Tigerhonan

TIGERHONAN


Den gamla tigerhonan låg i skuggan av ett buskage och vilade sig.
Hon kände hettan från det stora brännande och eldsprutande klotet högt där uppe.
Hon visste inte att det hette solen, bara att det blev otroligt hett när klotet kom fram.

Under den gångna natten hade hon råkat komma en bit in på en annan tigers revir och därför blivit anfallen av en hanne. Hon hade lyckats fly undan men innan dess hade hanen givit henne några stora fula sår som blödde kraftigt, på vänster sida.

På höften hade ett stort stycke päls och kött slitits av när motståndaren med sina kraftiga ben och sylvassa klor slagit henne. Hon hade även fått svåra bit och rivsår på halsen och magen.

Hon hade förlorat mycket blod och kände sig väldigt svag. Dessutom hade hon inte ätit på flera dagar. Det var jakten på en liten antilop som fört henne över revirgränsen. Hon hade märkt gränsen med det samma men hungern drev henne vidare.

På grund av sin ålder var hon inte längre så snabb. Ofta misslyckades hon med jakten, alldeles för ofta.

Många av bytesdjuren hade blivit för snabba för henne. Även om hon använde all sin list och smög aldrig så tyst hände det ofta att hon missade.

Hon var på ett sätt tacksam för att hon inte längre tillhörde de fertila djuren och att hon inte hade några ungar att ta hand om. De skulle inte ha fått den mat de behövt för att växa upp och bli stora och starka tigrar.

Den gångna natten hade hon dock varit så nära, så nära att lyckas när den stora hannen attackerade henne. Om hon bara hade fått fortsätta en liten bit till skulle hon ha fångat sitt tilltänkta byte och kunnat äta sig mätt och därigenom få tillbaka lite av de krafter hon förbrukat under jakten

Nu blev hon istället invecklad i en bitter kamp. Hon hade sett sin chans att slå bytet genom att gena förbi en buske när det hände.
Just innan hon var ute på öppen plats kände hon ett hårt slag mot höften.

Totalt överrumplad föll hon till marken och genast hade hon motståndaren över sig. Hon kämpade och skrek av smärta när angriparens vassa tänder bet sig fast i hennes mage.

Hon lyckades utdela ett kraftigt slag mot dennes nos som tillfogade denna stor skada. Detta gjorde honom ännu mer rasande och han släppte taget om hennes buk för att sluta gapet om halsen på henne för att på så sätt krossa henne.

På något sätt lyckades hon komma undan den farliga manövern och upp på benen för att sedan fly i säkerhet in på sitt eget revir.

Väl i säkerhet lade hon sig och slickade rent sina sår. Hon förstod att hon var allvarligt skadad eftersom hon fick besvär med att gå. Hon haltade mycket svårt på vänster bakben.

Hon visste att det nu skulle bli ännu svårare för henne att skaffa den mat hon så väl behövde för annars skulle hon snart inte orka mer och dö av hunger eller falla offer för något annat rovdjur.

Haltande, av smärta, linkade hon längre in på reviret, längre och längre bort från sin antagonist. På samma gång kom hon allt längre bort från sin favoritplats.

Samtidigt kände hon att det blev varmare och ljusare vilket innebar att hon fick söka upp en plats och vila på under dagen.
Hon fann ett buskage där hon kunde få skugga under dagen.

Hon var trött och sliten, mycket trött. På samma gång var hon både hungrig och törstig. Vattenhålet som hon brukade gå till låg alldeles för långt bort för att hon ens skulle fundera på att ta sig dit. Hon visste att det fanns ett vattendrag som inte besöktes av så många andra djur, en bra bit närmare.

Däremot fanns det en annan och mycket farligare fiende där. Hon visste inte vad det var för art, bara att de var tvåbenta varelser som skrek och kastade vassa saker som dödade djuren, och det tyckte hon inte alls om.

Hon hade sett det en gång med egna ögon och sedan dess tyckte hon mycket illa om de tvåbenta varelserna. Dessutom var dom många, väldigt många. Några av dem hade jagat henne en gång och samtidigt skrämt hennes enda unge så att denna inte kunnat springa undan. Sedan hade ett par av dem kastat en lång pinne på ungen och dödat den.

De tvåbenta hade små vita och svarta djur innanför ett staket. Dom kunde inte fly. Och så fanns det rinnande färskt vatten alldeles i närheten.
Medan hon låg och vilade beslutade hon sig för att ta sig dit när det blivit lite svalare. Men först var hon tvungen att vila.

Solen började sakta dala och honan kände att det snart var dags att ge sig av. Hungern gnagde i henne, Hennes sår hade slutat blöda, så om hon aktade sig för att riva upp dem igen skulle hon inte lämna några blodluktande spår efter sig.

Hon reste sig, sträckte på sig och gäspade stort. Det värkte ordentligt i vänster höft och hon kände att hon haltade betänkligt mycket. Det var inte alls bra, men hon måste ha mat och vatten. Hon hade inget annat val än att ge sig av.

Mörkret hade lagt sig när hon kom fram till vattenflödet. Hon såg sig omkring, men kunde inte upptäcka eller höra någon fiende. Sakta smög hon sig fram till vattnet.

Ju närmare hon kom desto mer kände hon av törsten. Hennes hjärna registrerade lukten av vatten samtidigt som den starka hunger hon kände gnagde inom henne.

Det hade endast varit e dryg timmes långsam marsch fram till det här vattenhålet, men det hade tagit ordentligt på hennes redan svaga kropp.

Nere vid vattenbrynet såg hon en bekant skugga avteckna sig en bit bort. Det var konturen av en ko hon såg, och den låg alldeles stilla.
Den luktade inte och rörde sig inte alls.
Hon blev nyfiken och smög sig närmare. Fortfarande ingen som helst rörelse från kon.

Den skadade och nästan utmattade tigern tänkte inte längre på att vara försiktig. Hungern drev henne obarmhärtigt framåt.
Alldeles innan hon var framme small det till och hon kände hur hon föll ner i en grop.

Hon var fångad!
Av förskräckelse och smärta skrek hon ut sin förtvivlan.
Hon hörde en massa ljud som hon visste kom från de tvåbenta.
Plötsligt blev det nästan dagsljus. Hennes ögon bländades för en sekund av det starka skenet från eldarna de tvåbenta hade med sig.
Hon försökte hoppa upp ur gropen för att fly, men kunde inte röra sig.

Hon satt fast! Smärtan var olidlig!
Hon kände alla de vassa spjuten som trängt in i hennes kropp…hon kände att detta var slutet.
Vädjande tittade hon upp mot skaran ovanför sig. Någon pekade på henne med en pinne.

Skottet träffade hennes hjärta och därmed var hennes lidande över.

Människorna hade återigen dödat en tiger. Denna gång en hona.
Dom hade gjort sin tillvaro säkrare………men mycket, mycket fattigare.

Skriven av: Preben Johansen