tänderna sitter rakt och de glänser. Hennes vita bröllopsklänning sitter som en dröm, och i det mörkbruna håret sitter en liten tiara.
Folk säger att jag påminner om henne.
Det är inte fullt sant. När jag är arg påminner jag så mycket om henne så att det skrämmer, men jag kan också vara envis, självständig, glad, gosig, kramig, tramsig, ledsen, förtvivlad och så otroligt, otroligt barnslig och sorglig. Min mamma har bara en utav de egenskaperna, resten har filtrerats bort någonstans inom henne. Hon kan vara otroligt elak och full av sarkasm, som om hon bara har kvar det där mörka inom sig och låter det komma ut så fort någon försöker komma henne nära.

Ibland undrar jag varför hon fick mig egentligen. Min moster berättade faktiskt en gång när hon var full att jag hade kommit som en total överraskning för min mor. Hon skulle börja på balettskola, och ville inte ha några fler barn.
Jag tittar en liten stund på fotot igen innan jag lägger tillbaka det i lådan med alla de andra korten. Jag tar upp ett kort på min storebror när han håller i mig som nyfödd. Ett leende bryter fram över mina läppar, jag var faktiskt ganska gullig som baby. Min bror ser helt salig ut, han är bara sex år gammal.
Tyvärr, Mary, du kan inte få tillbaka den tiden. Du kan inte nå vid dem. Tiden hindrar dig.
Nej, jag vet det.
Jag vet att jag inte kan få tillbaka tiden med de glada skratten, de vackra ansiktena, leendena som mötte mig utanför. Vart tog glädjen vägen? Saknar ni inte den? Vart tog förebilderna och föräldrafigurerna vägen när jag behövde dem? Var finns mina leksaker, mina dockor, kläder, nappar, mössor, haklappar, nappar?

I en låda på vinden.
Till för att tas fram under regniga dagar.

Sick stuff

'Kommer ni ihåg när Andy visade ballen på Göteborgsfestivalen i somras?' Marie är den enda som skrattar åt Katrins replik, vi andra är fångade av drömvärlden.
'Vilken subtil form av manlig kommunikation…' Säger jag och tar ett bloss på pinnen vi skickar runt i den lilla gruppen. John, en gammal vän till mig som var den som bjöd mig på min första folköl, slår sig ned jämte mig i soffan ( på något sätt dras jag alltid till soffor) och frågar om jag vill dansa.
I det dimmiga och halvmörka rummet ser han naturligtvis inte att jag inte har något smink på mig, eller att mitt hår hänger flottigt längst sidorna. Han luktar starkt av Eau de Cologne, och när han viskar mig något i örat, kan jag känna stubben från hans dåligt rakade haka sticka mig i ansiktet. Blicken: dimmig, förbluffad över min kropp som har växt på bredden. När han lägger handen på min mage säger jag inte emot.
'Hur är det med Adam?'
'Vi har gjort slut.'
'Jaså? Han låter inte direkt besviken. Michael Jacksons 'Thriller' ljuder nu genom lokalen, och fler fjortisar skyndar sig upp för att försöka skaka av sig lite av kvällens tristess genom att dansa, 'Varför då?'
Jag får pinnen igen, och insuper den hallucinogena röken som får mig att se svarta fläckar framför ögonen, ett rus som är värt mer än alla Sketchers skor i världen.
'Han var otrogen.'
'Skämtar du?'
'Varför skulle jag göra det?'
Lokalen blir helt full av folk, och luften som redan är tjock av alla de sorters röker, är nästan oandningsbar. Han ser på mig, blicken verkar på något sätt lockande. Jag är trött, kvällen har passerat utan någon-som-helst inbjudan till en skön stund bakom mixerbordet. Visst behöver jag något som muntrar upp mig.

Jag ställer mig upp, ovanligt balanserat och ovanligt stabilt. Jag räcker honom handen och med lite hjälp tar han sig upp ur soffan där vännerna närapå har däckat. Charlotte sitter i hörnet av soffan med handen innanför en pojkes byxor; innan jag följer med John in på toaletten häller jag ett glas whiskey i håret på henne. Hon bara gnyr lite i sömnen och vänder sig om.
Toaletten är av sådan natur att här finns aldrig någon som egentligen gör sina behov. Toalettbåsen används till intensiva one-night-stands, och på toalettlocken och handfaten har ett otaligt nummer tonåringar tagit sin första snort eller småpojkar fått sina kukar avsugna av någon hungrig liten tjej.
Toaletter där inga stönanden hörs ifrån, existerar bara på stekareställen och exklusiva restauranger. Det är som en annan värld, där toapappret används till att torka sig med, inte för att samla upp kokainkorn, där papperskorgarna inte är fulla av använda kondomer, och där toaletterna faktiskt går att spola på, och inte är igenproppade med något diffust medel som inte vaktmästaren känner till.
Ett parallellt universum, helt enkelt.

Jag knäpper upp John's byxor i en rasande fart och han börjar andas snabbare och snabbare. Hans näsborrar vidgas någon centimeter för varje byxknapp jag knäpper upp. Han är styv och delirisk; precis så som jag vill ha honom, och han drar ner min kjol så fort att trosorna följer med i svepet. Fuktiga, varma händer far över min kropp och letar sig uppåt för att försöka knäppa upp min BH, men de slutar när de förstår att där inte finns någon. Han smeker mig, mjukt och försiktigt över brösten och trycker sig in i mig med ett långt och utdraget stön medan jag kysser hans hals. Hans magmuskler pumpar in och ut ur mig men jag känner knappt penetreringen eftersom han är ganska liten, och tankarna av den sexuella sorten som uppehållit min hjärna hela kvällen, har väl gjort mig mer än lättgenomtränglig.
Plötsligt händer något; Johns ansikte förvrids till en grimas och han ger ifrån sig ett högt skri efter att han har stått där framför mig i en kvart och hållit på. Men fortfarande känner jag ingenting inom mig. Han juckar och skriker högljutt och jag bara stirrar på honom med förbluffad min. Vad fan håller han på med egentligen?
'Jag.. Jag... Jag kan… Inte…' Stammar han fram och drar sig ur, fastän akten är långt ifrån fullbordad. Jag drar ner kjolen och John springer ut ur båset och kastar sig i handfatet för att kräkas. Jag står bakom honom, han hulkar och spottar under kranen. Jag tänder en cigarett och ser på när John sjunker ner mot golvet i en uppgiven, trött gest; han börjar gråta okontrollerat och han hickar hela tiden. Jag går fram till honom, sätter mig på huk och smeker hans kind som är blöt av tårar.
'Du…' Jag häller ut lite vodka ur en plastmugg, fyller den med vatten i stället och ger till honom. Han tar den med skakig hand och dricker girigt.
'Du… det är lugnt…' Säger jag fast det inte alls är lugnt. Efter några minuter av tröstande från min sida och ignorerande från hans, går jag trött och förbannad in i båset igen och sätter mig för att kissa.
Vadå? Någon gång måste man ju krossa parallellerna.

Närmare Gud än till dig

Jag för måttbandet runt magen, den färgade plasten utmärker sig mot skinnet.
Händerna, som är vana vid denna ritualen nu, drar åt bandet så hårt som möjligt längs den växande bulan på magen. Min navelpiercing fick jag ta bort igår, och snart får jag ta ut ringen i bröstvårtan med. Bandet stramar runt magen, men hur mycket jag än spänner, får jag inte ner den till så mycket som min vanliga bredd, sextioåtta centimeter. Bh-bandet hålls ihop av säkerhetsnålar.
Händerna orkar inte längre hålla i måttbandet när fingrarna bara darrar. Ögonen, vidöppna, fastän jag är så trött att jag nästan stupar i säng. Fokuserade. Bundna vid samma punkt, orörliga, bortom tid.
Mitt midjemått har gått upp med tjugo centimeter. En svart våg kommer emot mig, slår mig med häpnad och får mig att sätta mig på sängkanten. Kroppen känns slapp, använd. Nej, inte utnyttjad. Jag tar mig för pannan. Någonstans ringer en klocka, eller så är det bara tinnitusen som gör sig påmind.
Jag lägger mig ner i sängen.
Tiden tickar förbi i halvsekunder.

Det är klart att jag visste.
Det är ju min kropp, och även om det inte märktes, så tror jag att jag visste redan från första stund. Kanske var det illamåendet, humörsvängningarna, kroppsförändringarna eller att jag ständigt fick, och får, springa för att kissa. Eller kanske var det den stigande kroppstemperaturen, jag svettas floder, hjärtklappningarna, mitt dagliga intag av mat och vatten som gjorde att jag i alla fall hade en aning om vad som pågick. På kvällarna hålls jag vaken av ett konstant ljud i mina öron. Ljudet av ett hjärta som inte är mitt.
Jag tror bara att jag inte ville veta. När festen är slut är det ingen som vill se en resumé av kvällen på videoband. Det kanske låter konstigt, men så länge ingen sa något så fanns det inget att oroa sig över. Vad man inte vet tar man inte skada av, brukar man ju säga. Men jag trivdes med det, att inget veta alltså. Förnekelsen var som ett grovt skal som skyddade mig från konsekvenserna, eftersom jag visste att de skulle vara förödande. Kanske var det en omedveten försvarsmekanism. Eller så var det bara ren rädsla, helt enkelt.

Det blonda håret är slitet, det hänger över hennes ansikte som för att täckta det.
Hennes naglar, blodiga, korta stumpar som är inskurna i köttet, i skinnet. Det svider. Hon vet att hon borde sluta, fast det går inte. När koffeinet och nikotinet är slut finns bara dessa naglar, som hon tuggar och gnager och biter på tills de blöder och varar. Som en spegel av hennes närliggande framtid. Hon är inte gjord för sånt här.
Ansiktet, lite fårat och suddigt. Som om när man ser sin egen spegelbild i en vattenpöl. Huden som har börjat anta en blek och sjuklig färg, stramar vid magen och runt brösten, som bara växer och växer. Därunder kryper något som bara hon kan se. Där kryper maskar och småkryp; kackerlackor som tränger sig in i de smala blodådrorna och äter. De lägger ägg som kläcks i hennes huvud. Tar sig ut genom öronen, munnen, näsan.
För varje dag så blir de större, de inneboende som hela tiden märker ut sina revir i hennes olika kroppsdelar tills de blir för många och tvingas självdö.
Det blonda håret fördrivs sakta av de bruna rötterna som tränger sig in underifrån. Ögonen, som färgade av havet, flackar kring och får inte fäste någonstans i det lilla rummet. Blicken glider upp och ner längs väggarna tills de inte orkar hålla sig öppna längre.
Utanför blixtrar himlen och lämnar spår av en speciell lukt efter sig.
En lukt av blå elektricitet.

Säg mig en tid då inte du eller jag eller alla dessa kungar fanns

Hon stirrar argt på mig och pekar på en skylt där det står, med stora, röda bokstäver, 'RÖKNING FÖRBJUDEN!' Jag blänger tillbaka på henne, en sköterska med gråsprängt hår och rynkiga fingrar, och tänder cigaretten som jag har i munnen. Hon muttrar något, och sätter sig bakom skrivbordet, ett brunt, vackert mahognybord med guldförsedda beslag på. Sköterskan glider ner i den sköna kontorsstolen, hon försvinner nästan i stoppningen, så liten är hon. Hon har fortfarande inte sagt något.
Medan röken från min tända cigarett förmörkar ljuset härinne, utbyter vi båda säkert fula tankar om varandra, och fastän jag är hennes patient, slår jag vad om att hon tycker att jag är uppkäftig, ful och elak.
Mamma kommer in genom dörren och ursäktar sig själv med ett leende. Hon bär en blå dräkt, och har nyvaxat benen, som om hon verkligen ville låta påskina att hon minsann inte är orsaken till mitt växande midjemått.
'Så…Kan vi börja då?'
'Ja det tycker jag vi gör.' På hennes tonfall kan jag höra att hon tagit fram den fejkade stilen, fasaden som hon visar upp inför andra människor. När hon obekvämt lägger armen kring mina axlar och trycker in nageln hårt i min arm, är jag inte långsam med att vifta bort henne.
'Först och främst, är det något du skulle vilja säga?' Sköterskan vänder sig till min mamma, som leende tar emot frågan. Hon borde få en Oscar för sina skådespelartalanger, tänker jag och ser ner i golvet.
'Mary… Vad tänkte du på?' Jag rycker till när jag hör att frågan är riktad till mig.
'Vad menar du?'
'Jo, jag menar…' Hon lägger benen i kors, och ser mig i ögonen. När jag ser rakt genom hennes skal, blir hon osäker och ser tillbaka på sköterskan, 'Varför, Mary? Ville du bli gravid?'
'Lägg av, mamma.'
'Jag är orolig för dig!'
Jag vänder mig mot sköterskan som nästan har somnat i sin vadderade kontorsstol. Klockan på väggen tickar och luften härinne börjar bli svår att andas. Jag tar ett bloss på cigaretten för att sedan fimpa den.
'Jag vill göra en abort, snarast.' Jag ställer mig upp för att gå, men sköterskan ber mig att sitta igen.
'Jag tror tyvärr att det inte är så enkelt -'
'Varför inte det?' Mamma försöker trycka ner mig i stolen igen, men jag drar mig ur hennes grepp. Naglarna som rispar skinnet har hon målat i pärlemorvitt.

'När doktorn undersökte dig, Mary, så fann han att…' Det märks att det är svårt för henne, hon svettas och vrider sig i kontorsstolen, och när hon slutligen säger meningen, ser hon på min mamma istället.
'Du har gått över tiden. '
Jag sätter mig på stolen igen. Hur kan detta vara sant? Det var ju bara någon månad sedan som jag var med Alex, och innan det har jag ju inte…
'Åh Herregud…' Jonatan. Äcklig lägenhet. Dammråttor. Allt kommer tillbaka till mig i små, korta minnesbilder i form av ljus, lukt, färg och form. Hans snarkningar på morgonen. Hans feta kropp som stank av svett.
Mamma smeker min kind och när jag skriker åt henne att sluta, drar hon sig skrämt tillbaka som när en skadad hund drar sig undan för att slicka sina sår. Jag lutar huvudet i händerna, som tar stöd mot mina knän. Fingrarna, som glider genom håret, ser numera ut som vita sockerstänger. Ni vet, sådana som man får på caféer för att röra ner i kaffet. Någonstans utanför kontoret där vi sitter skrattar någon, ett högt gällt skrik som låter som en visselpipas ljud när man blåser i den.
'Mary? Hur mår du?' Hennes röst låter som sandpapper i mina öron.
'Menar du…Menar du att jag inte kan ta bort det?' Hon nickar stumt.
'Du är i trettonde veckan.'
'Men… jag läste i min NO-bok att man kan göra abort fram till fjortonde veckan, och även längre ibland när -'
'Vi gör inte sådant här. Vi går aldrig över tolv veckor.' Hon kniper ihop munnen. Mamma, som återfått fattningen, kommer plötsligt ihåg sin roll som förstående mor, och hon säger milt:
'Men Mary…'
'Tyst.'
Jag biter ihop och spänner käkarna så hårt att det känns som att de ska gå av. När underläppen börjar darra får jag bita i den för att inte ge upp för mina känslostormar. Det börjar brusa i mig, som den där TV:n jag hörde inne i huset med Natasja, och alla mina muskler arbetar krampaktigt av ilska. Allt känns bara som en febrig dröm.
'Du förstår inte, jag kan inte…'
Jag ställer mig upp för andra gången och griper tag i askkoppen, för att liksom överföra min ilska till ett materiellt ting. Det fungerar inte, och mina kinder blossar nu av raseriet som väller upp ur mig och får min balans att svikta.
'Jag vill inte ha det! Jag vill ha bort det…' Jag stöder mig mot bordet för att inte svimma när raseriet utbyts i förskräckelse. Sköterskan som kommer springande till min undsättning, men det är redan för sent. Jag tappar balansen, mina ben viker sig under mig och det lilla blod som finns kvar i mig, rusar ner till fötterna. Jag förlorar fotfästet och ramlar handlöst ner på golvet.
Det enda jag minns innan jag slocknar är färgen på tapeterna.

Tjejsnack

Solen har börjat gå ned emot horisonten.
Vid kokpunkten är det fortfarande varmt, längst in, omgiven av alla lager som skyddar mot kylan och uttorkningen. Jag sitter vid köksbordet och ser på när himlen färgas rosa av solljuset som skickar ut sina sista strålar innan det förgås av himlavalvets dunkel. Stjärnornas yrvakna ansikten börjar synas på den mörknande himlen, som glitterkonfetti som kommer singlande ner och sätter sig i håret.
Någonstans, långt borta kan jag höra ett svagt dunkande från någon lägenhet där festen är i full gång. Framför mig står en orörd kopp kamomillte som har börjat kallna. Jag för handen upp mot bulan som dunkar i pannan. Svullnaden har gått ner något på grund av ispåsen som jag tryckte mot bulan i en halvtimme.
Vad finns det att säga när ingenting av det jag säger kan göra något ogjort? Jag kan inte göra någonting. Jag tar tag om koppen med båda händerna, som om jag omfamnade koppen, och tar en klunk av den svartbruna drycken.

'Du borde inte röka.' Hon kommer in i köket och ställer sig vid köksbänken. Hon ser inte på mig.
'Jag vet.' Ingen reaktion. Inte ens en arg blick får jag.
Det tunna nattlinnet som jag har på mig hjälper inte till att hålla nattluften ute, och jag ryser när kvällsvinden sveper tag om min kropp. Jag för blicken åt hennes håll, hon ser ut genom fönstret. Långt borta går solen ned bakom molnen och lämnar världen mörk och kall.
'Ska du inte säga något?'
'Vad vill du att jag ska säga?' Säger hon ointresserat, som om hon suckade.
Säg att du vill mitt bästa, att du inte vill se min framtid förstörd eller förlöjligad. Säg att jag är din dotter, och jag förlåter dig. Jag lovar. Men snälla, säg det bara. Berätta för mig att du vill hjälpa mig, att jag fortfarande bara är ett barn, jag är inte vuxen. Jag är för ung. Jag kan inte göra det här.
Och om det är för svårt, bara säg att du tycker om mig. Säg att du orkar leva med mig.
'Jag vet inte…' Viskar jag tyst. Hon går ut ur köket, som om hon verkligen struntade i min åsikt och uppfattning. Hon släcker i hallen, och önskar Mattias en god natt.
Därute, när allting blivit mörkt, försvinner allting utom de grå regnmolnen på den vidsträckta himlen.

Natasja

Jag sitter med knäna under hakan i hennes säng.
Hon sitter på kanten, så jag kan bara se hennes rygg när hon suckar. Genom den vita tröjan kan man se konturerna av hennes BH som avtecknar sig mot tyget. Rummet är inte stort; cirka fem kvadratmeter, med säng på ena sidan, vid fönstret så att hon kan titta ut när hon vaknar, och ett skrivbord mittemot, där hon ofta sitter och skriver när jag hälsar på. Fast då vill hon att jag ska gå igen, det vet jag, eftersom hon aldrig lyssnar när jag talar till henne om hon sitter och skriver.
Hon skriver dagbok, vad hon gjort under dagen, vilka män och pojkar hon träffat. Tror jag i alla fall, hon visar mig aldrig någonting. En gång när jag läste över axeln på mig väste hon åt mig att jag skulle ta och sätta mig igen. Jag kommer inte ens ihåg om jag läste något av det hon skrivit eller inte.
I hallen stökar en av hennes många småsyskon. Han skriker något på ett annat språk till pappan, något om skor eller så. Jag kan urskilja vissa ord som Natasja lärt mig. Hon sitter där, på kanten fortfarande. Man kan se henne andas, bröstkorgen höjs lite då och då, men bara knappt. Det korta håret döljs av en svart basker som är nedtryckt över öronen. Hon hatar sina öron så innerligt.
Plötsligt börjar hon skaka, först lite, sedan häftigt, och jag böjer mig fram tveksamt för att omfamna henne. Jag greppar tag om hennes axlar, kramar dem lätt och hon slappnar av litet. Hon gnider händerna mot ansiktet i ett desperat försök att rädda sminket från att försvinna. Hon glider ner i sängen och lägger sitt huvud i mitt knä. Jag är tvungen att hålla fast hennes huvud eftersom hon skakar så mycket. Och hon gråter.

'Han bara, han bara…' Hon hulkar och snyftar mellan orden, som om hon nu har släppt alla hämningar och bara visar mig den riktiga Natasja, hon som är rädd och liten och bara gråter hela tiden. Jag stryker henne över håret som om hon var ett litet barn, men när jag fastnar med fingrarna i hennes korta hår sätter hon sig upp.
'Han sa bara att jag var för ung och för ful, så jag ska inte få några pengar…' Jag har märkt att när Natasja är upprörd, glömmer hon ofta bort språket lite, hon använder fel tidsformer och fel grammatik, och hela tiden upprepar hon vad hon säger. Något sådant skulle hon aldrig göra tillsammans med de andra i skolan.
'Fick du inga pengar?'
'Nej..'
Visst, det får mig att känna mig speciell. Men inte på det sättet som jag tror ni tror. Ni förstår, Natasja är ingen riktig vän. Vist är hon rolig och ödmjuk och något så hemskt snygg, men hon är också ofantligt svag. Som nu, där hon bara kan gråta och gråta tills allting kommer ut. Jag gråter aldrig. Det är ett svaghetstecken.
Hon tystnar för ett ögonblick, sedan snorar hon och mumlar något jag inte hör.

'Jag är med barn.' Säger jag tyst, hoppas på att hon inte ska höra.
'Jag vet.'
'Hur vet du det?'
'Det ser man på dig.'
Och plötsligt skäms jag över mig själv. Fastän det borde bara vice versa; det är ju hennes smink som rinner, och det är ju hon som är den svaga och den utlämnande, den fula, den bittra. Jag lägger båda händerna på den numer, ganska stora magen. Om ni tänker er en decimetertjock kudde virad kring höfterna så skulle ni kunna rekonstruera min spegelbild. Natasjas ögon lyser i det halvdunkla sovrummet, stålblå, genomsyrande, iskalla. Det känns som om hon kunde börja skratta åt mig när som helst.
'Jag måste nog gå nu.' Jag reser mig upp, och får nästan panik när jag inte kan ta mig upp ur sängen på egen hand utan att Natasja måste ställa sig upp för att hjälpa mig.
'Hejdå.' Jag går ut genom dörren. Hennes pappa har somnat framför TV:n i vardagsrummet.
'Hejdå…' Hon står ensam kvar på sovrumsgolvet.
I taket hänger en flugfångare med månadsgamla, döda insekter.

Jonatan

Jag knyter handen runt telefonluren och blundar så hårt att jag ser stjärnor innanför mina svidande ögonlock. Hallen är tyst, förutom mina tysta, trampande, nervösa steg där jag står vid telefonbänken med en envis kopplingston i örat. Jag hoppas innerligt att ingen ska svara.
'Hallå?', svarar en andfådd person i andra änden av luren.
'Jonatan?'
'Ja, det är jag.' Jag sväljer hårt.
'Hej, det är Mary.'
'Mary?' Greppet kring telefonluren hårdnar. Inte nog med att han är en vidrig idiot, han kommer inte ens ihåg mig. Vilken liten jävel, tänker jag och samlar tankarna till att svara.
'Ja, du vet. Vi träffades för några månader och jag följde med dig hem…'
'Jaha, Mary! Blont hår, stora brön?' Han skrattar rått i luren, men jag förmår mig inte att skratta tillbaka. Om jag skulle få bestämma, skulle detta telefonsamtalet varit över för längesedan.
'Ja… Just det…' Jag tvekar, vill jag verkligen detta? Nej naturligtvis inte, 'Vi måste snacka.'
'Visst! När då?' Han låter lite väl överexalterad, vilken är den egenskapen jag ogillar mest hos människor. Jag ser på klockan, hon är halv sju. Klockan nio stänger Cafét.
'Kan du möta mig vid Åkanten om en halvtimme?' Inget svar.
'Jonatan, jag hör inte om du nickar.' Säger jag och förstår inte hur mitt sällskap kunde utvidgas till denna grad.
'Nej, just det… Jo, visst, om en halvtimme, Åkanten. Vi ses där.'
Jag slänger på luren mitt i örat på honom och önskar honom en ond, bråd död.
Men ingen hör så ingen vet.

Jag stiger in på Åkanten, ett kvällsöppet Café mitt i staden, som ligger inklämt mellan två stora köpcentrum. Fortfarande, nu klockan sju, passerar folk utanför de stora glasfönstrena. De flesta med nervösa och stressade uttryck i ansiktet. Molnen över staden, som håller på att slukas av vårnatten, rör sig sakta med en strikt regel om att inte släppa in något solljus de senaste dagarna.
Jag beställer en kopp cappucino och slår mig ner vid ett utav de tomma borden närmast fönstret och ser mig omkring i Cafét. Det är väldigt fräscht och luftigt med sina klara färger; blått, rosa, lila och vitt och med ungefär femton bord med tillhörande stolar runtomkring. Utanför vrålar trafiken, och varje gång ger de avgasspyende lastbilarna mig en sådan adrenalinkick att jag är helt matt efter ett tag.
Det är då jag ser honom. Han bär en skinnjacka, (helt okej, faktiskt) en rutig skjorta med en T-shirt under, och ett par vanliga Jeans. En kall hand griper tag om mitt hjärta; han har skaffat polisonger. Det svarta håret har växt ganska mycket och det blåser nu in i ögonen på honom när han går in i Cafét. Jag ställer mig upp för att visa honom var jag är. Magen döljer jag genom att hålla ryggsäcken framför.

'Hej!' Han sätter sig mittemot mig utan att ta av jackan. Kinderna som är röda utav kvällskylan är lika plufsiga som jag minns dem, och de stora ögonen stirrar, om de nu kan det, mer än vad de gjorde då vi träffades för första gången. Han tar av sig skinnjackan och sätter sig lite nonchalant med ena benet över det andra. Av någon anledning känns det som om människorna härinne tittar på mig.
'Hej…' Jag tar en klunk av min rykande cappucino och ser ut genom fönstret. Jonatans knubbiga fingrar trummar mot bordet och han tittar länge och väl på mig.
'Sluta med det där. Det är irriterande, ' säger jag och syftar på trummandet.
'Åh, förlåt..' Jag bestämmer mig för att gå rakt på sak, det är ju egentligen hans rätt att veta, även om jag tycker att det är bäst om han inte får reda på något. Mamma föreslog (läs beordrade) att jag skulle berätta det, och jag lyder henne nu, eftersom hon ser ut att vilja mörda mig de senaste dagarna.
'Jag är gravid, Jonatan.'
'Grattis.' Åh, herregud tänker jag. Barnet kommer ju att bli en idiot om det får hans gener.
'Alltså… Du är pappan…' Han fortsätter att titta ut genom fönstret, men han har liksom hejdat sina rörelser. Långsamt vänder han huvudet mot mig och först möter jag hans chockartade blick, men när den blir för genomträngande, ser jag ner på mina skor istället.
'V.. vad menar du?' Stammar han fram och jag säger:
'Ja, vad fan tror du egentligen?' Han gapar nu, och jag kan se hans gula, illaluktande tänder därinne. Hans förbluffande min skrämmer mig, jag vill inte att han ska reagera så här starkt. Så, glöm bort det nu Jonatan.
Gå iväg och lämna mig ifred.

Soundtracket till Twin Peaks flödar ur högtalarna, och Juleé Cruise's lugna röst hinner sjunga ganska många ord innan han har mod nog till att tala igen och säger:
'Jag tror jag förstår.' Halleluja! Prisa herren! Jag tänder en cigarett (jag borde verkligen sluta, det skulle jag spara mycket pengar på) och blåser röken i hans stumma ansikte. Någon chans måste det väl finnas att han faller död ner. Han har nu stängt munnen och sitter bara med ett frånvarat uttryck i ansiktet.
'Så, vad vill du att jag ska göra?'
'Ingenting. Inte ett jävla skit. Jag ville bara att du skulle veta.' Jag reser mig upp för att gå, men han tar tag i min arm och väser:
'Mary, om du någonsin behöver hjälp med någonting..'
'Släpp mig nu, din imbecille jävel.' Jag sliter bort hans hand och går ut ur Cafét. Därute är det nu mörkt och det sista jag ser innan jag tar en taxi hem är Jonatans silhuett som avtecknar sig bakom glasfönstret.
Där kan han sitta och fundera på vad 'imbecill' betyder.

Skriven av: Emma Nordlander