Publicerat
Kategori: Novell

This Years Love (del 4)

Skärvor

Hon tar upp den vita porslinstallriken, händerna skakar så häftigt att hon nästan tappar den innan den faller till golvet. Hon kastar den med en sådan kraft att den går sönder i miljontals bitar och kraset som följer efteråt hörs säkert ända ut.
'Sluta!' Jag skriker åt henne, men ändå tar hon upp nästa objekt från diskmaskinen; ett glas, ett champagneglas som hon fått av sin mor på fyrtioårsdagen. Hon slänger också det i golvet, glasskärvorna flyger omkring henne när det sköra glaset går sönder i ett krasande läte. Hennes ögon; glödande kol, stirrar på mig och hela tiden spottar hon ut arga, bitska, hemska ord som gör mig mer illa än glasbitarna hon kastar.
'Din lilla jävla hora, hur vågar du?!' Hon skriker högt och ljust, och hon skrämmer mig så att jag måste sätta mig på golvet för att inte svimma när hon kastar ännu en tallrik i golvet.
'Hur vågar du?!' Hon tystnar, och det enda som hörs i köket nu är krasandet från glasbitarna när hon går över dem med bara ett par innetofflor på sig. Jag slår armarna om mina knän och kan inte hjälpa det, men jag gråter. Jag huttrar fastän jag är klädd i en polotröja (den största jag kunde hitta) och ett par mysbyxor. Förnedring är det enda ord jag kan finna. Och då syftar jag på kläderna.
'F.. Förlåt..' Hulkar jag fram mellan tårarna som bara rinner ner för mina kinder och näsa tills jag bara ser en suddig version av verkligheten. Hon ställer sig framför mig, med händerna i kors, märkbart lättad eftersom hon har fått mig att börja gråta. Mina händer blöder, eftersom jag skyddat mitt ansikte med dem när hon kastat glasbitar. Jag lägger huvudet mellan knäna för att inte kräkas.
'Jag tänker inte betala någonting , hör du det?' Hon sätter sig framför mig på huk, och tar med vassa fingrar tag om min haka och väser fram;
'Ingen vagga, inga blöjor, inga kläder. Inte någonting, Mary.'
Hennes grepp blir efter några ögonblick mjukare, och hon släpper min haka. Hon tittar på mig, och stryker mig sedan över håret, jag skakar fortfarande, så jag kan inte titta upp för att se om hon verkligen har lugnat ner sig. Hon gör alltid så. Det är som om hon genomgår någon slags förvandling när hon förstår att hon gått för långt. Alla hennes ansiktsdrag slätas ut, och den hårda blicken sjunker.

'Jag.. Jag..'
'Du flyttar härifrån. Jag orkar inte med dig.'
Jag kastar mig i hennes famn, men hon bara slänger ner mig på golvet, och jag skriker efter henne när hon ställer sig upp och går över glassplittret fram till diskbänken. Hon börjar diska de halvkrossade glasen.
'Gör vad som helst, men släng inte ut mig!' Hon häller diskmedel över glasen och torkar sig i pannan med baksidan av handen. Hon säger inget, men hennes tystnad säger allt.
'Mamma..!' Skärvorna ligger och blänker på golvet, hon står där med splittret runtomkring sig, som om hon var i orkanens öga där allt är fridfullt och stilla. Mina sinnen är domnade, jag känner ingenting, bara svidandet från de små sticksåren som täcker mina händer där naglarna är nerbitna till nagelbanden.
Mattias, som uppenbarligen hört vårt bråk, kommer inspringande i köket med ett äpple i handen som han bitit i. När han tar ett bett kan jag inte undgå att se att han ryser eftersom hans tänder är så dåliga att han inte kan äta syrliga saker. Han spottar ut biten på golvet och vänder sig till mig där jag sitter nersjunken.
'Varför sitter du på golvet?' Mamma har börjat gnola på något som låter som 'sånt är livet' och när jag inte svarar på Mattias fråga, ställer han sig jämte mamma och frågar:
'Varför sitter hon på golvet?' Jag lutar huvudet i händerna och låter ögonen rinna av det där främmande, konstiga, våta. Mamma svarar inte heller, och han går istället fram till mig. Glaset knastrar under gymparskorna.
'Du borde plocka upp skärvorna efter dig, Mary. Här ser fördjävligt ut.'
När han tar en bit till av äpplet, grimaserar han något så förskräckligt och slänger det mitt framför mig.
'Mamma, köp nya äpplen. De här är fan helt äckliga.'

DEL 3

Universum

Jag ser dem i korridoren på långt håll.
Men när jag kommer närmare drar de sig bort, som om jag hade något slags avskräckande över mig.
Charlotte går längst bak, och det är också hon som vänder sig om och flinar åt mig där jag står, bara tjugo meter bakom dem. Men jag vill inte skrika. Det ska inte behövas.
De viftar på sina rumpor och vickar på höfterna i sina små, korta kjolar och höga stövlar. Jag är klädd i de största byxorna jag kunde hitta i min garderob; ett bar grå mysbyxor. Och den matchar jag med en stor, tjock och röd Marwin-tröja som döljer magen som bara blir större och större för varje dag. I alla fall känns det så.
Jag är inte riktigt säker på om de har sett mig.
Jag sätter mig ner på bänken som står vid skåpen i korridoren. Jag, Marie och Natasja skaffade genom några hundralappar, skåp jämte varandra. Där, i korridoren, med bara den stinkande lukten av mögel (den har blivit en del av vardagen nu) som omringar mig, sitter jag. Min kropp är ett berg av fett, försöker jag intala mig själv. Jag är fet, och det är den där jävla sakens fel. Jag har inte vågat nämna det vid namn än. Åh gud, tänker jag och tar mig för pannan som bultar och spränger. Det är som om någon spänt ett skärp kring mitt huvud och bara står där och drar. Åh Gud. Vi som brukar göra narr av sådana som mig.

'Så.. Vad ska barnet heta, Mary?' Natasja försöker låta käck, men hon slutar när jag ser rakt igenom henne. Jag har minsann sett dig naken, Natasja. Helt avklädd, till skelettet.
'Jag vet inte.'
De andra säger ingenting, och hela denna spända, idiotiska stämningen irriterar mig. Vad de ser framför dem är inte samma Mary, tror de. Det är en tjockis som försöker likna Mary, fastän hon har risigt hår, matrester på tröjan och bara ett blekt, genomskinligt ansikte att visa upp för omvärlden. Det är vad de tror, det vet jag. Om jag inte var den krokhornade i detta läget skulle jag tänka precis samma sak. Frågan är egentligen om det inte är det jag i själva verket gör. Jag ser mig själv som en galjonsfigur; detta är inte jag. Det är inte min kropp längre.
De sitter och äter sina knäckebröd med stängd mun och bara tittar på mitt gigantiska lass mat som jag hämtat. De följer varje gaffel mat som går till min mun med blicken, som om det var insekter jag åt.
'Jag tycker att det är ganska gulligt faktiskt..' Säger Marie i ett försök att lätta upp den tilltryckta stämningen.
'Vad är gulligt?' Frågar jag och för ännu en gaffel till munnen.
'Ja, du vet.. barn och så…' Hon suckar lite sorgset för sig själv, 'Jag skulle också vilja ha ett barn….'
När ingen fortsätter säger hon:
'Ett litet knyte som man bara kan gosa med när man känner sig nere….' Hela tiden har Charlotte suttit med ett överlägset flin på läpparna med ögonen dolda bakom sina enorma solglasögon som hon bär fast det är skugga ute. Marie fortsätter att tala om avkommor, medan jag utmanar Charlotte på en se-varandra-i-ögonen-match.
Man kan se hennes svarta, dunkla pupiller bakom glasögonen.
Katrin ser på klockan och säger skådespelaraktigt:
'Jaa, vi borde nog gå nu, tror jag..' De reser sig från bordet, men när jag försöker göra samma sak så kommer jag inte ens ur stolen. Charlotte kväver ett skratt med handen framför munnen.
'Kul att råkas, Mary.'
'Men vänta…'
'Verkligen kul.'
Så de går.
Jag sitter kvar och bara petar i maten. Men när jag slutligen går lämnar jag ärtorna kvar.
I ett desperat försök att nå upp till den branta kanten igen.
Där de står med bensin i händerna.

This Years Love

Sommaren försvinner bakom de svarta kullarna.
Den lämnar bara en enorm tomhet efter sig, som när någon tar en glass från ett barn som inte har ätit färdigt. Mina steg klapprar mot asfalten; tunga, steg, men inte på grund av bedrövan eller nedstämdhet.
Här finns så mycket mer.
Resterna av den varma dagen sopas bort i hörnena av staden, där den hålls kvar och glöms bort.
Mina trånga, höga stövlar skaver mot hälen och knäna, där överflödet hänger över kanten. I mina händer bär jag mitt liv i två ryggsäckar; lite kläder, pengar, smink. Inget mer. Jag lämnade kvar mina fotografier, mina teckningar, bilder, tavlor. Allt det som jag samlat på mig under mina sexton år. Under hennes vakande ögon kastade jag i lite grejor i mina ryggsäckar och gav mig av, ut genom dörren, ut ur lägenheten, ut ur hennes liv, hennes huvud. Hon behöver inte tänka mer nu. Hon kan få frid.

Huset framför mig känns mer än bekant, och när jag stannar utanför tänker jag över ödets ironi. När jag lämnade det här stället ville jag aldrig mer återvända, och när jag väl gör det, är det av ett skäl som skulle få gud att skratta. Idiotiskt egentligen. Det finns ingenting sådant som ödet. Jag tror inte att det finns någon liten lag som säger vad som kommer hända mig, när jag kommer att dö, när jag inte kommer att dö etc.
Jag ser upp mot fönstret där en, enda naken glödlampa lyser.
Handen tar tag i entrén, det är som om den gör det av vana istället för vilja.
Ensamheten dunkar i golvet när jag går över det grå stengolvet, och jag stannar inte förens jag är framme vid hans lägenhetsdörr. Jag trycker trevande ner dörrhandtaget, som om jag hoppades att ingen skulle finnas därinne, och om jag så får en skymt av honom, ska jag ha hinna tid att springa undan.

'Hallå?'
'Hej!' Han sticker ut huvudet från badrummet där han står utan skjorta. Jag drar av mig de våta, trånga stövlarna och tar av mig den beiga jackan som jag har tvingat på mig själv fast den håller på att spricka i sömmarna. Jag går in i hans sovrum där den ensamma glödlampan som jag såg från gatan dinglar fram och tillbaka och kastar ett spöklikt ljus över sovrummet där jag ska sova. Med honom. I smutsen.
Han har samma lakan som för fyra månader sedan.
Jag ber till gud att han har tvättat dem.
'Du har skaffat lampa…'
'Ja, grym va?' Han dyker upp bakom mig och går in i sovrummet. Han drar lite i sladden så att den släcks, tänds, släcks, tänds, släcks, tänds, släcks, tänds.
'Det är en…glödlampa.'
'Kul, va?' Han fortsätter att dra i sladden som en liten unge på julafton med ett fånigt flin på läpparna. Jag känner för att gå fram och slå till honom, men något hindrar mig i sista stund; tröjan som fastnat i dörrkarmen.
'Visst. Jättefin.'
Jag går ut i vardagsrummet, där den lilla TV:n fortfarande står på golvet och ger ifrån sig ett sken som bara en sådan liten sak kan göra. I mörkret kan jag nästan höra råttorna tassa omkring. Jonatan sätter sig i soffan. På golvet står en öppnad ölburk. Jag slår mig ner jämte honom, fast ytterst på kanten.
'Har du någon whiskey?'
Han ser tvivelaktigt på mig; som om jag var ett litet småbarn som behöver tuktas eller manipuleras. Han svarar inte, utan tar upp sin burk från golvet och tar en klunk. Jag slickar mig om munnen när jag ser hans adamsäpple höjas och sänkas, vad skulle jag inte göra för en öl just nu?
'Hallå? Jonatan? Whiskey?'
'Inte borde du dricka whiskey…' Han tar en klunk till och ställer ner burken på golvet. TV:n sprakar och brusar; man kan inte se någonting och ändå så sitter han och hyssjar mig för att han ska kunna koncentrera sig på filmen.
'Du borde tänka på barnet.' Fortsätter han och ber mig vara tyst när jag rör på mig och får på så sätt den gamla soffan att knaka.

Jag sitter och ser på honom; hans feta hy, knubbiga kinder, feta läppar, flottiga, äckliga hår, hemska, illaluktande kropp som stinker av svett och urin. Glasögonen sitter som vanligt på näsan, och hela tiden drar han upp dem med pekfingret för att de inte ska halka ner. Jag ser bort och betraktar något vackrare, sofftyget tex.
Utanför hörs ett svagt brusande från förbipasserande bilar vars däck slirar och bränner gummi när de kör genom staden. Det är fortfarande varmt, fastän klockan är elva på kvällen och de surrande vampyrerna har tagit över natten.
Jag förstår inte vad jag gör här. Jag förstår inte varför jag måste sitta här, jämte honom, en människa som jag aldrig annars skulle behöva umgås med, i den här lägenheten, i det här kvarteret, på den här soffan och låtsas som om allt är bra. Som om jag verkligen vill vara här.
När han inte säger något på en halvtimme, antingen beror det på rädsla eller brist på konversationsförmåga, är jag på väg att gå och packa upp mina kläder. Fast när jag inte kommer upp ur soffan blir jag sittande kvar.

Frukost

Han slår upp mjölk i den vita, djupa tallriken och ställer tillbaka paketet på bordet. Cornflakesen, de tunna, spröda majsskivorna, singlar långsamt ner i tallriken och flyter ovanpå mjölken. När Jonatan sockrar tar han tre matskedar socker och strör över havet med cornflakes och mjölk. Han tar upp skeden.
'Ska du inte äta något?' Han pekar på Cornflakespaketet med den mjölkdrypande skeden. Jag sitter mittemot honom med ett vattenglas och tre bredda knäckebröd framför mig.
'Jag äter ju, ser du väl.'
'Men jag menar…alltså, något nyttigt.'
'Cornflakes?' Han nickar ivrigt och det hetsiga uppförandet får mig att tänka på en gammal engelsklärare som fick stryk på grund av sin oförmåga att hindra slagsmål från att bryta ut i klassen. Jo, Jag fick kvarsittning.
Efter att läraren börjar gråta och blöda näsblod.
'Hur gick det på avslutningen?' Frågar han försiktigt med munnen full av cornflakes.
'Bra… Jag gick inte.'
'Varför inte det?' En lång tystnad följer där jag överväger att svara eller att inte svara på hans idiotiska, ytliga frågor. Fast det påminner mig om skolan, på ett bistert och burleskt sätt. Som att ta hem en utav mina vänner och snacka med, utan att ha någon bredvid med en annan åsikt eller samtalsämne.
'Jag ville inte.'
'Låt mig gissa, du kom inte i klänningen?' Han skrattar och den vita, äckliga mjölken rinner nerför hans feta haka. Slå honom, tänker jag. Dräm till honom på den feta käken så att han håller käften nångång!
'Nä, jag bara skojade…' Han skrattar lite till och bilringarna dallrar runt magen på honom. Jag äter upp mina knäckebröd under tystnad, stryker av smöret på dem med pekfingret och äter dem, nästan torra. Vattenglaset förblir orört.
Dockan

Jag håller en hund i koppel.
En stor, grotesk, dreglande, skällande, svart hund vars ögon sprutar ut ilska och aggression; mina knogar vitnar när jag spjärnar emot för att hålla balansen när hunden sätter av längs gatan som jag går på. Vi springer genom folkmassan, otäckt fort, stretar mig genom trängseln, för många människor passerar, otydliga ansikten, bara profiler, skuggor, spöken, folk räcker mig blommor, folk pratar i mobiltelefoner, alla rör sig i en enda drucken massa, och jag tränger mig fram genom den, fullständigt klarvaken och ser otydligt hur folk bara fortsätter välla förbi, hela tiden på väg någon annanstans.
Jag drar i kopplet; den artificiella himlen verkar tunn och genomskinlig och morgonen slutar plötsligt att framskrida, himlen är fastlåst otydlig och orörlig, och jag snubblar kvarteret fram med hunden springandes framför mig, gläfsande med tänderna blottade. På trottoaren mittemot mig ser jag en luffare stå och tigga mat med en trasig plastkopp i ena handen. Han bär Jonatans ögon, de feta, svällda, pompösa, uttryckslösa ögonen.
När han får syn på mig ser han skrämd ut, och samlar snabbt upp de små mynten som hamnat utanför koppen.
Hunden rycker och sliter, han ser Jonatan.
Jag släpper leende kopplet.

När jag vaknar, genomsvettig och kissnödig, tycker jag mig höra röster från rummet intill.

Kväll

Jag går runt i lägenheten, ensam, Jonatan är och arbetar på Liljas Plast tills sent på natten.
Dagarna flyger förbi som nykläckta svalor, snart är vi redan inne på andra veckan av sommarlovet och ännu har solen vägrat visa sitt ansikte bakom molnen, som är lika tjocka som Jonatans glasögon.
Jag har börjat tala med mig själv, men om Jonatan hör så svarar jag att jag bara talar med det där, ni vet. Med det som finns i magen. Ibland glider begreppen ihop, då vet jag att jag talat för längre, så då tittar jag på TV istället. Igår var det en bildspecial om Elvis Costello, då jag insåg att jag blandat ihop honom med Woody Allen.
Jag hittar på små berättelser och leker lekar, fast jag egentligen inte orkar. Jag orkar inte bära min egen kropp längre, och magen som sticker ut hindrar mig från att se mina fötter. Varje kväll påminner Jonatan mig om att jag ska städa lägenheten, men då ger jag honom fingret och ber honom att hålla käften stängd.
Och det beror definitivt inte på att min kropp kommer i vägen.
Han har skaffat en liten säng på IKEA för några hundralappar, som nu står jämte hans säng i sovrummet.
Just nu dricker jag en öl som jag stulit ur hans hemliga skåp under soffan och tittar på 'Oprah Winfrey Show' där dr. Phil berättar om vägen till ett fullständigt liv och jag gråter mig själv till sömns eftersom jag förlorat min själ.

Foto

Det är en kristallklar morgon.
Den varma luften tar sig ner i mina lungor och värmer dem, medan jag går och sakta försöker insupa all verklighet; all tid, allt utrymme. Jag kan inte tro mina ögon; ett landskap där jag inte har ledvärk av all stereotypt? De små löven kupar sig likt knutna barnhänder. Bestämt. Jag tänker minsann inte öppna mig för dig.
Solen, denna eviga följeslagare, blinkar åt mig och strålar sirligt in genom några grenar när jag går in i den lummiga skogen. Här finns vissa förskönade saker, granarna, de stora, vida växterna som avsöndrar en doft av mysk och kåda, en kall doft, som varar länge och tränger sig djupt in i själen och stannar kvar där.
Den stora stativkameran är jag tvungen att hålla om med båda händerna.
Men här finns också vassa kanter, kalla stenar, mörker, vatten, insekter, insekter, insekter. Spindlar så stora som händer. När jag var fyra såg jag min första spindel. Jag vet inte riktigt om det var för att jag var liten, men spindeln, grön, förskräcklig, sittande på köksbordet, verkade vara en skalenlig kopia av Empire State Building.

Jag smög iväg när Jonatan fortfarande sov.
Han snarkade, högt blandat med ett slags snorigt rosslande. Äckligt var det i alla fall.
Han är äcklig, hela hans uppenbarelse är äcklig. Hans kropp äcklar mig. Hans sinne för humor äcklar mig, hans trångsynta lilla hjärna äcklar mig, Jag ber till den guden jag inte tror på att en krokodil ska tränga sig upp i toaletten medan han sitter och skiter. Det är vad jag kallar en penetration.
När han kom inuti mig var det som om jag smittades av hans äcklighet, hans insekter bara åt sig in i mig och bubblade upp till ytan. Det är nog därför jag är så ful. Natasja hade rätt. Det var en parasit jag fått. När han ligger jämte mig i enkelsängen, med armarna runt min mage, kan jag känna hans stående kuk i ryggen.
Ibland ejakulerar han fastän han inte haft sex.

Jag tar en bild på skogen och vattnet, träden, himlen, stenarna, solen, molnen, livet, döden.
En recensent skrev en gång då jag hade vunnit en tävling att 'Hennes bilder är ingen hyllning till döden. De är en undanflykt, ett skyddsrum där man gömmer sig.' Jag tror att det är den vackraste komplimangen jag någonsin fått. Jag skrev till honom och berättade det, att jag uppskattade de orden. Han svarade aldrig.
Tussilagos är små och de går att trampa ner om man bara vet vart man ska trampa. Precis som med empati.

Atombomben som sprack

Natten sluter sig omkring oss i det dammfyllda sovrummet.
Jonatan ligger där, bakom mig, i sängen. Han har tagit av sig kalsongerna men jag vill inte att han ska röra mig. Då suckar han, men lyder, eftersom han vet, att jag skulle lämna honom på två röda sekunder om han gjorde någonting som inte jag ville. Täcket rör sig lite upp och ner och han stönar lite lätt för varje beröring.
Bara tanken på att han ligger där, i min närhet, och ignorerar mig gör mig förbannad och ledsen. Nej, inte ledsen, den känslan finns inte längre kvar hos mig, utan är uppdelad i en massa andra, ickeverbala saker.
'Jonatan…'
'Ja?' Han drar upp sin hand som varit aktiv under täcket och svarar med en lätt stönande röst.
'Jag känner ingenting.'
'Va? Vad snackar du om?'
'Jag snackar om att jag inte känner någonting. Det är helt tomt.'
'Vart då?'
'Därinne.' Säger jag och syftar på magen. Det är inte min mening att dra in honom i komplicerade diskussioner, men detta är det enda sättet för mig att lägga ut för honom vad jag känner. Tankeverksamhet är det enda jag är bra på. Mitt språk är min lans. Någon författare sa det, jag kommer inte ihåg vem.
'Vadå? Menar du att du inte känner barnet sparka?' Han låter sömnig, inte orolig.
'Nej, jag menar att det inte finns något därinne. Jag känner ingenting. Det är som att hitta en låda som man vet är viktig, och som sedan inte innehåller någonting. Förstår du?' Han snarkar. Efter två timmar av sömnlöshet går jag upp och krossar hans glasögon med en hammare.
Länge står jag över hans kropp med hammaren i högsta hugg.

Bret Easton Ellis snodde mina idéer

Varje ord, varje beskrivning, varje människa. I det glammiga New York finns drogerna, spriten, kläderna, designersen, de sammankopplade orden, de kvicka meningsutbytena, de hippa, coola människorna som alla ser ut som Natasja en bra dag. Alltid står de med en cigarett i näven, eller något gram att dela med sig av. Alltid med en fräck replik i mungipan. Alltid med de nyaste kläderna, i storlek XXXXXS, som bara de allra smalaste och mest narkotikapåverkade modellerna får på sig. Aldrig jag, med min enorma kula som bara putar ut. Dessa människor, skapade av den mest inbilske författaren i alla tider, är alltid på de mest kändistäta fester. Den enda kändisfest jag varit på var när min kusin och jag råkade tränga oss förbi i kön på spy bar. Jag såg dr. Alban och Titiyo. Tio minuter senare blev vi utslängda.
Det var ju jag som skulle vara den kontroversiella, den som snackade om död som vanliga människor snackar om vilken ost de ska köpa eller om de ska ha hålfotsinlägg i skorna. Inte han. Absolut inte den där jäveln från Los Angeles som bara går och antecknar ner hela tiden vad folk säger. Den där sjuka, förbannade tjuven som berättar om våldtäkt, mord, blod, inälvor, hjärnsubstans, horor, manlig fåfänga och det viktigaste av allt
- modevärldens innekrets. Det var ju min idé! Det är den där stroppens fel att allt blev fel från början, han fick mig att tvivla på att jag verkligen kunde något, vilket jag kan. Det vet jag. I hans värld kanske en punchline och en dolt budskap är viktigare än ett par dolce & gabbanas. Inte i min. Här blir man dömd om man går till skolan och möter vännerna i träskor. Dömd till evigt förnekande av vänskap och livstids fängelse - i den yttre kretsen.

Svart humor är någonting jag aldrig kommer att förstå mig på. Är det skämtet i sig man skojar om, eller är det det morbida i själva situationen? Påminn mig när jag träffar Bret Easton Ellis, att jag ber honom att lämna tillbaka vissa ord till mig som hans ökändhet hänger på. Han vore ingenting utan mig idag.

Papa

Så en dag står han där.
Med den mjuka blicken, som bara betraktar, aldrig kritiserar eller stirrar. Det tunna håret har börjat falla av längst upp på huvudet; en liten kal fläck har börjat synas och den har han försökt dölja genom att kamma över några hårstrån. Han är patetisk, det vet jag. Men det vet han också. När jag slår armarna om hans långa, robusta kropp är det som om jag helst bara skulle vilja följa med honom; vartsomhelst, närsomhelst. Doften, den där konstiga doften, kittlar mig i näsan, och jag andas in den som om den var ovärderlig och jag behöver ett extra lager. För att kunna ta fram när jag mest behöver den. Det är hans doft.
Hans starka armar, håriga och fula och grova, kramar om mig med all den värme som jag saknar. Han lyfter upp mig och skrattar när han får sätta ner mig bara ett par sekunder senare. Han är här, han har äntligen kommit.
Det brokiga ansiktet, slätt från rynkor, med en liten uppnäsa och smala läppar, ser fridfullt ut när han ser på mig. Ögonen, de gröna, fantastiska, lidelsefulla, är inbäddade i långa, tjocka ögonfransar som får honom att likna - på något sätt - en liten flicka.

När han tar i mig, och jag skälver och ryser och kastas om i en känslokarusell, så faller jag omtumlande i hans armar och vill inte släppa taget. Han släpper inte heller, bara suckar lite sorgset i mitt öra. Han tillhör en sällsynt sort av upphöjda människor. Vänliga, fantasifulla, blyga, kreativa människor med de där genomträngande blickarna som aldrig ljuger. Inte ens om de borde göra det.
Han stryker mig över kinden och jag, som aldrig tar ögon- eller kroppskontakt med andra människor om inte jag är så illa tvungen, känner mig så… naken, liten, nyfödd, kraxande, gråtande. Full av frenesi, hedonism.
'Kom, vi tar en fika.' Säger han och leder mig ut ur lägenheten. Först när jag är ute kommer jag på att jag saknar skor på fötterna.

'Vad är det de spelar på det här stället egentligen?' Han ser lite bitter ut när de första tonerna av någon hårdrock/punklåt kommer strömmande ur högtalarna precis jämte vårt bord.
'Jimi Hendrix? REM? Bob Dylan? Jon Bon Jovi?'
'Jag är ganska säker på att det är Millencollin.'
'Åh, jaha… Ganska bra, antar jag.' Jag ler åt hans spefulla skådespeleri.
'Så…. Hur mår du egentligen?'
'Jag mår bra.'
'Alltså jag menar med…' Han pekar på min mage, lite osäkert, '.. barnet och allt..'
Jag väntar en stund med att svara och koncentrerar mig på koppen med kaffe istället.
'Har de ingen bourbon här?' Han söker efter min flackande blick.
'Mary..?'
'Vad?'
'Hur mår du egentligen? Du verkar vara så…'
'Trött? Bister?'
'Jag tänkte mest på hemlighetsfull, men de andra adjektiven funkar också.'
Han tar en klunk av det becksvarta kaffet och grinar illa.
'Äckligt kaffe…usch…'
'Jag tror att jag inte riktigt fattat det än.'
'Att du är gravid?'
'Använd inte det ordet, snälla… Det låter så.. hämmande..' Han fnissar lite och smyger försiktigt in sin hand i min. Reflexivt drar jag undan den och tar ner den i knät. Jag rodnar på grund av mitt häftiga beteende.
'Jag bara känner ingenting.. Det är som om jag bara innehöll luft….'
'Allvarligt?' Han låter lite orolig på rösten och jag nickar stumt.
'Jag trodde att hormonerna skulle fixa det men…' Paus. Utanför går folk i korta toppar med solbrända magar och bara ser ner på min tunga kropp och böjda rygg. Och jag är så blek.
'Det finns inget där…'
'Jag förstår.' Han äter upp kakan som han beställt in och han smular ner bordet så att människorna glor på honom. Jag liknar inte honom, inte inuti i varje fall.
'Hur går det i skolan då?'
'Bra, faktiskt. Jag skickade in mina bilder till Fototypiska, fast de har inte svarat än.'
'Var det de bilderna som du skickade till mig? De med barnet och fåglarna?'
'Nej, det var några andra.' Säger jag och rätar på ryggen medan han tar en till kaka. Han nickar slött med ett grin påklistrat på de smala läpparna. En blond, kurvig tjej ler åt mig under en markis på andra sidan vägen.
'De var fina i alla fall.'
'Tack.'

Jovisst, de var jättefina. Är det det enda jag förtjänar? Jag trodde du hade mer än så att ge, Papa. Jag trodde du var en uppenbarelse från det förflutna, ett spöke som kommit tillbaka för att hämta mig. För att göra allt ogjort.
Luftkonditioneringen inne på Åkanten jobbar för fullt och det känns kallt därinne; vitt, liksom insnöat. Folk går förbi med blommor i händerna, leende. Allt känns påklistrat, fejkat, imiterat, skådespelat. De flesta här är glada, vänliga, friska, välvårdade, lättklädda. Jag känner mig som ett hårstrå som ligger snett i en perfekt frisyr.
'Och du då? Hur går det med Laura?' Frågar jag till slut.
'Laura? Jovars..' Han lutar sig tillbaka i stolen, 'Har du någon.. pojkvän då?'
'Säg inte pojkvän, Papa, jag går inte i mellanstadiet.'
'Du förstår vad jag menar.' En lång, utdragen blick som dör ut när jag blinkar.
'Ja, jo. Jonatan heter han.'
'Är han snäll?'
'Nej, han är knarkare och talar i gåtor, fattar du väl. Herregud vem fan tror du att jag är?'
'Du behöver inte vara odräglig, Mary.'
'Jag gillar honom inte.'
'Nu överdriver du säkert.'
'Jag är otroligt less på honom.' Säger jag och suckar, 'Jag är helt slut.'
Jag stirrar glasartat på honom. Plötsligt blir himlen ovanligt mörk, nästan svart, svullna moln antar förvridna former som om ett monster lurade där bakom. Sedan åsksmällar, som väcker en viss uppmärksamhet bland folk som inte vet bättre.
'Vad är det du inte gillar med honom då?'
'Nej jag vet inte…' Jag tänder en cigarett, 'Han är bara så jävla blind..'
'Kom ihåg att blinda ofta har ett utmärkt lokalsinne.' Säger han och skrattar högt, ett bullrande ljud som samklingar med ljudet utanför.
'Skärp dig. Jag menar allvar.'
'Förlåt Mary..' Spinner han och söker min blick igen. När jag vägrar ser på honom, utan glor på en katt som stryker sig mot en lyktstolpe utanför kafét, ger han upp och knäpper händerna i knät.
'Men han stannar ju kvar, i alla fall. Han tar ju sitt ansvar. Det är mer än vad många andra skulle göra. Han kanske älskar dig, Mary. Sånt borde du uppskatta.' Katten kissar på lyktstolpen och ser sig oberört omkring,
'Han verkar snäll, tycker jag. Barn behöver ju fäder också.'
Han kisar mot den blixtrande himlen, 'Ser ut som det börjar regna snart.'
Regndropparna kommer fallande från himlen som små, svarta flugor.

Skriven av: Emma Nordlander

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren