This Years Love (del 5)

Shinobi vs. Dragon Ninja

Det finns saker de inte berättar.
Saker som de döljer för en - och sedan berättar när det är för sent.
Solen skiner in genom de dåligt mörklagda gardinerna, ner på golvet och träffar de små dammpartiklarna som flyger runt i luften. Kudden luktar skumt, liksom av svavel och mjäll.
Först är det vikten. När min moster blev gravid gick hon upp sex kilo. Jag har gått upp elva. Jag får gå omkring med tjocka tröjor, nattlinnen, skjortor, sönderklippta byxor som går upp till naveln, kjolar, konstiga, tjocka Bh:ar som hindrar mina bröst från att läcka. De har blivit enorma nu, som bowlingklot, och så ont det gör när man tar på dem! Och hela tiden fryser jag, det känns som om något ligger och krälar under huden.
En parasit.
När jag ser mig själv i spegeln känner jag inte igen mig själv längre, som efter en plastikoperation eller en kraftig förkylning. Mitt ansikte är blekt och håret är livlöst och smutsigt, men ändå ligger makeupväskan längst ner i min väska, ouppackad. Jag orkar helt enkelt inte.
De berättar för en att allt kommer att bli bra, allt kommer bli så vackert och fint. Det vackra kommer att bli din avkomma, den som älskar dig för evigt, oavsett vad. 'De är ju så söta när de är små'. Men sen då? Vad händer när de växer? När de tar över ens liv? Jag går genom detta halvdant - jag tror att jag vill göra dethär, men samtidigt finns det något som säger mig att jag utsätter mig för det värsta som någonsin kommer att finnas. Kommer det att göra ont? Hur kommer min kropp att se ut efteråt? Min kropp har inte genomgått en sådan här förändring sedan jag bantade tio kilo för en skönhetstävling för respons balsam i Stockholm.
Häromdagen tappade jag en tand. Jag bet i en kola, och vips, där var den. En hörntand, det har blivit ett stort hål efter den, men det kom nästan inget blod. Jonatan bara skrattade när jag försvann in till toaletten för att kräkas. Jag vet inte varför jag gjorde det, men jag tror att jag blev så överväldigad. Chockad över att få se sådana konkreta bevis på att min kropp håller på att rämna sönder.

Länge kramar handen kanten av sängen. De smala fingrarna greppar tag om lakanet, skrynklar ihop det, och slätar ut det. Så håller det på tills solen gått ner över berget och de små ljusen tänds på gatorna.
Och de berättar inte hur ont det gör när den rör på sig, eller sparkar.
En ångvält som krossar allt.

Mördaren

Genom att lägga handen framför ansiktet begränsar jag verkligheten. Jag ligger där, på gräsmattan på en filt som luktar konstigt men tryggt på något sätt. Solen skiner som besatt på den molnfria himlen, och jag ligger och ser upp på den. Nej, inte rakt på den, det gör ont i ögonen. Brisen, den mjuka sommarbrisen, letar sig in under min tunna klänning och jag får hålla ner den så att den inte ska blåsa upp över mina knän. Den är vit med blå blommor på. Den stramar lite åt brösten, men annars sitter den som den ska, både fram och bak.
Jag är på gränsen mellan dröm och verklighet där jag ligger och somnar nästan till vindens lugna rytm. Kameran som ligger bredvid mig är slut på film, jag har fotat upp hela rullen. Ni kommer inte att tro era ögon när ni får se dem, att en soluppgång kan vara så vacker och lidelsefull och sorglig på samma gång tror jag ingen kan förstå. Inte jag heller.
Jag har börjat få fräknar. Små, ljusbruna prickar täcker mina kinder och när jag fick syn på dem igår, tog jag kraft till mig att hämta min sminkväska och lägga en allroundmakeup. Fast det hjälper inte, fräknarna lyser som lampor på mina bleka, håglösa kinder. Usch, säger jag bara.
Ibland, när den sparkar extra mycket, kan man se dess benkonturer på magen. Jonatan tycker att det är jätteroligt, fast han vet att det gör så in i helvete ont när den sparkar. Han har anmält oss för en avslappningskurs, ni vet, en sådan där man lär sig andas för förlossningen. Han och hans kompisar satt och diskuterade namn igår kväll, men när jag visade upp mig i BH gick de lika fort som de kommit.

Jag tömmer kameran på köksbordet, rullen behöver bytas, batterierna likaså.
Jonatan kommer in med T-shirten full med svettfläckar och brun smuts. Men jag har inte tid för honom nu. Jag såg en död hare i skogen, den var ett ganska intressant motiv för mitt nya tema; den ultimata döden, eller det mediokra livet? Fantastiskt, tycker jag. Ibland har jag mina ljusa stunder.
'Vad gör du?'
'Rensar kameran.'
'Varför då?'
'För att jag tagit slut på rullen,' säger jag irriterat och drar ut en utav kökslådorna där batterierna ska ligga.
'Jaha.' Han tar en klunk av ölet vars flaska jag inte sett, 'Roligt för dig då.'
Han pausar, kommer inte på något intressant att säga. Han ler sorgset och de trötta ögonen stirrar ogillande på min kropp. Efter det att hans glasögon hittats krossade ser han dåligt.
'Du borde gå ner lite i vikt.' Jag svarar inte, 'Du har blivit så jävla fet på senaste tiden.'
'Håll käften, Jonatan.'
'Vadå då? Jag har ju rätt. Du kommer ju inte ens upp ur köksstolen utan hjälp.' Min tystnad ser han som ett tecken på att fortsätta, 'Och du kommer inte i klänningar längre, alltså jag vet ju att du är gravid, men Mary, du kommer inte ens i graviditetskläder. Jag tror du borde tänka lite på…'
'Jag sa håll käften! Fattar du illa också?!' Han tystnar, rodnar lite lätt och börjar studera etiketten på ölflaskan.
'Tror du inte att jag vet att jag är fet? Va? Tror du att jag vill vara såhär eller?' Han ställer sig upp när jag närmar mig hans stol, och rädslan i hans ögon får mig att tända stubinen på riktigt.
'Din jävla idiot! Om jag inte vore.. såhär skulle jag nita dig på fläcken, fattar du det? Du är ingenting för mig, Jonatan. En jävla liten skit.' Jag knuffar undan honom och går mot hallen.
'Du kan inte gå härifrån, Mary. Vart skulle du ta vägen?'
'Jag har inte sagt att jag ska sticka.'
'Jag bara säger det ifall..'
'Ifall vadå? Ifall vadå, Jonatan? Ifall jag skulle sticka härifrån och lämna dig i din jävla äckliga lägenhet med ditt eviga runkande och kommenterande. För helvete, du kan ju inte ens föra en normal konversation!'
Han ser ner i golvet, han är både längre och större än mig, men jag har något värre än allt det. Jag har kommit in i honom, penetrerat honom, knullat honom. Jag ser allt det som inte han ser. Jag tar tag i hans haka, mina fingrar nästan försvinner i hans feta fläsk, försöker få honom att se mig i ögonen.

'Du fattar visst inte?' Jag tar upp kökskniven från diskbänken, 'Du fattar visst inte vem fan du är egentligen?' Jag håller den i ett stadigt grepp i min vänsterhand, och lutar den i vinkel mot hans hals. Jonatan sväljer och sväljer, svalget rör sig hela tiden upp och ner, som en liten studsboll. Jag trycker den mot hans dubbelhaka.
'Mary, jag…'
'Tyst.' Han börjar gråta. Tårarna rinner ner för hans feta kinder och skapar en blänkande hinna.
'Sluta lipa.' Jag trycker kniven ännu hårdare mot halsen och han ger ifrån sig ett litet skri när en droppe blod plötsligt tränger sig ut och färgar huden röd, 'Jag ska berätta vem du är.' Jag talar långsamt så att han ska höra.
'Du är äcklig. Du är grotesk. Du stinker av svett och urin. Hela din uppenbarelse får mig att vilja spy. Du är ful. Du är så jävla ful, Jonatan. Jag hatar dig, jag hatar dig så jävla mycket och jag vill bara köra den här kniven i dig så att du kan försvinna nån gång!'
'Mary, Mary, Mary…' Stammar han genom gråtattackerna.
'Idiot. Du är en idiot. Du smittade mig, din jävla äckliga idiot.' Han har börjar hicka. När jag lättar på mitt tryck mot hans hals, rinner det en liten röd ström ner på hans vita T-shirt.
'Du ber mig att gå ner i vikt, du säger att jag är ful, du kallar mig hora. Jag kräver lite respekt!' Hans kropp känns svag, kanske svimfärdig, under kniven som jag fortfarande håller tryckt mot hans hals.
'Jag är ju konstnär, för helvete..!' Jag kastar kniven i golvet och Jonatan sjunker ner på golvet. Jag slänger en handduk på honom.
'Du är helt jävla galen… Du är fan inte normal…' Och dessa ord upprepar han tills jag går fram och sparkar honom i magen.
Marionetten

Länge satt hon där på marken, med huvudet lutat i händerna, hukad över den lilla, oformliga skepnaden som låg på den hårda asfalten framför henne. Tiden hade ingen betydelse längre. Inte nu längre. Jag stod bakom henne med händerna lätt vilade mot hennes darrande skuldror. Hon skakade av gråt där hon satt och jag kände alla hennes förtvivlade frågor som sprakade som stötar genom fingertopparna. 'Varför?', sade hennes hud och hennes slutna ögon. Varför? Kanske hade inte ens jag själv något svar.

Ni vet att jag drömmer. Drömmer om en ny tid, då hon stannar kvar i mitt liv utan hållhake. Ni vet att jag drömmer om det.
I verkligheten skulle hon aldrig gråta för sådana saker.

Djävulen

Hans namn; Gustav Larsson på tredje våningen, med en röd tvättkorg och billigt tvättmedel. Det enda han gör är att tvätta sina gamla skjortor. Jag mötte honom igår, när jag skulle ner i tvättstugan och tvätta lakan. Då stod han där, framför mina maskiner, med djävulskt högfärdig blick. Jag frågade honom vad han höll på med, det var ju mina maskiner han stoppat i sina fula gamla skjortor i. Men han svarade inte, han bara tittade lite på klockan och gnolade på en sång. Jag stod då med tvättkorgen i handen, de vassa kanterna skar in i min höft, och undrade vem i självaste jag hade stött på. När jag upprepade frågan, svarade han om jag inte hade något annat för mig än att trakassera gamla människor. Jag blev högröd i ansiktet och gick med bestämda steg mot stofilen som inte alls såg så gammal ut på nära håll. Bara lite Malcolm McDowell - ful sådär.
'Jag har inte tid med sånt här…' Suckade jag och ställde ner tvättkorgen på golvet. Han flinade lite åt mig, kanske var det åt min hållning, eller mina kläder (nattlinne och en kofta) eller rentutav min kropp. I stundens hetta tänkte jag naturligtvis det sistnämnda och petade honom hårt i bröstet med pekfingret.
'Ge mig maskinerna, nu. Ta ut din tvätt och ge mig dem.' Den röda tvättkorgen stod och lyste på golvet, nära min. Gustav Larsson rörde inte en fena, och jag blev bara argare och argare för varje sekund.
'Ge mig de jävla maskinerna!'
'Om jag inte vill då?' Svarade han med sin gnälliga gubbröst. Han betedde sig som en liten olydig liten barnunge! Han var helt otrolig, helt jävla otrolig.
'Fattar du att det är jag som skrivit upp mig för de här maskinerna? Fattar du att jag väntat hela dagen på dem eller? Fattar du det?' Och för varje 'jag' gick jag ett steg närmare honom tills jag bara stod några decimeter framför honom.
'Nu tar vi och lugnar ner oss, lilla gumman' Sa han och lade sin grova hand på min axel, 'Hetsa inte upp dig.'
Jag hörde sarkasmen studsa mellan tvättstugans betongväggar.
'Vad sa du?' Han skrattade rått åt mig, rakt upp i ansiktet och jag kände bitterheten flöda i mina ådror.
'Lugna ner dig lite…'
'Kallade du mig lilla gumman?'
'Ja, jag kallade dig lilla gumman.'
'Jag ska berätta för dig,' Jag andades ömsom kort och frenetiskt, ömsom långt och försiktigt, 'Att jag tolererar fan inte att du - '
'Japp, nu är visst maskinerna klara.' Hans röst darrade inte, den var stark som ett knivblad som skar genom atmosfären. Jag förstod ingenting, jag bara stod där och gapade med pekfingret långsamt dalande mot golvet.
'Vi ses då.' Han log mot mig och lade ner den våta tvätten i tvättkorgen och gick droppande därifrån.

Jovisst, Gustav Larsson ska få det han förtjänar. När tvättstugdörren smällde igen bakom honom började jag smida mina onda, onda och gruvliga hämnarplaner.

Gasolin

Jag ringde mamma igår. Hon svarade, och där stod jag i andra ändan, fullspäckad med saker som jag behövde tala med henne om. När hon hörde att det var jag hade hon plötsligt inte tid att prata, eftersom hennes vänner var där på besök. Det var inte det att jag inte trodde henne, visst kunde jag höra deras mummel i bakgrunden.
Men hon är nog den enda jag känner som smutskastar sina barn bakom deras rygg.
Jag kunde höra henne fnissa åt något internt skämt tillsammans med sina jobbarkompisar, medan jag pockade på hennes uppmärksamhet i telefonluren. När jag hörde hennes vän kommentera min vikt, lade jag på luren i hennes öra och gick och lade mig på soffan.
Jag önskar att någon av mina vänner skulle komma hit, bara för att liva upp stämningen lite. Ta med mig ut, till Babylon, eller vartsomhelst. Jag hatar att bara sitta inne och se dagarna flyta förbi som en tjock gröt. Varför gör de aldrig det? TV:n brusade och ingen bild gick att se. Det är väl inte så jobbigt, bara komma hit, så kan vi ta en öl eller något, eller sitta och snacka, diskutera om det nya betygsystemet. Jag förstår inte, jag förstår ingenting längre. De uppför sig som om jag hade AIDS, eller någon annan konstig sjukdom. Jag skulle till och med nöja mig med Charlotte, eller, kanske inte förresten. Jag såg henne nere i affären i söndags, hon gick och hånglade med någon som såg ut som Adams kompis. Jag gömde mig bakom blöjpaketen och jag tror inte hon såg mig.
Med den här kroppen har jag ingenting att bekänna färg med gentemot henne.

Fast Jonatans vänner kommer ju hit, förstås. De fula, osminkade bastarderna med gigantiska glasögon och överbett så stora att jag vet inte vad. De tycker synd om Jonatan, för att han måste dras med mig hela dagarna, fast innerst inne tror jag att de är imponerade av att han fått en sådan som jag.. .på kroken.
De där människorna är väldigt konstiga. De kan sitta hela dagen i köket och bara stirra på varandra, som om de aldrig sett något liknande. Och när jag kommer in för att dricka vatten eller något, så rycker de till och stirrar oroväckande på mig. De får mig att känna mig som ett spöke som glider runt i lägenheten med tofflor och nattlinnen på mig. De tror väl att jag är en av dem. Men oftast går de när jag skäller ut dem, just för att de är så fula och okunniga, och de bara tar skiten jag kastar på dem. De motsätter sig aldrig någonting. Alltid finns det något att bevisa.

Lyckliga dag

Jag håller på att förlora. Världen är inte sig lik, förkunnar jag i mina tankar. Nej, sannerligen. När de goda håller på att utplånas av de passiva, de dumdristiga, de djävulskt inbilska. Då är det något som gått fel.
Sensommaren är här, vi går snart in i augusti. Min åttonde månad. Snart börjar mitt andra år på gymnasiet, jag har inte funderat på att hoppa av. Än. Jonatan ska hoppa av, han orkar inte längre med det hektiska livet med arbeten, prov, lärare, betyg. Det är ju visserligen hans val, men jag kan inget annat än kritisera. Det är faktiskt det enda jag har ork att göra. Att skälla, förnedra honom, skratta åt honom, skrämma honom. Det är det enda som min vardag går ut på nu, att hitta på nya sätt att smutskasta Jonatan. Jag lever för att se honom gråta, det är hans straff, som jag verkställer. Fast det är så mycket mer än så.

Bilarna susar förbi oss där vi går på trottoaren, sommarens sista strålar skiner genom de överblommade buskarna som snart kommer att förgås av det nya vi borde anpassa oss till. Vintern, den som förenar oss iskalla nordbor i det kalla landet vi bor i. Allt känns obehagligt autentiskt. Ingen kamera eller mikrofon följer oss där vi går, bredvid varandra med händerna i fickorna, tigande, lyssnande. Verkligheten är som ett svidande slag i ansiktet.
Jag sparkar undan lite grus som hindrar min framkomst på vägen, den asfaltstäckta trottoaren där de små, frusna gruskornen ligger i väntan på att bli bortsparkade.
Han hostar till. Det finns ingen chans att han kommer dö i förkylning, så det är bara att lägga ner, tänker jag förtvivlat. Vi kommer fram till en sjö där människor brukar slänga i små mynt för att önska sig något, så att de slutligen kan bli lyckliga. Genom det smutsbruna vattnet kan man faktiskt se några slantar ligga på bottnen och blänka. När jag stannar gör han samma sak. Vi bor i ett land där misstänksamhet, hat och ilska uttrycks i tystnad, aldrig något igenkännbart som utbrott, skrik, sparkar, anfall. Är det feghet som tränger oss in i den här nischen? Eller är det tystnaden som är det ultimata, inte skriken och anklagelserna, den slutliga explosionen?

Jag slänger i en krona, låter den rulla ur min hand och falla genom luften tills den med ett litet plopp bryter vattenytan och singlar genom det trögflytande vattnet. Slanten med kungasilhuetten på försvinner ner bland det smutsiga och snuskiga avloppsvattnet. Jag önskar mig inget, det skulle kräva hela statskassan för att få alla de önskningarna uppräknade. Eller jag kanske bara inte har några önskningar kvar? Kanske har jag gett upp.
Var lycklig, Mary. Var så jävla lycklig.
Jonatan gungar lite nervöst på foten fram och tillbaka där han står. Jag kan nästan lukta mig till hans rädsla, den stinker som spya i luften. Han sväljer och balanserar på hälarna medan jag följer slanten med blicken tills den inte syns längre. Han harklar sig och blundar hårt för att tänka sig bort till en varmare, mer harmonisk plats där förtroendet och förlåtelsen fortfarande finns.
'Vill du gifta dig med mig?'
Jag går därifrån.

Moderskärlek

Du målade dina naglar blodigt röda. Som ett skrik av fasa, som ett enda ögonblick av blekvarm skräck, rev du ut dina mjuka, våta ögon ur deras trygga hålor. Dina fingrar blödde av någon annans blod, ur sår som inte fanns. Du klöste din mage i skära, köttiga strimlor för att nå in till det Tysta rummet. Hinnan strök du bort med van hand och blottade det som fanns därinne, det vita, det levande, det som andades. Det som skrek. Du var orolig att någon skulle höra det och komma till undsättning, i tron att här fanns någon som behövde hjälp mer än de själva gjorde. Men ingen kom, för detta var din egen kväll, mer än något annat. Plötsligt kände du det pulserande lilla hjärtat där inne. Du petade på tingesten med dina moderligt vässade klor, försiktigt först, som om det vore något ömtåligt. Sedan rev du och slet i köttet, och väntade sedan en stund innan du somnade.

Jahve

Soppåsen dinglar i min hand. Ett gnisslande ljud hörs när jag öppnar den lilla luckan och tar ett hastigt, men varmt farväl av påsen med gamla matrester som Jonatan intensivt ville spara ända till slutet. Egentligen kanske den behöver en psalm innan den börjar sin resa nerför. Jag lägger handen på hjärtat och gör en hastig honnör när jag släpper greppet om Ica-påsen som med ett ohörbart skrik faller handlöst i mörkret.
Plötsligt hör jag ett par steg bakom mig.
När jag vänder mig om bländas jag av ett starkt ljus , som från en halogenlampa, som förefaller lockande på något spirituellt sätt. Jag kisar och sätter handen framför ögonen. Bara någon minut senare försvinner ljuset och där, mitt på golvet, står en vitklädd liten man som nyser kraftigt. Hans lockiga hår påminner mig om någonting, han har nog också använt Hemanent - permanenten på konsum. Han är vitklädd och barfota. Äntligen, en mer makaber karaktär än mig själv, tänker jag och går närmare. När han får syn på mig belägrar skräcken hans ansikte och kropp och han skriker högt och jämmerfullt.
Han ser chockat på mig, och drar sig obalanserat och fumligt baklänges, det ser ut som han vill komma bort ifrån mig. Hans hud är ljusbrun och han ser väldigt fräsch ut. Jag skulle säkert följa med honom hem om vi båda stod utanför Babylon och väntade på bussen. När jag försöker ta tag i hans axel, skriker han igen som stucken av en gris och jag drar bort handen.
'Lugna ner dig, jag vill bara prata med dig.' Orden verkar inte lugna honom eftersom han ser nästan gråtfärdig ut där han står på det kalla stengolvet. Han stirrar på mig som om jag vore ett monster som kommit för att äta honom levande.
'Hallå, tycker du jag ser konstig ut? Det är fan du som går barfota mitt i augusti.' Han slår händerna för munnen och tar sin flykt ner för trappan. Den vita kåpan fladdrar kring hans ben när han kastar sig nerför, och visst skulle jag följa efter honom om det vore så att det fanns en hiss.
'Konstig prick…' Säger jag och snubblar på ett runt ljusrör som ligger på golvet. Jag tar upp det, det verkar lysa av sin egen kraft, men eftersom det bara ligger och skräpar får det snart göra min soppåse sällskap.

Återupprättelse

Jag reser fort, mellan tid och rum, det finns ingenting bakom mig, allt ligger framför, bara ett par sekunder bort. Jag ser himlen, vattnet, människorna, alla ler och skrattar, och jag flyger.
Det finns så mycket jag vill göra och veta.
Jag ser Galapagosöarna, Australien, Storbritannien och alltihop lyser så underbart att jag nästan tror att det är en dröm. Mina naglar är vackra, långa, vita, manikyrerade. Inte ett spår av småsår eller avbitna nagelband.
Människorna nedanför bugar och skriker saluterande, de hyllar min varelse där jag flyger över huvudena på dem, och de applåderar och prisar gud för att jag är här.
Jag är ju här nu.

Jag drar långsamt på mig de svarta strumpbyxorna, försiktigt, för att inte göra hål i den tunna polyestern. Den vita skjortan och den svarta kjolen fungerar bra, även om jag fick lägga ut båda plaggen i gårkväll. Ögonen sminkar jag svarta som natten och sätter in mina färgade linser så att min blick lyser blå; som en bit av medelhavet. Håret har blivit krulligt och innan jag går, fönar jag det och försöker få det platt, men det är lönlöst. Jag sätter några färgade klämmor i håret istället och beskådar mitt verk framför den stora hallspegeln.
Jag ser faktiskt ganska snygg ut.
Om det inte vore för magen förstås.
Igår fann Jonatan mig gråtande på hallgolvet när han kom hem från jobbet. Anledning: jag fick inte på mig mina svarta stövlar eftersom mina fötter har svullnat upp den senaste månaden. Sedan vägrade jag gå ut på hela dagen, kameran fick stå oanvänd i hallhörnet. Och nu är det inte mycket till skillnad; jag försöker trycka i min klumpfot i stöveln, men de är helt enkelt för små, och jag blir förbannad och sätter mig utmattad på golvet.
Jävlar också, tänker jag medan jag pustar ut. Gymparskorna är ok, men det är ju inte riktigt… vad ska jag säga….
…. äkta? Jag tar på mig dem och ställer mig upp med lite stöd från skohyllan. Jag drar på mig den lilla jackan och går ut ur lägenheten. Fötterna svider efter den ömma behandlingen.

'Ska du hänga med ut? Stanna inne istället och vila dig - du ser trött ut.'
'Men jag vill…'
'Alltså, Mary.. Ring dina egna kompisar istället, jag orkar inte ta med dig ut.'
'De svarar inte när jag ringer.'
'Nej, det förstår jag. Vem fan vill ha med dig ut?'

Jag tror han har börjat hata mig nu. Blickarna han kastar är inte av rädsla längre, utan av ilska. De riktigt skvätter av frenesi och illvilja. I början var han stolt, fast lite blyg och höll sig borta, förstås. Han visade upp mig för hans vänner, och jag bara fräste någonting argt och gick iväg. Visst, han gör samma sak nu, vännerna måste ju bli imponerade, men jag tror han gör det mer motvilligt nu. Han säger sådana elaka saker, förstår ni. Att jag är fet och ful och att ingen någonsin skulle tycka om mig och att jag ska vara glad för att jag får bo hos honom och att han egentligen inte gillar mig alls. Att jag är patetisk, fast han använder inte det ordet. Att jag är en efterhängsen liten idiot. Jag kallar honom för samma saker, fast med ett mer utvecklat och intelligentare språk som han inte alltid förstår. Det är som att kasta pärlor till svin, för helvete.
Och han har börjat slå tillbaka, hårt. När jag örfilar till honom eller slår honom i magen, ger han igen med samma mynt. Fast det gör mig bara ännu argare. Mamma ringer nästan varje dag och frågar om Jonatan och om barnet. Aldrig något om mig, hur jag mår eller hur jag känner. En dag berättade jag för henne, att jag var rädd för att få barn. Hon svarade, och jag tyckte höra ett stänk av ironi i rösten;
'Jamen, tänk om alla skulle gå runt och vara oroliga hela tiden, Mary.' Hon är så dum, kärringen. Att hon inte förstår att jag vill ha hennes hjälp. Att jag är så jävla rädd för att fullfölja det här, att jag inte kan sova på nätterna, att om jag sover, drömmer jag drömmar som framkallar biologiska kräkreflexer för att de är så skrämmande. Igår natt drömde jag att jag magen sprack och att en massa rutten fisk vällde ut, som inälvor.

Pappa har inte hört av sig. Han ringde aldrig efter den fikan vi tog på Åkanten. Jag tror att han också är rädd - eller i alla fall rädd för att säga något dumt. Jag borde förstå honom, men jag har helt enkelt inte tid. Jag behöver hans hjälp och stöd, men jag finner ingenting. När jag ringer svarar ingen och det är närapå att jag ringer till larmcentralen bara för att ha någon att prata med.
Adam har skaffat en ny tjej, inte den han kysste på Babylon, utan någon annan bimbo som går runt och viftar på rumpan hela tiden. Jag förstår inte vad han ser hos sådana människor. Mattias får nog gå om ett år, eftersom han ännu inte kan läsa eller skriva rent. Det fick jag veta utav mammas jobbarkompis som jag träffade nere på stan när jag gick för att handla mat. Hon bara flinade åt mig när hon sa det, som om hon tänkte på vår familj som De misslyckades. Jag mumlade en massa ord efter att hon gått. Jag behöver inte hennes sympati eller böner, jag klarar mig bäst utan henne. Men det finns vissa människor som jag inte klarar mig utan, och de däremot, skyr mig som pesten. Som om de är rädda för parasiter.

Party

Jag tar taxin genom staden.
Där springer människor - som på flykt undan något förödande.
När jag stiger ur taxin och betalar, väller lukten av våt asfalt in i mina näsborrar så att ögonen tåras. Allt känns främmande, obekant, konstigt. De jämngamla som stirrar på mig med berusad blick verkar syna mig och håna mig, jag skiter i dem och går med tunga steg upp mot huset. Hjärtat dunkar i bröstet och jag går in genom den stora, bruna ytterdörren. Därinne är det en stämning som jag i alla fall känner igen; alla sitter eller är uppe och dansar i ryckiga spasmer. Jag går in, tar av mig jackan och tar en halvfull öl som står på bordet. En lugn låt av Depesche Mode fyller rummet som vibrerar av lust och åtrå. Redan har några börjat hångla i soffan.
Alla verkar ha Sveatröjor och stora fötter.

En timme senare står människor upp på borden, de dansar och skriker ut halvfärdiga meningar till varandra genom det rökfyllda rummet. Flickan, kvinnan, vad man än vill kalla henne, dansar mest frenetiskt av alla, det finns ingen som undgått henne. Hennes blonda hår kastas fram och tillbaka, hon är i extas där hon står barfota på bordet och dansar gungande fram och tillbaka.
Snart singlar den svarta koftan mot golvet och hon blottar sina bleka axlar. Nu förändras minspelet hos åskådarna. Hon drar ner den lilla, korta kjolen över benen och nu slutar människorna runtomkring henne att dansa, de bara stirrar med uppspärrade ögon. Flickan med den uppsvällda magen som ser konstig ut i proportion till den övriga, trådsmala kroppen, kastar ut sina svarta strumpbyxor ut i publiken. De undviker dem som frätande syra. Hennes leende börjar svikta, hon förstår inte. Någon stänger av musiken och tänder ljuset.
Hon ser förtvivlat ner på människorna under henne. Varför jublar de inte? Vart tog alla applåder vägen?
En pojke kommer in, han ser malplacerad ut i sin rutiga skjorta och sina hornbågade glasögon. Han lägger armarna om hennes nakna axlar och viskar något lugnande i hennes öra.
Flickans kropp skakar.
Inte på grund av kylan.

Jag knuffar bort honom från mig, skriker att han är en jävla nolla och fortsätter in i taxin. I famnen håller han mina kläder och verkar ursäkta sig för människorna på festen, som om jag gjort något dumt eller oansvarigt. Jag ber taxichauffören att åka, men Jonatan kastar sig in i bilen precis när hjulen börjar rulla.
'Vad fan håller du på med?'
'Vad menar du?'
'Vad jag menar?' Han ser på mig med sympati i blicken, 'Jag menar att du… förnedrar dig själv, Mary.'
'Håll käften Jonatan.'
'Men det är ju sant!'
'Nej det är det inte! Det är du som är den pinsamma.' Chauffören ser på oss i backspegeln, glider med blicken längs min halvnakna kropp, 'Jag gör vad fan jag vill, jag behöver inte dig som nån liten jävla…. skyddsängel.'
'Vad tycker du att jag ska göra då?' Jag svarar inte, sitter bara och stirrar ut genom fönstret, ut i den kolsvarta natten. Mitt ansikte speglas i glasrutan.
'Mary? Vad säger du?' Han lägger sin hand på mitt lår.
'Ta bort den, för helvete Jonatan!' Fräser jag och han ryggar tillbaka, 'Rör mig inte! Håll dig borta från mig, fattar du det?' Han ser nedslagen ut, rodnar lite åt att han är så sorglig. En fullkomlig idiot. Han ska alltid, alltid förstöra allting med sitt patetiska, välmenande sätt. Det är nästan som om han gör det med flit.
'Jag hatar dig, vet du det?' Säger han rätt ut. Jag ger ifrån mig ett litet skratt, och svarar:
'Jag sminkade mig för en timme sedan, så förvänta dig inte att jag ska gråta.'
Därute står himlen i brand, sot och aska virvlar upp mot bilfönstret när bilen kör genom stadens gator.
Det är himlen som snart ramlar ner.

Skriven av: Emma Nordlander