Tidens slut

Sverker var sju år och hade precis börjat lekskolan. Men han var inte som de andra barnen, för han hade ett överdrivet intresse för rymden. Nu satt han på golvet i sitt rum och byggde lego, och sakta men säkert tog skepnaden av en rymdfärja form. Han byggde till och med motorer på den, så att den kunde fara långt upp i himlen.
Just då ropade hans moder att det var mat.
När han kom tillbara omgavs hans skapelse av ett grönt, slemmigt sken som fick nackhåren att resa sig på honom eftersom han insåg att han hade att göra med en utomjordlig form av okänd intelligens.
Så han hoppade in i sitt skepp och kickade igång det, och som genom ett mirakel startade det på första försöket och åkte ut genom fönstret.
När han såg ner på jorden från sitt postion i stratosfären fem minuter senare kunde han förstå hur astronauterna kände sig när de lämnade jorden. De stora haven som böljade otydligt, de vidsträckta skogarna som var gröna och ovansidan av molnen som var vackra var bara några av de saker han kunde beskåda.
Två timmar senare kände han att det började bli lite kyligt i kabyssen, så han tog på sig en tröja. Nu var han så långt borta att han inte längre kunde se jordklotet, så han började känna lite hemlängtan. För inte så länge sedan hade han passerat saturnus, och ringen som omgav den planeten var inte så märkvärdig som man kunde tro, för den bestod bara av lite olika slags partiklar som var ointressanta.
Fem dygn hade nu gått och det var väldigt kallt, bortåt två minusgrader. Han hade passerat många solar under sin färd, och de hade värmt upp honom så han blivit glad, men han hade också passerat många mellanrum mellan olika galaxer och där var det kallt. Vid ett tillfälle hade han nästan sugits ner i ett svart hål också.
Nu satt han där i sitt säte och åt på en macka samtidigt som han spelade Yatzi. Det hade gått fyra veckor, och han anade att snart var han framme vid universums slut.
Och så helt oväntat stötte han emot något och tappade sin smörgås i golvet. Framför sig hade han osynlig vägg som bara kunde innebära en sak: tidens ände, slutet. Där bakom kunde omöjligt något existera över huvud taget. Men ändå, nånting måste ju finnas där, men ändå inte.
Sverker tyckte det var spöklikt att ha besökt ljusets ände, och han berättade hela historien för sin mor som var förstående och förklarade att det inte kan finnas någon vägg där, utan att det måste börja om igen, så om han hade fortsatt tillräckligt långt så hade han kommit tillbaka till jorden från andra hållet. Men lille Sverker sade till sin mor att det faktiskt var en vägg där, att han hade stött emot den med sitt skepp. Fast ingen kunde förstå hur det egentligen var. Fanns det något slut egentligen, eller fortsatte det bara i alla evigheter, expanderade det ända till det tog stopp emot en palissad? Inte ens Sverker visste, och han hade varit ända dit.



SLUT

Författare:

Publicerat

Dela: