Publicerat
Kategori: Novell

Till Teo

Du var så stolt, min lilla lillebror. Dina ögon lyste starkare än solen den eftermiddagen då du cyklade runt på gårdsplan med den röda nya cykeln. Jag satt och gjorde ett fåfängt försök att bli brun av aprilsolens svaga strålar. Kaffet jag smuttade på var kallt men vad gjorde det när du värmde mig med ditt leende. Att en människa kan vara så nöjd, tänkte jag och fick genast skuldkänslor då jag insåg hur mycket vi vuxna har att lära av en sexåring. Säga vad man vill om barn, men giriga är de inte. Det var i alla fall inte du, min bror.

Du föddes i taxin, på väg till BB, och sedan dess var du alltid i farten. Nästan som om du visste att du inte hade någon tid att slösa. För dig fanns inte tid till annat än lek, skratt och spring. Från dina första månader visste vi alla att vi kunde förlita oss på dig. Du var en evig glädjeinjektion i våra liv. Kanske förlitade vi oss för mycket på dig, min älskade bror, var det så? Så många år skilde oss åt men du var ändå min bäste vän. Så här i efterhand ser jag hur mycket klokare du var än alla oss andra.

I månader har jag skuldbelagt mig själv. Och jag vet att även om du förlåtit mig, så kommer jag aldrig att förlåta mig själv. Inte nog med att jag lämnade dig obevakad den morgonen för att se ett fånigt TV-program. Ett värdelöst och förödande TV-program. Jag har övergett dig så många gånger innan. För att prata i telefon. Göra läxor. Sova! Hur kan något av detta ses som viktigare än ens egen lillebror som bara vill höra en liten saga, sjunga en liten sång, tvinna ditt hår eller fråga frågor om kärlek och ondska, döden och livet.

Du hade ingen chans den där morgonen och jag kan bara föreställa mig skräcken du måste ha känt. Läkarna sade att det gick snabbt, att du inte alls hann uppfatta någon smärta. Jag hoppas de har rätt. Det där tjutet. Det där förfärliga tjutet som trängde genom väggen den där morgonen. Ett dovt, utdraget, panikslaget, förgäves tjut från lastbilens signalhorn.

Jag vet att du förlåter mig, Teo. Det är det som är det värsta. Efter månader av böner om förlåtelse inser jag nu att du förlåter mig. Men jag förtjänar det inte. Jag förtjänar ingenting efter det jag har gjort, oavsett vad alla säger.

Det finns ett foto av dig och mig från förra sommaren, din sista sommar. Du har din fiskeväst på dig, håller stolt upp en stor abborre och ler överlyckligt. Ännu en av alla de små gåvor som fullkomligt överväldigat dig. På fotot ler jag ett litet, men uppriktigt leende. Men sanningen gnager i mig. Då du ville att jag skulle hålla i fisken och klappa den fick jag ett raseriutbrott och skrek att den var äcklig. Du blev så ledsen, Teo. Inte så att du började tjuta, eller skrika elaka ord tillbaka. Det var dina ögon som blev så ledsna, så förkrossade. Dina ögon, så himla enkelt att tillfredställa deras små önskningar – hur kan man då få dem att istället se så sorgsna ut?

De första höstlöven börjar nu falla och jag bävar för en oändlig vinter utan dig. Det är nu början av september, och snart fem månader sen din fartfylldhet och min idioti blev din död. Du skulle ha börjat skolan vid det här laget. Flickorna skulle ha drunknat i dina ögon. Du skulle sitta med dina alldeles för få läxor på eftermiddagarna och göra dem med omåttlig förtjusning och kunskapstörst. Precis som du gjorde med mina hemgjorda läxpapper som du alltid bad mig göra.

Du betydde så ofattbart mycket för mig, Teo. Jag hoppas du förstår det. Men det är först nu som jag har börjat sörja. De första månaderna ville jag bara sova bort livet, och drömde om att allt skulle vara som vanligt igen då jag vaknade upp. Jag kramade och grät störtfloder på din stackars slitna mjukiskanin, så mycket att jag trodde den skulle gå sönder. Jag kunde inte tro på det, ville inte tro på det. Det var så ofattbart. Så grymt. Och bra var väl kanske det, för om jag då hade förstått vad som hänt, hade jag nog inte funnits här idag. Jag sörjer dig Teo, men vill inte att du ska förlåta mig. Jag kommer aldrig förlåta mig själv.

Jag vet att du vill att jag ska må bra, Teo, men jag tror inte att jag någonsin kommer att må bra igen. Vet att jag borde leva mitt liv eftersom att motsatsen skulle bli att jag tar ännu ett. Jag har ju redan tagit ditt, min stackars lilla lillebror. Det gör så ont, Teo, men jag vet att jag förtjänar den här smärtan.

Om det ändå vore jag, har blivit mitt mantra som jag nog aldrig kommer att släppa. Teo, jag är så ledsen och arg på mig själv. Du var så liten. Din kropp var så skör och chanslös, men din själ var så stor Teo, så stor och vis. Livet är så orättvist att jag hatar det. Det finns bara en sak jag älskar numera, och det är du. Det är det jag har att ge och det är därför jag lever. Jag hoppas du kan förstå det, Teo. Du måste förstå att jag älskar dig! Snälla, ge mig inte din förlåtelse, låt mig bara skänka dig min kärlek.

Skriven av: Moa Nyberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren