Tills tiden skiljer oss åt

Det finns personer som man väntar en evighet på att få träffa, och så finns det dom som man aldrig borde ha mött.
Jag var med om det sistnämnda, och jag ska försöka berätta det här så gott jag kan.
En märklig historia. Kommer du tro på den? Tja, det är upp till dig....


Jag heter Jessie, ja fånigt namn kanske, men det är vad jag väljer att bli kallad av mina vänner och dom få personer jag känner. Jag heter något annat egentligen.
En rätt vanlig tjej i 25-års åldern som jobbar administrativt på ett företag.
Jag trivs, men jag måste säga att för övrigt hände det sällan något "spännande".

En av mina bästa vänner, Linda, var på samma jobb och brukade vara den jag vände mig till vid svåra situationer, hon var verkligen bra på att lyssna!
Men också lite av min raka motsats, nogrann, lugn, rätt vuxen för sin ålder.
Jag däremot kunde vara rätt slarvig och riktigt barnslig emellanåt, nästan omogen.

Men, vad gör man inte, om man spritter av livsglädje och har barnasinnet kvar.
Min andra vän, Carro , var mer lik mig, båda är vi "Wild and crazy" när vi umgås och skrattar mycket.
Nu har hon flyttat till England, för jobbets skull och jag saknar henne så!
Varför kunde inte Linda vara lite mer som henne istället för att ta allt på blodigt allvar?

Just denna dag var det Cirkus i staden. Det brukade det vara varje år vid den här tiden.
Av en ren slump råkade jag ha vägarna förbi det stora tältet.
På baksidan stod en äldre man som sa sig vara magiker, men inte vilken som helst!
Han kunde resa i tiden, påstod han.....

Jag himlade med ögonen och tyckte synd om alla små barn som med fascinerat slukade varenda ord han sa.
Med dramatisk röst och stora rörelser trollade han fram en stor, svart skugga. Den snurrade inuti och magikern sa att det var ett Dimensionshål. Hoppade man in i det, kunde man åka bakåt i tiden och sen tillbaka till nutid.
Men det gick inte att åka till framtiden, då den ännu inte existerade.

Men något gick plötsligt fel. Dimensionshålet exploderade!
Det var rök överallt och publiken började hosta och bli upprörda.
Magikern försökte lugna ner alla så gott det gick, men i ögonvrån skymtade han någon som snabbt gömde sig bakom tältet.
Jag undrade själv vad personen försökte dölja. Jag kunde inte hjälpa det, jag var tvungen att smita efter! Jag hann se magikerns bistra min samtidigt som han muttrade något.

När jag rundade hörnet sprang jag på en ung man. "Hej, har du sett någon rusa förbi här alldeles nyss?" frågade jag
Han tittade på mig med hård blick medan han backade en bit. "Nej! " svarade han sammanbitet och verkade märkbart irriterad över att jag tilltalade honom.
Sen vände han om och började gå från platsen. Han kastade en sur blick på mig.
"Amen ursäkta frågan då!" tänkte jag och blev själv lite irriterad.

Jag tyckte på ett sätt synd om den gamle magikern som misslyckats med sitt trick och fått alla i folksamlingen att bua åt honom....
Den bilden fastnade för mitt inre när jag började gå hemmåt.
Men jag kunde inte förstå vem den där killen var....kände han magikern? Varför fick han så bråttom därifrån?

Dagen därpå gick jag till mitt jobb som vanligt, det var strålande väder, alla verkade vara på strålande humör, men jag funderade mycket på det jag sett dagen innan...

När min arbetsdag började bli klar var det som om något frös till i lokalen.
Det som brukade vara så livligt och glatt blev plötsligt väldigt tyst.
Ett sorl hördes från entrén. Vad hände därborta?
Jag gick fick se någon som inte riktigt verkade veta var han hamnat, den var den unge mannen jag sett på cirkusen tidigare!

Jag förvånades över hur självsäker hans hållning var.
När jag gick emot honom sneglade han lite med höjda ögonbryn. "Jaha, du igen?" sa han.
Jag kom av mig lite, men svarade sen ; "Ja, det här är min arbetsplats, och du är lika vilsen än, ser jag?"
Han tyckte inte om att jag försökte hävda mig tillbaka, utan ruskade bara på huvudet.
Jag gillade att testa gränser,speciellt mot såna som honom.

Han bestämde sig för att gå därifrån. Men så plötsligt vände han sig om. "Kan du hitta en lya åt mig? Eller...i alla fall någonstans att bo...ett tag".
Jag stannade upp. Var han hemlös eller något?! Han såg ju ut som en helt vanlig kille, inte direkt som om han befann sig i en svår sits eller så.
Han såg obekväm ut och det var som om en gnista av hans självsäkerhet slocknade. "Det...öhm....är lite komplicerat..." sa han sen.

Jag hade god lust att låta honom klara sig bäst han kunde, men nåväl, jag kände till en övergiven stuga inte långt från mitt föräldrahem. Den hade varit vår sommarstuga för många, många år sen, men ingen hade vistats i den på lämge.
Så jag visade honom dit.
Efter att ha städat upp lite så lät jag honom bo där...ett TAG! Men så fort han fått ordning på sitt elände tänkte jag sparka ut honom därifrån med en gång!

" Förresten, vad är det du heter? " frågade jag lite försiktigt. "Edwin" svarade han leende.
Av någon anledning avskydde jag namnet Edwin! Det lät som namnet på en mycket, mycket gammal man!
Jag skrattade till men försökte hålla mig så gott det gick. "Vad är det som är så roligt?!" frågade han.
"Förlåt, men jag tycker bara ditt namn är lite roligt!" svarade jag och brast ut i skratt.
Själv berättade jag att jag kallades Jessie, men finissade för mycket för att vänta på respons från honom.
Edwins ögon såg hatiska ut.

Så fortsatte dagarna i sin vanliga takt. Jag slapp träffa på Edwin särskilt mycket, men ja, ibland var jag ju tvungen att se efter om han ännu var vid liv, men vi var inte glada i varandras sällskap kan jag säga, hans arroganta sätt störde mig.
Vi letade fel hos varandra, eller ja, jag älskade att leta fel hos honom rättare sagt, och jag önskade så att jag aldrig hade träffat på honom.
Han var mycket förtegen om varför han inte hade någonstans att bo, vilket irriterade mig! Jag ville bara bli av med den här mystiske mannen så snart som möjligt!

Efter någon vecka stod han vid entrén igen. Linda råkade gå förbi precis när han klev in.
"Kan du hälsa din irriterande lilla kollega att jag drar nu?" sa han.
Linda visste inte vad hon skulle svara. "Hallå?" han såg frågande ut.
"Javisst, skrattade Linda som om hon vaknat upp ut sin trans. Edwin gick därifrån och Linda tog snabbt hissen upp till mitt rum för att informera om en ung man som förmedlat en hälsning via henne.
Jag kastade mig upp och sprang ut, nog för att han var jobbig, men jag måste få reda på vad som pågick!

Det var inte lätt att hitta honom. Jag sprang längs med gatan en bra bit innan jag tillslut fick syn på honom. Lugnt lunkandes med händerna i fickorma som vanligt.
Nu var jag arg! Jag sprang fram till honom och grabbade tag i hans T-shirt. Med andan i halsen lyckades jag flämta fram.;"H-hörru din idiot! Tror du att du bara kan dra sådär utan att ge mig en förklaring först va?' Jag var så anfåddd att jag fick lov att göra en paus. "D-du kan inte bara komma och kräva att jag ska ge dig någonstans att bo och sen inte berätta varför!

Edwin fiskade lugnt upp nycklarna till stugan och räckte över dom. "Tack för din gästvänlighet gumman" sa han och blinkade med ögat.
Det gjorde mig ännu argare!! "Hörru du din fräckis! Inte kalla mig för gumman här inte! Och för det andra, du ska betala hyran på stugan, genom att förklara allt för mig!
Vem är du Edwin?"

Edwin såg ut som om han tänkte börja prata, men sen log han och gick.
"Hallå! Jag pratar med dig!! Du måste förkl....aaaaaah!!!" Jag var så upprörd att jag inte sett var jag satt fötterna. Jag såg inte att det plötsligt var ett hål mitt i trottoaren.

Det pågick ett vägarbete och arbetarna hade grävt en djup grop mitt i trottoaren.
Hur kunde jag vara så förblindad av ilska att jag inte sett vart jag gått?!
Jahapp, där stod jag i alla fall, eller snarare satt, mitt bland allt sand och damm.....
"Inte ett ord....!" Muttrade jag till Edwin, som hade svårt att hålla sig för skratt.
Arbetarna hjälpte mig i alla fall upp och ville att jag skulle till sjukhus för undersökning, ifall jag skulle brutit något.
Trots att jag envisades med att jag var okej, skjutsade en av dom mig ändå till sjukhuset, snäll som han var.

Efter en lång eftermiddag fick jag äntligen gå hem, men när jag gick mot väntrummet fick jag se ett bekant ansikte. Och vem satt där om inte - Edwin!
Han halvlog sådär oskyldigt som jag brukade irritera mig på, men nu var jag för mållös för att ens bry mig om det.
När jag samlat mig lyckades jag få fram; "Edwin! V-vad gör du här?!"
"Tja, någon måste ju se till att du lever, eller hur?" sa han.

Jag visste inte varför han hade väntat på mig, själv hade jag nog gått från därifrån och lämnat honom åt sitt öde. Men, trots allt måste jag säga att jag faktiskt blev lite glad av att han dykt upp bara för att se om jag var okej.
Edwin slog ner blicken.
Jag hade inte förut tänkt på hur bra han såg ut.... Nåja, han var i allafall en stilig ung man, även om jag fortfarande tyckte han var rätt konstig...

Edwin hade bestämt sig för att leta reda på magikern. Jag frågade varför, och han började förklara hur det låg till.
När magikern öppnade sitt Dimensionshål hade det inte bara öppnats i vår tid, utan även i den tid man skulle till.
Edwin hade tillsammans med sina vänner plötsligt sett ett stort, svart hål mitt i luften.
Orädd som han var, ville Edwin visa sig på styva linan genom att sticka in armen där. Något han inte borde ha gjort! Han hade sugits in i det och förflyttats 20 år fram i tiden, alltså till nutid!
Han var alltså inte från vår tid! I samband med detta exploderade Dimensionshålet på cirkusen!
Det var därför han nu behövde hitta magikern så att han kunde resa tillbaka till sin egen tid igen.

Jag visste inte vad jag skulle tro....Hela den storyn fick mig att tro att han var galen!
Men, någonting i mig trodde på hans ord.
"Okej, jag hjälper dig!" sa jag och tog tag i hans arm. Edwin stirrade förvånat på mig.
"Vi ska hitta magikern, du ska få komma hem!"

Dom följande dagarna ägnade jag nästan all tid åt att hjälpa Edwin i sitt sökande.
Jag hade tagit ut semester från jobbet ett par veckor. Han hade trots allt ställt upp för mig en gång, så nu var det inte mer än rätt att jag ställde upp för honom också.
Då var vi kvitt sen.

Min inställning mot honom började förändras ju mer jag lärde känna honom. Han var visserligen lite egen, men så väldigt snäll och visade sig kunna vara väldigt lik mig. Vi hade samma knäppa humor och samma ettriga humör när den sidan ville till.Jag visade honom allt modernt vi hade nu, som ipads, smarta mobiler osv. Han var väldigt fascinerad.

En dag sa han; "Du Jessie, du påminner väldigt mycket om hur jag var när jag var ung." sa han.
Vaddå VAR ung? tänkte jag, han var ju jämngammal med mig nästan!
Men så insåg jag! Edwins "riktga" jag var förstås mycket äldre! Den här unge mannen levde ju för över 20 år sen, och borde naturligtvis vara en äldre man idag!
Jag undrade om historien hamnat ur balans på något vis, nu när Edwins "unga jag" hamnat i nutiden, hade den äldre Edwin raderats från nutid nu?
Hade han familj som saknade honom? Om han bara försvunnit måste alla tro att han var död vid det här laget!
Jag var i alla fall ganska säker på att hans vänner fick sig en chock när han försvann iväg, dom var säkert jätteoroliga nu...

Ju mer jag började förstå honom, desto starkare började jag känna. Var han den vän jag saknat på länge? Någon likasinnad att hitta på saker med? Eller var känslorna något annat?
Men det kändes konstigt att veta att han lika gärna kunde varit min egen far, då han i nutid som sagt måste vara dubbelt så gammal som mig....!

Ett vemod kom över mig, det skulle bli svårt att släppa honom när det var dags.....
Men jag försökte slå bort dom tankarna. Det här var för hans bästa, för hans vänner och den ev. familj han kanske hade i nutid som han ryckts ifrån! Och jag ville inte sabba historien!
Alla har vi vår plats i historien och Edwin lika så! Och han måste tillbaka till den!

Efter ytterligare ett par dagar gick vi mot det ställe där cirkustältet stått tidigare. Till vår förvåning stod det ännu kvar!
Hade dom glömt att ta ner det? Den årliga cirkusen var sen länge över!
Skulle vi våga gå in? "Vänta här" , sa Edwin medan han gick fram mot tältet. Han kikade in.
"Så du kom till sist..." hördes en röst inifrån tältet. Jag hajade genast till! Det var magikern, jag kände igen hans röst!
Edwin gick in i tältet och jag tittade in bara för att se om det var han, och ja nog var det den gamle magikern alltid!

Men varför var han fortfarande kvar här och inte följt med resten av cirkusen? Det var som om han visste att Edwin skulle komma dit och väntat på honom.....
Jag hörde dom två samtala lågmält med varandra, jag bestämde mig för att smyga ifrån platsen.
Edwin hade hittat rätt person och skulle strax få göra sin tidsresa hem igen... men jag skulle förmodligen aldrig få se honom igen....

Nedstämd började jag gå därifrån. Vad skulle hända nu? Förmodligen skulle mitt liv rulla på som vanligt och......
Mina tankar avbröts av ett fasansfullt skrik! Det kom från tältet!
Jag rusade tillbaka och sprang in i tältet. Magikern stod med ryggen emot. "Är ni okej, herrn?" frågade jag med en tillgjord röst.
Edwin syntes inte till någonstans, hade han sänts tillbaka redan?
Men plötsligt vände sig magikern om och och log det otäckaste grin jag någonsin sett!
Vänta nu, det här var inte den magiker som jag sett tidigare, något hade förändrats hos honom!
Hans blick var svart!
Han började skratta högt och backade en bit. Då fick jag se honom ligga där, men det var ingen människa jag såg, utan en liten pappersdocka. Det var Edwin.....

Jag försökte springa fram, men magikern hindrade mig. "Han förtjänar det!" sa magikern med arg röst. "Han förstörde min uppvisning, och gjorde mig till åtlöje inför alla!"
"Det var en olycka!" Jag försökte försvara honom, men den sluge magikern hånlog.
"Hah! Han får skylla sig själv! Tar nyfikenheten överhand så kan det straffa sig, och passa dig unga dam så att du inte går samma öde till mötes! Jag är inte nådig ska du veta....!"
"Han kommer aldrig ur det tillståndet på egen hand." sa han sen. "Bara jag kan göra honom till människa igen...."

Magikern lämnade platsen. Jag plockade upp den lilla pappersdockan som skulle föreställa Edwin.
Det måste gå att få tillbaka honom på nåt sätt!
Jag fick en idé och började vända hemmåt.
Väl hemma sökte jag upp namnet på cirkusen som magikern jobbade för. Det visade sig att dom turnerade landet runt för fullt och inte var i närheten.
Men det fanns tydligen ett nummer. Jag ringde dit och en man svarade.
Jag fick kort sammanfatta det hela.

Men när jag nämnde något om den gamle magikern blev mannen i telefonen alldeles tyst en lång stund. Sen sa han; " Eh... ja, han har inte riktigt skött sina kort rätt. Haha! Förstår du? Skött sina kort rätt!"
Jag blev irriterad på att han försökte skämta bort det hela. " Det är inte roligt, jag behöver er hjälp" sa jag samtidigt som jag funderade över varför dom hade slängt ut honom. Men med tanke på dom krafter han verkade besitta så förstår jag att dom inte vågade låta honom vara kvar...

Jag undrade om mannen i telefonen kände till magikerns förmåga att trolla människor till "papper"?
Efter viss tvekan så svarade han ja på den frågan, men var noga med att poängtera att sån här information hade minsann inte privatpersoner rätt till!
Men när jag berättade vad som hänt lugnade han ner sig. Motformeln fanns i en bok.
"Okej, om det stämmer det du berättar, så ja jag kan ge ut den till dig, men förvänta dig inte något resultat, vår gamle magiker är den enda som med säkerhet kan bryta förtrollningen." sa han.
Jag var ändå villig att pröva. Mannen från cirkusen letade fram boken och till slut lyckades han hitta på dem konstiga ramsan. "Hokus kadabrus papirijokus" sa han. Det var allt.
Okej, det var ändå värt ett försök.

Efter att ha samlat mig en stund, tog jag den lilla pappersdockan och la den framför mig. Sen sa jag dom magiska orden; "Hokus kadabrus papirijokus. "
Jag väntade. Inget hände. Kanske hade jag inte koncentrerat mig nog.
Okej, djupt andetag! "Hokus, kadabrus, papirijokus.
" Inget resultat. Jag försökte ännu en gång.
Men efter tre försök var den lilla pappersdockan oförändrad....
Jag började bli orolig. "HOKUS KADABRUS PAPIRIJOKUS!!!! Nej, jag måste ha gjort något fel, d-det måste gå...
Varför?....Edwin......."

Jag försökte hindra det, men en tår började rinna, sen en till, och en till...."Förlåt mig Edwin...."sa jag lågt. Jag har sabbat allt nu.....
Tårarna droppade ner på pappersdockan. Den började skimra svagt, men jag gjorde ingen notis om det.
Men skimret blev större och större och till slut lystes hela rummet upp! Jag blev rädd och skrek till av händelsen.
En stund senare hade det starka ljuset avtagit och jag undrade vad sjutton som hände?!
Något rörde sig på golvet, och när jag tittade ner låg Edwin där!! Omtöcknad, men livs levande!
"E-edwin! Men hur?" Jag satte mig på golvet bredvid honom. "Du är dig själv igen!" sa jag lyckligt. Edwin log när han fick se mig. "Tack.."sa han svagt.

Edwin fick återhämta sig på sjukhus några dagar efter händelsen, och jag besökte honom så fort jag hade möjlighet.
Magikern blev polisanmäld av cirkusen och gripen, men, han insåg att det fanns en sak han behövde göra först....

Snart var Edwin var redo att lämna sjukhuset. Jag väntade på honom vid entrén, men han visste inte om att jag skulle vara där.
När han fick se mig stannade han först upp, sen sprang han fram och kramade om mig.
"Eftersom du väntade på mig förut, så ville jag vänta på dig nu." sa jag lite med glimten i ögat.
"Vaddå, så det var ett litet knep du hade eller?" sa han och log.
"Knep?! Hallå, här har jag väntat en timme på att du ska dyka upp, och så kallar du det för knep?" sa jag lite småirriterat, men Edwin kunde inte annat än att skratta när jag blev sådär sur.

Plötsligt kom två polismän in i sjukhus entrén. "Är det ni som är Jessie och Edwin?" frågade den ena av dom.
"Ja" svarade vi båda samtidigt. "Kom med här", fortsatte han och vinkade med oss ut.
Poliserna drog ut en välbekant man ur bilen, det var magikern!
Han förklarade att han behövde göra en sista gengäld. Jag förstod var det handlade om, det var dags att skicka hem Edwin.....

Vi gick till en plats med så lite folk som möjligt. "Inga knep nu, sa den ena polismannen strängt.
Magikern trollade fram ett Dimensonshål för allra sista gången, och det skulle leda Edwin 20 år bakom i tiden, där hans forna jag hörde hemma.....
Jag slog ner blicken. "Är du okej?" frågade Edwin. När han märkte att jag inte svarade ville han ge mig en kram. Och jag ville bara hålla om honom för evigt! Jag ville stanna hos honom för all framtid och aldrig, aldrig någonsin behöva säga hejdå igen!!

Jag började gråta. Det var som om gråten aldrig ville hejda sig. Även Edwin verkade berörd, även fast han försökte behålla lugnet.
Plötsligt flög något i mig, jag vet inte varför jag gjorde det, men jag kysste honom!
Edwin såg lite smått chockad ut först. Men sen log han.
Han höll händerna om mitt ansikte, som om han trodde att det skulle får mig att sluta gråta.
Samtidigt sa mitt sunda förnuft att allt skulle bli bra för Edwin och hans vänner nu.
Jag fick inte vara egoistisk och stå här och lipa för att jag skulle sakna honom, fast det skulle jag såklart....
"Oroa dig inte för mig, Edwin" sa jag med gråten i halsen. "Jag kommer klara mig, jag klarat mig alltid, eller hur? Så åk nu hem till dom som behöver dig mer än mig...."

Edwin släppte mig och fiskade upp något ur fickan. "Åh, ifall att du skulle glömma mig...." sa han tyst och la någonting i min hand. Det var små pappersbitar, resterna efter pappersdockan!
Jag skakade på huvudet. "Nej, jag glömmer dig inte! Tiden kanske går, men glömma kommer jag aldrig..."
Han nickade. Sen började han gå långsamt mot Dimensionshålet. Han vände sig om innan han klev in i det och försvann....för gott.....

Efter en stund försvann den mörka skuggan och kvar stod bara jag, poliserna och magikern.
Då brast det på riktigt. "Edwin....EDWIN!!'" Jag höll ihop på marken och började stortjuta.
En av poliserna försökte trösta mig. Men Edwin var borta, för evigt. Och jag ångrade hur mycket det var som jag inte berättade för honom, som hur mycket jag faktisk älskade honom....!

Efter ett par veckor började livet rulla på som vanligt igen. Carro flyttade hem från England och vi började umgås precis som på gamla dagar! Ja, vi får ju inte glömma att även Linda hakade på ibland!
Jag fortsatte på mitt jobb också.


Ett år senare bestämde jag, Linda och Carro för att ta en sväng på stan, det var marknad och den årliga cirkusen skulle komma igen, dock utan den gamle magikern såklart.

När vi gått förbi en av karusellerna kände jag mig plötsligt iaktagen... Jag vänder mig om och får se en man i medelåldern titta på mig. Jag tyckte det var rätt obehagligt och försökte ignorera honom. Han verkade vänta på någon. Plötsligt kommer två små flickor rusandes. "Pappa det var jätteroligt, kan inte du åka med oss?!" ropade en av dom. "Nä, åk med mamma ni, jag blir lite åksjuk." sa han och skrattade. Mannens fru tyckte att det var dags att åka hem och familjen gick vidare.Men mannen stannade upp, tittade på mig och log lite innan han gick...

Det leendet! Jag hade sett det förr! Jag sprang efter dom, trängde mig genom folkmassan så gott det gick. Jag hörde Linda ropa oroligt efter mig, men jag hade inte tid för det nu!
När jag kom fram till parkeringen försökte jag få syn på familjen. Och där såg jag mannen hjälpa sin ena dotter in i bilen.
När han skulle kliva in på förarsidan fick han syn på mig, log och vinkade. Jag vinkade tillbaka.
Sen hoppade han in i bilen och körde iväg med sin familj.
Och jag visste precis vem det var, det var Edwin....Lite äldre, men det var han!
Han hade kommit tillbaka till nutid, precis som det skulle vara.
Men jag mindes den tid jag fick vara med honom, tills tiden skiljde oss åt.....

Jag hörde en röst ropa. Linda och Carro var oroliga varför jag bara sprungit iväg sådär!
Jag slängde mig runt halsen på Linda och brast ut i gråt! "Kära nån, vad har hänt??" frågade hon förskräckt.
"Ingenting....men....men låt mig bara gråta en stund är du snäll?" snyftade jag fram.

Författare:

Publicerat

Dela: