Publicerat
Kategori: Novell

Tiden - En sjukdom

Tiden - En sjukdom


Kl 23.18 den 24 oktober 1987, det var då jag fick diagnosen. Jag var smittad.

Till en början visade jag alla tecken på sjukdom. Jag grät, jag skrek och sparkade vilt omkring mig. Jag spydde, fick diarré och jag hade problem med att sova på nätterna. Men med tiden så bleknade symptomen och man märkte inte alls av min obotliga sjukdom. Jag visste inte ens själv att jag led av denna åkomma för än flera år senare. Livet dansade sin bitterljuva vals...

Första gången jag blev introducerad för sjukdomen, som jag snart skulle komma underfund med att jag själv hade, var när min farfar dog.
Min sjukdom är tiden, mitt hopp är livet. Livet bortom tiden, tiden bortom den tid och verklighet vi lever i idag, du och jag.
Det är skrämmande när man kommer underfund med det, att jag faktiskt kommer att dö en dag. Men vad gör man åt det? Gräver man ner huvudet i en kudde och förnekar allt skrikandes? Eller gör man som de flesta andra i dagens samhälle, lägger undan tanken högt upp på någon hylla i sitt inres garderob och går vidare med sitt liv? Tills man en dag inser att allt är förgäves. Alla de stunder man har förnekat den oundvikliga sanningen och helt glömt bort att söka den för att bättre förstå den. Och kanske även på något sätt lyckas finna hopp och längtan i det de flesta människor fruktar och föraktar. För hur hemsk är inte fruktan när man saknar hopp? Hoppet är det som gör min tid värd att leva. Hoppet är det som får mig att fortsätta.
En människas liv. Detta utdragna plågande under en sjukdom som saknar medikament bland materiella ting. Lider du inte idag så kommer den dag då du gör det. För tiden är ingen nådig sjukdom för dem som försöker tämja den, de som håller ut in i det sista och suger ut själva märgen ur benen på livets sköra skelett. Det är hos de människor där sjukdomen spelar ut sin skönjbara roll. Det är hos de människor där man ser lidandet och ovissheten.
Men det behöver inte vara så. Det finns en sanning. En sanning som övervinner allt detta lidande. En realitet verkligare än den som dagens förnekande människa lever i.

Det är bara att inse fakta. Tiden är oförgänglig, människan är det inte. Tiden är dödlig och den är oundviklig.

Nu upplever ni nog mig som en aning pessimistik. Men det finns de tillfällen då även jag, en inbiten proklamerare för den sjukdom vi alla lever i, tycker mig känna att tiden stannar upp en stund. Man känner sig lycklig och bryr sig inte om världens larm eller den ständigt klämtande klockan innanför bröstet. Stunder då allt känns helt rätt. Det är de stunderna som är viktiga att ta till vara på. Carpe Diem, fånga dagen. Det ligger så otroligt mycket i det. Att kunna se och uppskatta de små guldkorn som kan dyka upp i tillvarons annars så gråa kulör.

Skriven av: Johannes Wiberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren