Tillbax till verkligheten

- När kommer han? frågade jag för minst sjuttonde gången.
- Ta det lugnt, sa min bästa kompis Elin. De kommer.
Jag log nervöst mot henne. Jag trodde inte de skulle komma.
Av någon anledning så hade min mage ställt till det och det verkade som om jag hade en steg i magen.
Elin var den enda som inte var min släkting i min födelsedag.
Jag fyllde elva och hela släkten var där.
Riktigt trevligt men ändå konstigt eftersom jag inte brukar åka till Sverige och fira min dag. Jag brukar ha den hemma i Finland.
- Tänk om de INTE kommer då?
- Din syster måste i alla fall komma, sa Elin. Och då kommer de andra också.
Hon lät så säker på sin sak. JAG ÄLSKAR HENNE! Hon är min och bara min bästa vän.
Det plingar på dörren och jag skjuter mig frammåt för att öppna dörren.
- Välkom...., började jag men avbryter mig.
Det var bara min kusin Flora med sin lillasyster, min lillkusin, Marie.
- Välkomna, sa jag i ett försök att vara tapper.
- Hej! Grattis på födelsedan! sa Flora och gav mig en kram.
Flora är nio och Marie är fem. Jag gillar dem mycket men blev ändå lite vimmelkantig.
- Ska jag använda sista av mina pengar till att skicka ett sms till Lola?
- Ja, det tycker jag, sa Elin. Då ger hon dig ett bra svar varför hon är sen.
Jag log mot henne och tog fram mobilen.
'' Hej. När kommer ni? Det är tomt utan er!
Puss på er.
Angie ''
Jag väntade spänt på svar och jag fick en inom en minut.
'' Jag kan inte komma. Ska jobba.
Grattis. Vi ses i morgon. Om Leyla och Miles vill komma
själva så får de väl det.
Lola. ''
- Jaha. Lola kan inte komma, sa jag. Men det kan Miles!
Å, jag var så kär i Miles. Och nu ska han komma.
Nej, nej... Han är inte min bror... Det är bara Lola som är min halvsyster.
Det ringer på dörren, men det är bara morfar.
- Min lilla Angela - pela, sa han och nöp mig på kinden.
- Hej, morfar, log jag och försökte vberka entusiastisk med hans present - en coca - cola burk och 100 kronor. Tack så mycket.
Jag väntar i tre minuter till innan jag sätter mig i vardagsrummet.
Det plingar på dörren, det är Miles.
'' Förlåt att jag är sen, min älskade Angie ''
'' Det gör inget. För vi är tillsammans nu! '' han böjer sig fram och kysser mig och.....
- Angela. Angela! skrek Marie. Ska vi leka?
Visst. Vi leker katt och råtta vilket betyder att hon är råtta och jag är katt - hela tiden. Jag ska kittla henne, jag ska springa efter henne, jag ska se till att hon har kul.
Men tankarna är hos Miles.
Å, varför kommer du inte?
Det känns som om jag vil spy, spy och strypas.
Det gör så ont i hjärtat att jag tror den kommer explodera. Smärtan i blodet och inom mig.
Gud, vad mycket kärlek ställer till mig, tänkte jag. Men han kommer. Jag lovar att han kommer. Det måste han.
Jag biter mig i läppen och gick in i vardagsrummet.
Jag satt som på nålar och väntade på Miles.
- Kom igen då, Angie. Le mot kameran.
- Kom då, Angie. Vi ska äta.
- Angie? Kom igen! Delta i fesligheterna!
- Angie? Vad är det med dig? Mår du bra?
Nej, jag mår inte bra. Nej, jag vill inte delta i fesligheterna. Nej, jag är inte hungrig. Och nej, jag kan inte le när det känns så här.
Varför kommer dem inte? Varför lämnade dem mig ensam såhär?
Tårarna svider, jag går in i sovrummet.
Jag lägge rmig på sängen och gråter.
Vilken hemsk födelsedag. Kusinerna fryser ut mig, Elin leker med mina kusiner och ingen bryr sig om hur jag mår.
- Hej då, Angie. Jag går nu, sa Elin.
- Vart ska du? frågade jag häpet.
- Jag ska till din kusin Flora. Det gör väl inget? Du bryr dig ju inte.
- Flora ska stanna här, sa jag bestämt.
- Mm. Jag vet. Men Marie ville leka med mig.
Jag suckar och vinkar. Elin ser inte att jag gråtit.
Jaha, Miles. Du har förstört min födelsedag hittils, t5änkte jag. Men när jag ser dig igen kommer du ångra att du aldrig ens sårat mig. Det kan jag lova.

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 11 år