Ting som talar

Ting som talar

Hon studerade de rynkiga, leverfläckade händerna som darrande plockade med bladen i krukväxten. När hände egentligen det här? När sprang åren ifrån henne?

Ett torrt löv trasades sönder mellan hennes fingrar och utan att tänka sig för sträckte hon sig efter delarna som singlade mot fönsterbänken. Fingrarna, svullna och knotiga, slog mot krukans kant och fick henne att dra in ett väsande andetag mellan tänderna.

Krukan vinglade till. Balanserade otäckt nära tipp punkten. Snabbt grep hon tag i den med den andra, just nu inte fullt lika värkande handen. Stöttade den. Varsamt smekte hon mönstret med tummen. Ett vackert, intrikat nät av sammanvävda blad, rankor och blommor som exploderade i en symfoni av grönt, syrenlila och rosa. Femtiotvå. Så många år var det sedan hon fick den av sin make. Femtiotvå år hade den överlevt. Överlevt mannen som köpt, målat och gett henne den. Hennes hjärta skulle krossas tillsammans med krukan om den föll i golvet.

Hon log svagt. Tänk vad saker man samlade på sig under ett liv. Döda ting som man likväl inte kunde leva utan. Saker man aldrig använde, inte hade någon nytta av, men som man trots det inte hade hjärta att göra sig av med. De var inte längre döda ting. De var minnen. Delar av ett liv väl levt. Dammiga, inte sällan bortglömda saker som ändå väckte så starka känslor när man såg dem.

Långsamt gick hon bort till vasken och slängde de torra bladen hon plockat. Benen värkte, ryggen likaså. Dags för en välförtjänt paus.

Hon fortsatte ut i vardagsrummet och satte sig tungt i soffan. Även här omgavs hon av minnen, saker, ting. Saker som, skulle de försvinna, skulle få lägenheten att inte riktigt kännas som hemma längre.

Som hundbädden vid foten av soffan. Tom och oanvänd sedan år tillbaka. Men att kasta den vore som att kasta minnet av Jack, Mimmi, Skrållan, Rasmus och alla de andra hundarna de haft genom åren. Hon visste att det var fånigt. Särskilt med tanke på att bädden köptes under Jacks sista år. Ingen av de andra hundarna hade någonsin använt den. Men trots det hörde den hemma där den stod. Ett minne, inte bara från hundarna de haft, utan även från ett tidigare liv. Ett liv där hon orkade gå ut, gå långpromenader, njuta av livet.

Eller pipan som låg uppställd på parad i bokhyllan. Gustavs försök till att röka pipa hade bara sträckt sig till en gång, men oj så hon skrattat. Han med, så fort de värsta hostattackerna lagt sig. Det ryckte i mungipan vid minnet. Men fin var den, pipan. När de haft besök och besökarna frågat om Gustav rökte, hade han svarat 'Javisst, men inte nu längre'. Precis som om han använt den i flera år innan den till sist hamnade på hyllan.

Och käppen, i sitt ställ ute i hallen. Direkt bredvid ytterdörren, annars glömde Gustav den garanterat hemma. Handtaget var blankslitet och halvvägs ner på käppen fanns ett litet hack från den gången han lyckades fastna med käppen i en hissdörr. Han hade lyckats få hela hissen att fastna i nästan trettio minuter tack vare det.

Hon lutade huvudet bakåt, mot den gamla, noppiga filten som hängde över ryggstödet. Kära gamla filt. Den hade sin bestämda plats i soffan. Samma plats i nästan trettio år. Det var bara sofforna som bytts ut under åren. Filten var den samma. Trådsliten var den. Färgen hade för länge sedan gått från babyrosa till ljusgult. Men det var den sista sak hon fått av sin mor och hon tänkte aldrig kasta den, hur sliten den än blev.

Hon suckade och såg sig omkring. Vad skulle hända med alla dessa saker, alla kära ting, den dag hon inte fanns längre? Vem skulle ta hand om dem? Älska dem? För att kasta dem vore ju som att kasta minnet av ... henne...

Författare:

Publicerat

Dela: