Tills döden skiljer oss åt!

Johanna var bara 15 år när hon valde drogernas väg, allting pågick ända fram till den 7 mars 2008, det var då hon tappade greppet totalt. Johanna Gustavsson blev bara 16 år innan drogerna tog hennes liv.

- Liv eller död?
Johanna blev genast allvarlig men efter bara femton sekunder brast hon ut i skratt.
- Död? tänk att få sväva på molnen i en oändlighet, att bara få slippa all skit här på jorden.
Carro blev orolig över Johannas svar, hon såg på Johanna och sa sedan
- Allvarligt? skulle du hellre dö än att fortsätta leva?
Den här gången blev Johanna allvarlig på riktigt.
- Du vet att jag inte mår bra just nu och skulle vilja dö mer än allt annat.
- Me, meen?
Var de ända ord Carro fick fram, men efter några djupa andetag lyckades hon få ur sig.
- Skulle du hellre dö än att stanna kvar här på jorden med mig?
Carro såg djupt in i Johannas ögon medans hon ställde frågan och kunde inte hålla sig från att fälla en tår.
- Du vet att du går före allt för mig gumman, du är min syster och våra band är för starka för att döden ska skilja oss åt.

Carro letade runt med blicken och lyckades se Johanna, hon stod borta med pundargänget på deras vanliga plats bakom skolan. Johanna hade inte svarat på Carros samtal och inte heller ringt upp henne trots att Carro lämnat nästan 20 medelanden på mobilsvaret. Carro började gå mot Johanna, när hon var ett par meter ifrån ropade hon på henne.
- Vart fan har du varit? du har inte vart i skolan på hela veckan och vägrar tydligen svara på mina samtal. Fattar du hur jävla orolig jag har varit?
Johanna kollade runt i luften som om hon inte hade sett att Carro stod framför henne, hon sa inte ett ord.
Carro såg på Johanna och visste att något var fel, hon såg, trots att de var svårt. Hon ville först inte inse.
- Vad fan har du gjort på armen?
Johanna såg ner på sin arm, när hon insåg att hennes ärm hade åkt upp så drog hon kvickt ner den sedan lekte hon dum och sa
- Nej de är vell ingenting, min katt bet mig.
Carro blev så besviken och tänkte hur kan hon ljuga henne rakt upp i ansiktet.
- Du har ingen jävla katt svarade hon sedan så argt men samtidigt så ledsen.
Johanna fattar du vad du håller på med? du måste börja ta tag i ditt liv igen, du är inte den Johanna jag en gång kände.
- Stick då så mår vi båda bättre, hon kollade bort mot sina andra vänner som småflinade, hon tog tillbaka blicken mot Carro och la sedan till stick då din lilla lebba, du förföljer mig fan som om du vorde kär i mig.
Carro kunde inte inse att hon nyss sagt de där, hennes bästis, hennes syster, hon som Carro hade delat allting med hela livet. Hur kunde hon säga så?

Carro låg på sin säng och var fortfarande lika förtvivlad, hon hade inte lämnat sitt rum sen det hände, hon hade inte gjort något annat än att ligga i sängen och stirrat rakt upp i taket i 4 dagar. Allt hon kunde tänka på var de hemska hålen i Johannas arm. Hon visste ju från hela början att Johanna hade börjat testa på droger men hon hade aldrig trott att de skulle gå så här långt.
Carros mamma knackar på dörren och de är inte hennes första försök att försöka ta kontakt med Carro. Hon har chatat jämt och ständigt på vad de är för fel men Carro vägrar att tala. Hon öppnar dörren till Carros rum sedan går hon in och sätter sig på sängkanten.
Carro stänger in sig under täcket, hon vill defnitivt inte visa sin mamma tårarna i hennes ögon, Carros mamma kramar henne försiktigt.
- Carro lilla gumman, snälla berätta vad som är fel, jag klarar inte av att se dig må så här dåligt längre.
Carro tänker om hon ska berätta för sin mamma eller inte, hon känner sig dum eftersom hon pratar om allt med henne och hon förstår alltid Carros problem. Men oavsätt hur dum Carro känner sig den här gången tänker hon att de finns ingen som kan hjälpa henne nu.
- De finns inget du kan göra förutom att lämna mig ifred säger hon. Hennes mamma blir besviken, hon hade hoppats på ett annat svar av Carro men hon lämnade sedan sakta rummet, precis innan hon skulle stiga ut genom dörren sa hon
- Du vet att jag finns här om du ändrar dig gumman, vad som än har hänt lovar jag att göra mitt bästa.
Men carro svarade fortfarande inte.
Ytterliggare två dagar gick och Carro låg kvar i sin säng, hon tänkte på vad Johanna hade sagt till henne och även vad hon hade sagt till Johanna. Hennes ord plåga henne. Om och om igen tänkte hon på de dom hade sagt och kom på något hon hade sagt till Johanna. "Johanna
fattar du vad du håller på med? du måste börja ta tag i ditt liv igen." Då slog de henne, hon hade sagt till Johanna att ta tag i sitt liv men ändå så valde Carro själv att skita i sitt. Carro lyckades ta sig ut, frisk luft, hon hade aldrig kunnat tro att de kunde vara
så underbart. Hon gick till hennes och Johannas speciella ställe, de var längst upp på toppen av ett berg. Dom gick alltid dit så fort dom hade problem och mådde dåligt. Carro såg någon sitta där borta, hon visste att de inte kunde vara någon annan än Johanna, hon kände de på sig.
Hon tvekade först på om hon skulle gå fram till henne eller inte men tänkte sedan varför skulle hon inte våga? hon gick fram och satte sig brevid Johanna, hon sa ingenting utan kollade bara rakt ut över utsikten. Johanna kollade på Carro men hon höll kvar blicken ut över
staden. Johanna tog till sig mod och sa sedan
- Förlåt, jag vet att jag har betett mig som ett jävla as och jag vet inte hur jag ska gottgöra dig.
Carro väntade en stund innan hon visste vad hon skulle svara.
- Jag förlåter dig, det ända jag vill är att få tillbaka min Johanna, den gamla glada tjejen jag en gång kände.
- Jag vill också ha tillbaka henne men jag vet inte hur jag ska göra. Carro tog blicken mot Johanna nu.
- Om du verkligen vill bli bättre och lovar ställa upp så lovar jag att jag också kommer göra det. Jag kommer finnas här för dig och hjälpa dig igenom de här. Johanna kollade Carro i ögon, hon såg så lättad ut, som om ett mirakel hade skett. Johanna tog Carro försiktigt i handen och kollade henne i ögonen.
- Jag sa ju att våra band är för starka för att skiljas åt.

En vecka har gått och Carro har inte lyckats få tag på Johanna, hon fattar inte hur Johanna kunde svika henne igen. Johanna verkar vara avstängd från världen, det ända hon kan se framför sig är drogerna och det ända hon kan höra är sina pundarkompisar. Ingen annan
finns närvarande i hennes värld. Carro tappade hoppet för Johanna fast det var otroligt svårt att ge upp på sin syster. Hon hade verkligen försökt att prata med henne och var hundra procent beredd på att ställa upp, men för Johanna kom drogerna före allt.
Hon sitter i sitt rum och kan inte sluta fundera över allt som har hänt och om allt som kommer hända om och om igen spolas tankarna runt i hennes huvud. Plötligt ringer telefonen och Carro rusar upp för att svara. '
- Carro
Hon hör hur någon snyftar i andra sidan av telefonen.
- Hej Carro säger Johannas mamma med svag röst, Du måste skynda dig hit genast. Det är Johanna. Tankarna börja åka runt i huvudet och Carro kunde inte få stopp på dom, tänk om Johanna är död? Frågan speladeas om och om igen i hennes huvud. Carro han inte tänka utan släppte bara telefonen, slet på sig skorna och sprang så fort hon bara kunde tills hon kom fram till Johannas hus.

Hon hade knackat ivrigt på dörren och väntade nu på att någon skulle öppna och det dröjde bara några sekunder innan Johannas mamma kom rusande för att öppna dörren. Hon stog där fylld med tårar i sina blodsprängda ögon. När hon försökte tala fick hon inte fram ett ord så hon var
tvungen att hämta andan. Carro klarade inte av att se på Johannas mamma, hon förstog att de var något riktigt allvarligt.
- Förlåt mig jag kan inte hjälpa tårarna sa Johannas mamma.
- Du kan inte hjälpa de, de är inte ditt fel men vad har hänt, vart är Johanna?
- Du måste skynda dig, hon ville träffa dig och ingen annan.
Hon kunde inte hindra tårarna när hon såg Johanna ligga där på golvet, hon sprang fram till henne ramlade ner på knäna och lyfte upp henne
i sin famn.
- Johanna, Johann? skrek hon, vad har du gjort? du lovade att aldrig lämna mig.
Johanna var svag men viskade fram orden
- Carro gumman förlåt, förlåt. Jag har svikit dig totalt.
- Jag bryr mig inte om de nu, bara du kan lova att inte lämna mig. Tårarna störtade ner för Carros kinder, dom gick inte att hejda.
- Jag tror inte jag kan men jag ångrar allt, om jag bara kunde få en andra chans och välja rätt. Du vet att jag skulle valt ett liv med dig framför allt annat då gumman. Lova mig att du tror på de?
- Jag lovar, Johanna syster vad ska jag göra utan dig, hur ska jag klara mig? kommer du ihåg när du sa att våra band är för starka för att döden ska skilja oss åt?
- Ja de gör jag och jag lovar att döden aldrig kommer lyckas skilja oss åt.
- Men drogerna var starkare än allt annat vi har tillsammans ju, drogerna är döden.

Johanna fick inte fram ett knyst, hon såg bara in med sina stora våta ögon i Carros ögon. Hennes ögon slocknade och Carro kände hur hela Johannas kropp blev tyngre och slutade att fungera, bara sådär.
- JOHAAANNNA, skrek Carro med hela sin röst, tårarna forsade och forsade. Carro kunde inte fatta vad som hade hänt hon slog till sig själv för att vakna upp ur en hemsk mardrömm men hon vaknade inte, detta var verkligheten.

Skriven av: Aaleexx