Publicerat
Kategori: Novell

Tiden läker alla sår.

För ett år sedan hade jag inte alls tänkt samma sak som nu. För ett år sedan hade jag varit nyfiken och redo på äventyrslust. Väntat mig en skön resa bort från allt och bara leva livet med dom man älskar och trivs med. Glömma det som är det vanliga. Det var exakt ett år sedan nu. Jag minns så väl, Klockan ringde tidigt den morgonen. Jag hade ställt den på 4. Det hade varit mycket att tänka på, så hade inte lagt mej tidigt kvällen innan. Det var mycket att komma ihåg , mycket som skulle med, inget fick glömmas. Jag hade skrivit en packningslista för att underlätta att inte något skulle glömmas. När allt var nerpackat i en stor brun gammaldags koffert, var det dags att åtminstone få några timmars sömn. Jag var så förväntansfull att jag först hade svårt att somna. Men klockan ringde vid 4 den morgonen den 28 juli 2002. Jag skulle möta mina vänner på Arlanda, det skulle bli ett minne för livet. Det skulle sätta sej som ett plåster över hela min kropp aldrig släppa taget. Det skulle hända men då anade jag inget annat än att leva livet, ha kul, inget ont. Världen är god. Vad annat kan man tro när man inte har sett nått annat. Det sägs att tiden läker alla sår. Kommer dessa sår någonsin att läka? Kan man bli så ställd, så utsatt. Men då den morgonen, då anade jag ingenting.

Flygresan gick fort. Det var inte mycket att se det var en dimmig och molnig morgon. Så jag slumrade lätt till, med bristen på de få timmar jag sovit. Jag vaknade av att pilotens röst utropade i högtalarna att det var dags för landning. Jag hade tydligen sovit ett rätt bra tag. Det pirrade i magen både av flyglandningen och av spänning inför att vara framme vid vårt ändamål. Vi hade planerat att vi skulle gå ut på en krogrunda redan samma kväll. Bara göra oss färdiga och hemmastadda på det förbokade hotellet först. När vi äntligen landat och fått våra väskor, gick vi ut från flygplatsen och tog en taxi till hotellet. Solen sken ganska starkt fortfarande. Trots att den var på väg ned var det underbart varmt. Härligt tänkte jag. Jag minns så väl hur lycklig jag var. Satt där i ett nytt främmande land med mina finaste vänner och väntade mej bara att leva livet för några dar. Jag, Mimmi, den oskuldsfulla flickan som aldrig varit ute sent på kvällarna. Aldrig brutit mot några regler. Alltid gjort det som är rätt. Skulle ikväll festa med alkohol för första gången.

Taxin saktade in och stannade utanför vårat hotell. Vi betalade taxichauffören och tackade artigt. Nu var vi framme. Alla vi tre sken upp i stora leenden och tittade på varann och småsprang in mot receptionen. Det började närma sej kvällen och vi var tvungna att fixa i ordning oss lite innan krogrundan. Jag hade hört att det var mycket uteliv i den här staden, i det här landet. Just därför hade vi åkt hit. Jag hoppades bara på att kvällen skulle leva upp till mina förväntningar. När vi hade checkat in på hotellet och funnit vårat rum. Började vi genast göra oss fina inför kvällen och packa upp alla de diverse saker vi bökat ner i våra resväskor. Med mycket om och men om vilka kläder och frisyrer vi skulle ha för kvällen, var vi äntligen klara. Och tiden var inne. Framtiden skulle snart sätta sina spår.

Vi drog oss ner till stan och höll utkik efter nått fartfyllt ställe. Jag hörde musik och ett par mansröster skratta och prata högljutt. Jag försökte få syn på vart det kom ifrån och såg att de stod ett gäng lite äldre män utanför ett ställe lite längre bort. Jag drog tag i mina vänner och gav dom en liten flirtig blick och dom förstod precis. Vi hade hunnit med ett par glas på hotellet innan vi gick. Med lite alkohol i kroppen blir det inte så svårt att hitta några nya bekantskaper. Jag kände direkt att jag fick lite extra kontakt med en kille runt 20 årsåldern. Han hade gyllenbrun hy och fina mörka drag. Den blicken han gav mig fick mig att riktigt vilja sjunka in i hans armar. Jag fastade starkt för honom och vi började genast prata. Det var nått speciellt hos honom jag tyckte om. Hans sätt att titta på mej och små le gjorde mej varm inombords. Och jag kände mej helt bekväm i hans närvaro. Vi beställde ett par drinkar tillsammans, och några till. Jag började känna mej lite smått dragen. Han kramade om mej och viskade i mitt öra om hur vacker jag var, att jag var speciell och hur fint leende jag hade. Jag kände att jag bara mjuknade av hans ord och riktigt tog åt mig. Jag kände mej speciell. Vi skrattade tillsammans. Det var så underbar stämning att jag skulle kunna sitta där bara han och jag för all framtid. Hela omvärlden var bortkopplad. Jag var så lycklig, Han började röra med sin hand på mitt inre lår, jag stelnade till. Han ville nått mer än bara sitta här, skratta, bara umgås. Känslan gjorde mej lite obekväm. Jag var oskuld och hade en regel. Att inte ha sex innan äktenskap, det fick inte hända. Så jag tog tag i hans hand och låtsades som ingenting. Bara att ja ville hålla hans hand i min. Han beställde in fler drinkar. Jag tänkte att nu räcker det nog för min del och tackade nej men han envisades att det var den sista, bara en till och log mot mej. Jag nickade, en till mer eller mindre, visst! Han frågade vart jag bodde. Jag förklarade att jag bodde på ett hotell som låg en bit härifrån. Han svarade att det kanske räckte för mej ikväll och att han kunde följa mej hem. Det var precis det jag ville. Bara gå hem och lägga mej på vårt hotell rum i en mjuk säng och sova ruset av mej.

Han fattade min hand och drog mig ut från baren. Han kysste mej ömt på pannan och log mot mej. Nu ska vi se. Det är hitåt du ska, sa han. Jag följde efter honom hack i häl. Jag hade svårt att hålla balansen, dels av alkoholen och på grund av mina högklackade skor. Allt snurrade. Han tittade på mej och jag log. Men han tittade bort igen utan att ge mej den där varma blicken. Ja blev paff. Vad var det nu? Hans ansikte såg tomt ut. De var bara inbillning intygade jag mej själv. Men jag blev lite orolig. Vi hade kommit lite avsides från stan och befann oss på en bakgård. Han ledde in mej där. Jag började inse att hitåt låg inte hotellet. Jag förklarade det för honom. Han bara skrattade nej, nej, men hitåt ska vi. In med dig nu. Jag stannade till och försökte tänka. Inget verkade fungera. Min hjärna kopplade inga sammanhang. Jag bara stod där och han drog med mig ner i en källare. Jag försökte hitta någon slags utgång, en dörr, ett fönster. Det fanns inget bara kalla tegel väggar. Han började ta på mej. Jag förstod direkt att jag inte hade här att göra. Jag skulle bort härifrån. Detta ska inte hända mej. Det ska inte ske. Jag är inte reda. Men han började dra av mig kläderna, hårdhänt. Jag försökte vara lugn och säga att jag inte ville dehär. Men han tittade på mej och hånlog. Jag såg från första början. Från första ögonkastet att du ville dehär. Kom igen nu! Nej! , utbrast jag. Hans blick hårdnade och jag slet och sparkade. Nej, nej, sluta! Jag kände att jag knappt hade några krafter. Han var för stark. Plötsligt låg jag där nacken och blottad. Helt utsatt. Jag skrek för mitt liv. För det enda en man kan ta ifrån en flicka, en flickas dyrbarhet. Jag ville inte detta. Jag vred mej åt alla håll. Men ju mer jag kämpade i mot desto hårdhäntare blev han. Sen gick allt så fort. Värre än ett knytnäveslag i ansiktet eller en kniv genom hjärtat. Hur kunde detta ske? Hur kunde han göra såhär? Allt hade förändrats så fort. Min ilska steg och jag lyckades få min ena arm fri. Jag slog hej vilt. Spjärnade i mot allt jag hade. Men det var som om inget tjänade till. Hur kom jag hit? Varför insåg jag inte!? Jag borde ha fattat. Jag grät inombords och jag kände mej helt hjälplös och liten.

För knappt en halvtimme sen var jag lyckliga Mimmi, 17 år och oskuld. Nu hade han tagit det ifrån mig. Jag var tom och smutsig. Jag ville bort, hem. Hans ansikte var lika tomt, han brydde sej inte. Han ville varken se eller höra, inga känslor alls. Kallt och tomt, så fegt. Han kastade mina kläder till mej. Jag darrade. Ut skrek han, det roliga är över. Hur kunde han vara så känslokall, roliga? Jag ville bara skrika av ilska. Slå honom medvetslös. Jag slängde på mig min klänning och sprang. Jag bara sprang åt ett och samma håll, mot ingenstans. Allt var mörkt och kallt. Trafiken flöt på som vanligt. Allt var som vanligt men inget var som förr. Ser ingen? Jag har nyss blivit våldtagen. Jag skrek av förtvivlan. Vad hade jag givit mej in på? Jag kröp ihop på marken med händerna trycka mot mina knän. Nu kom tårarna. Jag grät en lång stund. Efter ett tag lyfte jag min tårgrumlande blick och studerade min tillvaro. Hur kunde de bli såhär? Allt skulle ju bli så bra. Jag såg en taxi närma sej och jag tog tag i situationen och sprang viftande med händerna. På nått sätt kom jag fram till hotellet. Det var som i slow motion jag tog mej upp för trapporna in till vårat hotellrum. Hela världen var mörk.

När jag kom in till rummet sov de andra redan. De kändes lika bra de. Jag slet av mej mina äckliga kläder. Steg in i duschen, där stod jag i över en timme minst. Försökte få av mej den smutsiga känslan. Kände mej äcklad. Jag bestämde mej för att inte berätta något om detta för mina vänner på ett bra tag. Att berätta allt skulle vara som att uppleva det en gång till. Jag skulle inte klara de. Jag insåg plötsligt att så här är livet. Det är sånt man inte talar om. Sånt ingen vill höra eller vetas av. Det händer hela tiden. Och tiden den läker ju alla sår.


Skriven av: Ellen

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren