tio stationer, exakt tjugosju minuter.

Onsdags efter middag igen, samma gamla buss mot stan igen. Samma gamla gråa säten, samma gamla röda tygstycken till gardiner. Samma idioter på bussen - den blonda tjejen med hästsvans, killen med golfkeps och väst, den orakade gubben med alldeles för vildvuxna ögonbryn.Jag har aldrig tänkt efter på vad dom gör innan dom tar bussen varje eftermiddag, jag har aldrig ens tänkt på att bry mig.
Första, andra, tredje raden från mitten, vänster sidan, vänster säte, precis som vanligt.
Tio stationer kvar, tjugosju minuter exakt. Det är oktober, riktigt kyligt ute och hösten börjar dra in över stockholm på allvar.
Vilar händerna på låren och ser ner på mig själv, både halsduk och kängor har jag plockat fram. Jag tuggar lite diskret på mina toppar som jag flitigt flätat in i två långa flätor, samtidigt som jag vilar huvudet mot fönstret.
Vi stannar, konstigt, här brukar aldrig någon gå på, sträcker en aning på mig för att se fram till busschauffören, får direkt syn på ett spretigt, precis som mitt, kastanjebrunt hår. Han är väl runt en och sjuttiofem lång, tjock kakigrön jacka och jeans. Han går mot mig, kan inte hjälpa att jag ryser när jag ser hans stora, djupa, bruna ögon, inramade av en tjock alldeles kolsvart franslinje.
Han ser på mig, ser han att jag ser honom? -jag vet inte.
Han kommer närmre, jag räknar tyst för mig själv, precis som alltid:
- Första, andra, tredje raden från mitten, stanna, stanna.
Jag ser att han ser att jag ser på honom, jag kan skymta hans perfekta tänder när han småler, tittar ner i golvet och kastar sig in på sätet på andra sidan gången.
Jag kan inte hålla ögonen från den där .. varelsen, konstigt, jag känner mig inte alls dum när jag stirrar, och från vad jag kan tyda känner inte han sig heller dum när han stirrar tillbaka.
Ser han på mig på samma sätt som jag ser på honom? - omöjligt.
Stationerna går fruktansvärt fort, när jag tillslut lyckas slita mina ögon från hans perfekta ansikte och tittar ut genom fönstret inser jag att det bara är två stationer kvar.
Åh, jag skulle göra vad som helst för att få sitta kvar.
Han hypnotiserar mig.
En station kvar, jag trycker inte på stopp knappen, jag väntar. Jag skulle inte ens komma på tanken att se på den röda, ruttna stopp knappen, som jag tryckt på minst tusen gånger, istället för hans underbara, underbara ögon.
Han rör sig, han lyften handen, han trycker på stopp.- Ska han av?
Han reser sig sakta, nästan som i slowmotion.
Jag är förstenad, kan inte röra mig.
Bussen börjar sakta in och det pyser när dörrarna öppnas, herregud, jag ska ju av. Skyndar mig mot dörrarna, så fort jag når marken fäster jag ögonen på det lilla man kan skymta utav hans nacke bakom topparna.
Jag följer efter honom, hallå? varför följer jag efter honom?
Jag ska åt andra hållet! Hans vita sneakers får mig att vilja gå i takt med honom, vilja göra allting i takt med honom, jag vill bara krypa under den där tjocka jackan och känna värmen utav hans hud, eller är det det jag vill?
Med blicken ständigt vandrande längs nacken, ryggen, låren och ner på hans sneakers följer jag efter hans varenda liten rörelse. Jag vill ju gå på samma mark som han, jag vill nudda samma stenar, samma löv och när han går över den stora, gulnande gräsmattan vill jag kyssa varenda litet grässtå han har nuddat.
Jag har inte iaktagit honom i mer än tjugofem minuter och det käns endå som att jag känner honom som om han vore min bästa vän.
Allt jag inte vet är hans namn, så känns det i alla fall. Jag har lust att springa ifatt honom se honom rakt in i de mörka, stora ögonen och bara fråga vad han heter, men jag vill endå inte sluta gå i takt med hans steg, härma hans rörelser.
Jag följer honom långt, följer jag efter honom? Hör han mina höstkängor eller när jag råkar sparka till en sten så att den flyger ut över trotoar kanten?
Känner han inte min näraro?
Plötsligt gör han en tvärvändning, går plötsligt rakt in i en utav portarna till hyreshusen, antagligen hans port, hans hus.
Ser på när hans bruna hår guppar iväg och sakta försvinner tills jag inte längre kan se honom genom den smala springan som dörren tidigare lämnat.
Jag suckar av lättnad, vänder om och går tillbaka mot busshållsplatsen och mitt hem.
Lycklig för att ha fått skåda något så vackert.
Jag vet att jag antagligen aldrig kommer att få se honom igen, men någonting i mig säger att jag inte bryr mig.. att jag är tacksam för att få ha blivit förtrollad.

Författare:

Publicerat

Dela: