This Years Love (del 6)

DEL 4

Död åt konstnären

Jag vill fina en djupare insikt om mig själv.
Jag vill vara Rembrandt, Warhol, Monet, Picasso. Jag vill träffa alla de där, jag vill se dem, bara sitta där i närheten, och veta att vi ligger precis på samma nivå. Jag vill också väcka någons känslor, göra uppror. Vara rebellisk, vara viktig, göra något som folk inte ska glömma i första taget. Jag vill att de, människorna, ska komma ihåg mig om tjugo år. För att det ska ske krävs det att jag gör något meningsfullt.
Eller att jag visar upp en styckad ko på ett bibliotek.
Men det kan jag inte.
Det är inte etiken, moralen som stoppar mig. Det är bara att jag inte vet vart fan man får tag på en frivillig ko för någonstans. Gula sidorna? För det är ju faktiskt ganska ovanligt.
Mer än en gång har jag funderat på att skjuta av mig skallen för att få vara någon. Något? Om det så bara är en liten dödsannons i tidningen eller ett namn i statistiken. Ett sorgetåg på skolan, svenska flaggan på halv stång.
De ska gråta och skrika ut sin ilska. För det är ju jag som är död.

Jag har också funderat på att skaffa en pistol för att skjuta ner några lärare eller elever, ni vet, så att de vet att jag menar allvar. Så kan jag sitta där på polisstationen, katatonisk, och röka mina cigariller. Poliserna och kommissarierna ska stirra skrämt på mig och säga saker som 'Hon har inte rört sig på en timme', eller, 'That's a very sick, sick girl.' Jag vill göra allt det där.
För jag håller på att ge vika, jag håller på att foga mig.

Glamorama

Hon verkar ha tagit något starkt, eftersom hon hela tiden gestikulerar med armar och händer upp i luften. Ansiktet byter hela tiden uttryck, och hon spottar när hon talar, och hela tiden skrattar, skrattar hon.
'Och Charlotte har gått och fått klamydia, jag säger det, Mary, det har aldrig varit något speciellt med henne, och Lisa, du vet, hon med brösten, spydde i klassrummet igår, hon bara lutade sig fram över bänken och bara 'Buöähh'. Det var skitäckligt, jag lovar Mary….'
Hon skrattar, lite nervöst tror jag, och harklar sig. Jag nickar, helt salig för att hon verkligen sitter här, mittemot mig, i köket, med det korta, blonda håret vars färg håller på att försvinna. Hennes ögon är klotrunda och uppspärrade, isande blå, går alltid genom märg och ben.
'Hur är det med Andy då? Jag har inte sett honom på länge.' Hon ser ner i bordsskivan, sedan upp på mig, lite urskuldande, rycker på axlarna och säger tyst:
'Jag tror, men jag vet inte, jag har bara hört det av Mikael och Peter, att han liksom… skulle vara, du vet… död.'
'Död?'
'Fast jag vet inte säkert.'
'Men… Men hur menar du?'
Saccarin, tänker jag. Rioja, fattigheroin, cigariller. Glamorama, tänker jag. Bret Easton Ellis, Victor Ward, Patrick Bateman, tänker jag. Självmord (nåja, nästan) tänker jag, inälvor, blod, koagulerat.
'De hittade honom vid sjön, därnere…. Hans ansikte, hans snygga ansikte,' Hon suckar, ', var uppskuret med nåt jäkla vasst, nån kniv eller något, och han var kall, riktigt kall, och naken. ' Hon gör en paus som för att liksom understryka ordet 'naken'.
Någonstans sparkas en igelkott ihjäl av barnen med de tunga stålhättorna som inte har någon fotboll.

'Vem var det som hittade honom?'
'Michael, Peter och några till. De ville ta med honom i bilen, men du vet, Peter har ju ny skinnklädsel, så de ringde polisen istället, fattar inte varför egentligen, det är ju ambulansen man ska ringa till.'
'Vilka jävla puckon.'
'Mmm…'
Ölen är nu ljummen när jag dricker av den, den smakar inte längre sommarnatt och inlevelse, utan smaken jag nu känner i svalget påminner om Jonatans stank efter att han duschat, eller kogödsel, eller avlopp.
Natasja sitter tyst, hon ryser till ibland, fastän det nu är varmt i köket. Hon berättar för mig att hon gått ner i vikt, fem kilo, och vet nu inte riktigt hur mycket hon väger. Hon ser liten ut. Liksom skrämd.
'Ibland så tänker jag… så konstiga tankar. Som när jag kokat vatten eller något, till teet eller så, så får jag nästan… hålla emot för att jag inte ska…. Alltså… hälla vattnet över huvudet istället…'
'Förlåt, vad sa du?' Jag missade hennes sista mening för att jag satt och tittade i den nya HM-katalogen istället, men Natasja brukar aldrig säga något som hon inte tidigare har sagt, så det är ingen större katastrof.
'Nej, det var inget.'
'Nehepp.' Säger jag och öppnar en till öl.
När hon sedan går, hon skyller på att hon har en date att passa, är första gången jag lägger märke till att hon har en ny ögonskugga.

Uppror

Jag fotograferar barnen som leker på lekplatsen nära lägenheten.
Alltmedan jag hittar på historier om dem.
Där springer Lydia, tolv år, som om tjugo år ska hittas på en parkeringsplats med tolv knivhugg i bröstet. Det skulle bli inledningen till en hyfsad Wes Anderson film. Allt börjar gå i moln, det blir kallare nu. Skolan började förra veckan, jag har börjat blöda från tandköttet igen, och en konstig, tung känsla har börjat sprida sig i bäckenet. Andys död orsakade stora känslostormar, rektorn höll tal, eleverna grät. Natasja, som gav mig informationen, hade dock bara närvarat första kvarten, orsaken till detta fick jag aldrig veta. Fast jag har en aning om att det nog handlade om att gå ner det där extra kilot som hon snackat om hela veckan.
Annan info: Natasja grät över att pojkarna börjat klaga på hennes vikt, hon får nästan aldrig betalt numera, eftersom hon orkar inte be om det, Katrin har blivit tillsammans med lärarens son, vilken kommer hon inte ihåg, igår var det blodpudding och potatisburgare i skolan. På annat håll har jag hört att Marie visst har somnat på ett antal lektioner.
Barnen går nu in när mammorna kallar på dem, bara en figur står kvar och lyser gult i mörkret.

'Fy fan vad du är äcklig, så jävla äcklig, Jonatan!' Han står på golvet, jag går runtomkring honom och spyr min galla över honom, njuter lite över att se hans tårar bryta fram i ögonvrårna.
'Slå då, för helvete, slå då!' Jag slår honom i bakhuvet så att huvudet far framåt. Jag fnissar åt honom när han försöker slå tillbaka, han fäktar med de feta armarna, och bara träffar luften.
'Varför går du inte ner i vikt, din feta jävel? Va?' Han mumlar något och slår mig i bröstet så att jag nästan tappar andan, men det låter jag inte honom se.
'Vad sa du, Jonatan? Jag hörde inte?' Han skriker och springer in i badrummet för att där sätta på kranen så mycket det går. Ljudet från det strömmande vattnet dränker alla misstänkta ljud.
'Du är en jävla mes, Jonatan! Hör du det? En jävla mes!' Jag bankar på dörren och upprepar meningen ett tag tills jag tror att det räcker. Sedan sätter jag på NRJ på högsta volym för att slippa höra ljuden från badrummet.

Mamma

Hon rör ner sockret i kaffet med en bister gest.
Hon är ändå för trött för att lyfta koppen.
'Hur är det med Jonatan?'
'Han mår… bra.' Hon nickar och lägger skeden på bordet.
'Och barnet? Har hon börjat röra på sig än?'
'Ja, lite.' Säger jag fastän det har rört på sig i flera månader. Hon bryr sig ändå inte. Min röst är som en monoton signal i hennes öra, något ointressant som inte går att stänga av.
'Mattias då? Hur mår han?'
När var det vi slutade tala med varandra? När började du strunta i vad jag gjorde, vad jag sa, vem jag umgicks med? När började du sluta bry dig?
'Han är trött hela tiden. Jag antar att det är skolan.'
'Jo, visst… det är ju mycket.. stress.'
'Visst är det det.'
Var det när jag var tretton och kallade dig för 'jävla subba' för första gången? Jag ber om ursäkt, jag ber om förlåtelse för allt det där. Förlåt för att jag inte visade respekt, för låt att jag var en sådan skitunge, en otacksam liten jävel. Förlåt att jag gjorde ditt liv till ett levande helvete.
'Mamma, det var en sak jag ville tala med dig om..' Jag tar mod till mig och sätter mig rakryggad upp i stolen.
'Vadå?'
'Varför.. varför tycker du inte om mig längre?' Säger jag och förstår inte riktigt vad det egentligen är jag säger. Hennes mimik förändras inte ett dugg, hon bara sitter där, med ett fårat, rynkat, stelt och kallt ansikte.
'Jag menar att… varför.. säger du aldrig… det?'
'Säger vadå?'
'Att du tycker om mig, att du…' Jag sväljer, 'Älskar mig.'
Så krama om mig då. Visa mig att du inte hatar mig. Eller det är kanske just det du gör.
Hon börjar skratta. Ett högt, benbrytande skall som får mig att släppa alla hämningar och bara gråta. Inte ens då slutar hon, hon bara skrattar vidare. Är det åt min patetiska uppfattning? Mina tårar? Eller är det åt min stora
t-shirt som det står 'S.A.T.S sportsclub' på? Hennes ansikte ser närmast djävulskt ut. Eller är det så änglar ser ut? Nu exploderar broarna. Ingenting av det gamla finns kvar.

Magiskt men tragiskt

Jag kvider till, det är den andra värken som kommit på bara några få sekunder. Överallt runtomkring mig står en massa sköterskor, bara kvinnor, inga män. De klappar mig på huvudet och säger saker som jag inte uppfattar, eftersom jag har så ont, så jävla ont att jag nästan spricker. Det går ner i bäckenet, det känns som att ha en stor sten som trycker mot höften, och allt känns kaotiskt och nervigt. Jag svettas, det droppar ner i ögonen på mig och svider något förfärligt, jag hör mig själv skrika efter Natasja eller mamma eller smärtstillande.
Jag andas lustgas som tar mig bort för några minuter. Jag säger konstiga saker som folk bara ler åt, men snart är jag tillbaka i den tunga smärtan som verkar mer påtaglig än någonsin. Jag gråter, jo det gör jag faktiskt, men inte för att det gör ont, utan för att jag är så glad att detta snart ska vara över. Ingen ska få göra såhär mot mig mer. Hålla mig vaken på nätterna, göra min kropp till ett uthyrningsparadis, sparka mina tarmar sönder och samman, och sedan åsamka mig en sådan här smärta.
De lyfter upp mina ben i någon konstig stol, och jag glider längre och längre ner i den. Sedan förstår jag att det är de som drar mig neråt i sängen för att komma åt bättre. I ögonvrån ser jag Jonatan som försöker fatta min hand, men jag nafsar efter honom och han försvinner nedslagen ut ur rummet. Någon beordrar mig att krysta, någon tar min hand, någon torkar min panna, och jag trycker med alla de muskler jag har, något som kan verka skrattretande. Jag ramlar tillbaka i sängen och känner krafterna tömmas.
'Fan.. Fan... Jävlar i helvete.' Säger jag om och om igen tills nästa värk kommer, och då får sköterskorna hjälpa till eftersom jag är så trött.
'Du måste krysta mer.'
'Jag orkar inte!' Jag försöker en sista gång och man hjälper till allt man kan. Något salt och vått börjar sippra fram ur min underläpp och jag ger ifrån mig ett förskräckt ljud. Som i en dimma hör jag läkaren sucka och förkunna att 'det här går inte.' Efter ett par sekunder känner jag något föras in i mig och vrida till ett halvt varv, och den enda orsaken till att jag låter dem göra det är att jag är för trött för att hindra dem. De börjar dra med föremålet som jag gissar är en tång av något slag, det är som om det är de sista krafterna som dras ur mig.

Ljuset tänds i tvättstugan, det dansar över väggarna när Gustav Larsson riktar sina steg mot tvättmaskin nummer tolv. Han nynnar glatt på en låt han nyss hörde på svensktoppen. Gustav Larson är glad. I går kväll plockade han upp en smal, hålögd, korthårig, blond liten tjej som han inte ens behövde betala för. Det är sådant som gör Gustav Larsson på gott humör. Gratis saker.
Han ställer den röda tvättkorgen under maskinen som har stannat. I mörkret kan han inte se tvätten flyta runt i det smutsiga vattnet inuti maskinen. Han öppnar luckan med ett ryck, och som en syndaflod, väller mörkrött blod ut över golvet, på hans byxor, över hans skor, över hans nystrukna skjorta. Han skriker till, grimaserar och förbannar den nya vaktmästaren för att inte sköta sitt jobb. Gustav Larsson ser bedrövat ut över sörjan på golvet, vattnet med den underliga färgen. Han drar ut sina kläder ur maskinen och slänger förbannat ner dem i tvättkorgen. Då ser han vad han förväntas att se. Det är något tovigt, svart som ligger och guppar i vattnet i maskinen. Han tar upp det med darrande hand och skriker högt när han förstår vad det är.
Mistian, katten, den svarta katten, hans katt. Mistian. Katten. Hans katt. Han slänger inte ifrån sig varelsen, utan trycker den tätt intill bröstet.
Ibland tycker han sig höra en spöklik vissling från det andra tvättstughörnet.

Insekter
Hon visar mig barnet, hon ser en skimrande nyfödd, jag ser en spindel som jag helst av allt vill trampa ihjäl. Jag ber henne försvinna, jag ber henne gå härifrån, ta barnet, spindeln med dig. Hon lyder inte, utan lutar den svarta, håriga spindeln närmare min arm och när dess ben nuddar min hud, stirrar jag skrämt på henne och flyttar mig åt sidan. Jag fäktar med armarna, sätter händerna framför ansiktet och kryper ihop i fosterställning. Spindeln börjar gråta fast jag kan inte se någon mun så jag är inte säker på att det är spindeln som ger ifrån sig det hjärtskärande ljudet. Det låter som när en katt håller på att dränkas.
Sköterskan lägger spindeln, som väser åt mig, emot bröstet och går ut ur rummet där jag helst av allt vill bli lämnad ifred. Utanför fönstret samlas en krevad av flugor i ett massivt, svart moln. Jag blundar.
I rummet bredvid hör jag någon få ett utbrott och skrika 'Det är fan inte rättvist, det är fan inte..' För att sedan bli alldeles tyst. Hur många varningar struntade jag i egentligen? Hur många var det som försökte rädda mig? Spelar ingen roll nu.
Lång borta kan jag höra nattåg som rusar förbi. Det gör de alltid, och på alla platser. Jag ligger där, drömmer att jag står på det spåret och låter mina tankar köras över av massiv räls.

Black Star

Jag vänder mig inte om, vinkar inte adjö. Tåget kommer rusande, för att sedan stanna med hjälp av skrikande bromsar. Han står där, bakom mig, knytet i famnen. Han sörjer inte, aldrig mer. Jag går på tåget, sätter mig i kupén och ser Jonatan stå där. Snart börjar tåget röra sig framåt.
Han står ensam kvar på perrongen och ser hur tåget försvinner bort i natten. Oset och dammet från de varma tågvagnarna kittlar i hans näsa. Den svala sensommarnattens mörker sänker sig stilla över honom.
Han går hem.

En man med röd tvättkorg hoppar från ett tak. Ta det lugnt, trottoaren hejdar fallet.

Jag vill höra människor tala om Kalifornien som Red Hot Chilipeppers gör. Stora förutsättningar, visst. Om tjugo år ska jag ta foton på ensamma män i Amerikas ödemarker som dricker för mycket. Jag ska fånga melankoli på bild, jag ska leva mitt liv bitterljuvt. Försöka finna labyrinten i The Chelsea Hotel. Ska ge hoppet åter till barnen i mellanöstern. Andas luften, smogen, se folk för vad de verkligen är.

Det är dags att lämna er nu, dags att bege sig bortåt. Klipp sönder mitt medlemskort, gör vad fan du vill. Dags att försvinna. Jag kan inte vara med er länge. Nej, det är mitt eget val. Ja, du kan göra mig en tjänst. Lev dagen som om den vore din sista. Du kommer gå därifrån och tänka vilken jävla patetisk mes jag är som kör med klyschor.
Det gör inget. Tro vad du vill. Du har ingen rätt att tycka om mig i alla fall.
Där står en pojke med gula byxor. Han vinkar häftigt, som om det var någon viktig person han vinkade åt.
Där finns ingen han känner, ingen vinkar tillbaka. I handen håller han ett glasögonfodral med gula ankor på.
Han gråter, nej han skrattar.



Författare:

Publicerat

Dela: