Till annie

Till Annie.

Mina föräldrar hade som vanligt varit sena med att beställa tågbiljetterna och nu när det snart var jul var det förstås extra mycket folk. Vi hade i alla fall fått platser, även om de inte var i närheten av varandra. Vi skulle fira julen hos mina morföräldrar i Göteborg och var nu tvungna att åka tåg genom hela landet.
Jag vandrade fram genom den trånga mittengången av tåget, letade efter plats nummer 56. Det var en fönsterplats och ingen hade satt sig på platsen bredvid ännu. Jag tog ur en bok ur min svarta ryggsäck, och slängde sedan upp ryggsäcken på hyllan ovanför. På sätena runtomkring hade fyra skrikiga barn och deras stressade mamma placerat sig. Hur skulle jag stå ut med det under en nästan sex timmar lång resa? Jag lade huvudet mot ryggstödet och slöt ögonen, fast jag visste att jag inte skulle kunna somna. Efter ett tag satte sig en kille bredvid mig, han nickade mot mig och tog upp ett block ur sin väska. Strax efteråt började tåget rulla.
Jag sneglade lite på killen. Han var kanske två år äldre än mig, jag förundrades över hur normal han såg ut; brunt kortklippt hår, smal kropp men inte spinkig, han hade en grå tjocktröja och ett par blåa jeans på sig. Inget som märkte ut sig. Men så fick jag syn på hans ögon, de var klarblå och lyste bokstavligen! Han såg koncentrerat ner på sitt block och drog upp en sönderbiten blyertspenna ur sin väska som han hade fastklämd mellan benen. Så började han teckna, snabbt rörde han pennan över papperet. Han hade blocket vinklat bort från mig, så jag kunde inte se vad det föreställde, men av hans rörelser kunde jag förstå att han visste vad han gjorde.
Jag vred lite på mig för att försöka se vad han tecknade. Då såg han upp på mig och log. Jag kände hur jag rodnade och slog ner blicken.
- Vill du se? Sa han. Han hade ett speciellt sätt att se på mig, det var varmt på nått vis.
Han sträckte fram en halvfärdig bild av tåggången, jag kunde klart urskilja en butter man, jag sträckte på halsen och såg fram genom tåget. Så fick jag syn på mannen, han var slående lik han på bilden, samma runda ansikte, samma glänsande flint, samma dystra min. Jag såg ner på bilden igen, där kunde jag även se en del av den skrikiga barnfamiljen och andra personer som satt i vagnen.
- Den är jättefin, sa jag imponerat och såg upp i killens ögon, som nu lyste ännu mer.
- Det är bara en skiss, sa han och log blygt, så lade han till, jag skulle kunna måla av dig också, om du vill förstås?
Jag tackade ja, och frågade honom hur han ville att jag skulle sitta och började posa lite på skämt.
Han log så där igen och sa att jag skulle sätte mig på något bekvämt sätt, så jag lutade mig mot tågsätet och såg ut genom fönstret. Där utanför for stora skogar förbi, det var mörkt ute fast än klockan bara var fyra på eftermiddagen. Granarna var täckta med ett tjockt täcke av vit snö och rakt in i den mörka skogen kunde man skymta ljus från ett stuga. Jag vände mig om och såg på honom, han tittade ner i blocket. Jag märktre att jag njöt av att se honom så, men så lyfte han blicken och jag vände mig snabbt mot fönstret igen.
Nu hade tåget börjat sakta ner, utanför fönstret började fler och fler hus visa sig. I varje hus fanns det adventsljusstakar och här och var hade någon klätt en gran med ljusslingor. Så stannade tåget vid en station. Jag såg på alla stressade människor som vandrade längs tåget, släpande på tunga väskor, många bar också på stora kassar med julklappar.
Efter ungefär en halvtimme frågade han om jag ville ta en paus. Jag sträckte på mig och frågade honom om hon kunde få se på den.
- Du får vänta tills jag är klar med skissen åtminstone, svarade han och log. Så kom jag på att vi inte ens hade presenterat oss för varandra.
Han hette Martin Ådahl och bodde i Stockholm men kom egentligen ifrån en liten stad i Småland. Han var äldre än vad jag trott, 20 år, han var alltså fem år äldre än mig. Jag berättade om mig själv också och märkte snart hur lätt det var att prata med honom. Det kändes som vi hade känt varandra i evigheter. Mest var det nog jag som pratade, han var ganska hemlig av sig men svarade på allt jag frågade. Hela tiden log han och såg på mig med den där blicken som jag senare i livet aldrig skulle glömma. Så började jag berättade saker för honom som jag aldrig hade berättat för någon annan och han lyssnade utan att försöka ge mig dåliga råd som många gör när man berättar jobbiga saker för dem. Vi pratade i nästan en timme.
- Var ska du fira jul då? Med familjen eller? Frågade jag, då försvann glittret i ögonen för en stund, men så log han igen.
- Nej det ska jag inte, vi måste nog börja igen nu om jag ska hinna med hela dig innan vi kommer fram.
Jag vände mig mot fönstret igen, bestämde mig för att inte fråga något mer om hans familj eller julen. Utanför fönstret började det att snöa. Stora vita flingor föll sakta ner mot marken och bäddade in världen i ett mjukt täcke av snö. Jag vet inte om det var det som gjorde det eller om det var för att vi hade åkt en ganska lång stund nu, men hela vagnen tystnade, till och med de skrikiga barnen hade somnat.
En stund senare knackade han på min axel.
- Jag är klar med skissen nu.
Man kunde klart se att det var jag som satt där framför det stora tågfönstret, men det var något som skilde sig från verkligheten.
- Är jag verkligen så där vacker? Det liksom strålar från mig på nått sätt.
- Det gör det också, sa han och tittade allvarligt på mig. Så stannade tåget tvärt, vi drogs bakåt mot sätena och de som hade sovit vaknade. Jag tittade ut genom fönstret, där ute fanns det ingen perrong utan en snötäckt äng. Ur högtalarna hördes plötsligt en röst.
- En liten teknisk olycka har skett. Vi ber därför alla ,för säkerhets skull, att omgående gå ut ur tåget. Dörrarna åt höger ut mot ängen kommer att öppnas. Det här kommer snart vara över och då fortsätter vi mot Göteborg. Jag upprepar…
Överallt reste sig människor och började trängas mot utgången. Martin släppte förbi mig, själv rullade han omsorgsfullt ihop teckningen och lade ner den i sin väska. Jag knuffades framåt av stressade människor och hade inte en chans att vänta in honom.
När jag kom ut på ängen, var den redan fylld av folk som pratade i varandras munnar. Jag pulsade runt i den djupa snön och letade efter min familj, hittade min pappa efter en liten stund och strax efter det även min mamma och min två lillebröder. Mamma var panikslagen, men pappa lugnade henne. Mina bröder tyckte nog bara att det var spännande och skuttade runt i snön. Deras kinder var rosiga och det rann snor ifrån deras näsor. Jag tittade hela tiden runt omkring mig men kunde inte få syn på Martin.
Efter en liten stund talade personalen om för oss att faran var över och att vi kunde stiga på tåget igen. Mamma ville att jag skulle sitta på en plats nära dem som nu hade blivit ledig. Jag gick med på det eftersom jag inte orkade förklara varför jag inte skulle vilja göra det. Men när allt hade lugnat sig gick jag genom tåget till min gamla plats igen. Men när jag kom dit satt inte Martin på sin gamla plats, där satt istället ett gammalt par och sov. Jag letade lite till men kunde inte hitta honom. Till slut kom vi fram till Göteborg och jag och min familj steg av och tog en taxi till mormor och morfar.

Jag såg honom inte efter det men tänkte på honom ibland. Så en dag flera år senare, jag hade då tagit studenten, flyttat hemifrån och allt det där, så fick jag en broschyr i handen av en kortvuxen kvinna. Det handlade om en konstutställning och jag skulle ha slängt den om jag inte hade fått syn på hans namn.
Jag åkte till utställningen samma dag. Det pirrade i magen när jag steg in i den ljusa salen. På väggarna hängde hans tavlor, jag vandrade sakta bland dem och lyssnade på de konstintresserade männen och kvinnorna som kritiserade och gav beröm om vart annat. Så fick jag syn på den. Den hängde ensam på väggen längst in, målad i glada färger, starkt förstorad. Det var bilden av mig själv som femtonåring lutad mot tågfönstret. Under den fanns en guldbricka där det stod Till Annie.

Skriven av: katarina