Titta mig i ögonen

Jag kommer så väl ihåg den där gången när hon sa till mig att titta henne i ögonen. Vi hade pratat länge och det kändes verkligen som det hade varit hon och jag. Jag kände mig så viktig och det kändes som en fantastisk gåva att äntligen få känna sig riktigt värdefull. Det var rent hypnotiskt att titta henne i ögonen, skrämmande men samtidigt otroligt lockande. Det var svårt att koncentrera blicken men samtidigt kändes ansträngningen för att klara det som alldeles självklar. När hon talade verkade allt så självklart och jag visste vad som behövde göras. Mormor hade ju sagt något liknande också.

Allt blev så mycket lättare efter det samtalet och jag kände mig säkrare på mig själv och visste att hon fanns där även för mig. En sorgsenhet kunde jag känna ibland när det jag behövde göra var svårt för mig och det är klart att jag ofta var väldigt orolig inför något hon ville att jag skulle göra. Nu när jag blivit äldre känns det lite konstigt att jag gick med på att ljuga så mycket men jag vet att det behövdes. Den som bara är tio år måste skaffa sig de fördelar den kan.

Jag kommer ihåg lekarna den sommaren och de var fler och mer spännande än de någonsin varit tidigare. Han såg så sorgsen ut ibland. Varför förstod han inte att jag måste visa att jag hade bestämt mig?

Mamma har så ofta varit besviken på mig och det är helt klart att jag var ett sånt barn som spiller mycket på sig och gör andra dumma saker. Det behövs någon som säger till på skarpen och verkligen talar om att så här gör inte andra barn. Mamma är kanske lite väl ilsken av sig och kallar mig elaka saker ibland men då brukar hon ångra sig och vara snäll och oftast har jag ju gjort något dumt. Ett tag blev jag också väldigt ledsen och arg när hon tog hårt i mig eller nöp mig men det var inte så väldigt hårt och jag lärde mig ganska snabbt mer om hur jag ska vara och slapp sånt. Ibland har jag nog velat att min mamma var lite lugnare och att hon förstod mer varför saker kan bli fel men hon är faktiskt väldigt bra på att ta hand om oss och skaffa det vi behöver. Vi har nästan alltid bland de bästa platserna när vi åker någonstans eller gör något.

Jag var nog mycket pappas flicka när jag var liten för han är ganska snäll av sig och jag tyckte om att få vara tillsammans med honom. Han läste böcker, visade hur man skulle göra saker och sånt men när jag var tio hade jag blivit mycket större och behövde det inte så mycket. Man kan väl inte fortsätta att bry sig om allt?

Det var klart att jag gjorde en del dumma saker vid skilsmässan som att försöka springa hem till en kompis mitt i natten men det stoppade han ju. Jag brukade ju också ha massa olika skäl till att inte gå hem till honom efter skolan men det kan faktiskt vara viktigt med en kanin och min bästa kamrats mamma var väldigt snäll. Det kändes inte som jag skulle krama honom så mycket och jag hade ju faktiskt blivit ganska gammal. Att verkligen sitta ner och prata med honom försökte jag undvika eftersom han fick mig att känna mig så skuldmedveten varje gång. Jag sa faktiskt att jag tyckte om honom också men jag måste ju faktiskt välja också. Han var faktiskt ganska dum som tyckte att jag skulle bry mig lika mycket om honom som mamma. Förresten verkade det också som han börjat bry sig mer om min lillasyster än om mig.

På hösten det var då det gällde. Jag och min lillasyster blev intervjuade om vad vi tyckte och det var klart att jag skulle visa att jag var värd förtroendet jag fått. Det gick faktiskt väldigt lätt att komma fram till vad man skulle säga. Jag behövde bara komma på något jag tyckte var dåligt och sen kunde mamma och jag prata om det så att vi verkligen kunde förstå hur det skulle sägas för att intervjuarna skulle begripa vad vi ville. Mamma brukade också prata med andra för att komma på saker som pappor är dåliga på. Min lillasyster brukade säga emot och berätta att så här brukar det faktiskt vara men det kändes väldigt bra att mamma och jag gick emot henne tillsammans. Hon har alltid fått en massa medhåll och nu var det ganska skönt att veta att jag fick medhåll vad jag än hittade på. Hon har i och för sig ända sen dess verkat som att hon inte riktigt litar på mig men det är faktiskt inte alla systrar som är bästa vänner. Det kan vara bra att ha lite distans till en syster som ska vara alltför rak och dessutom lyckas göra sig populär.

Det kunde vara ganska arbetsamt ibland under min uppväxt och nog var det svårt att känna att någon ville lyssna på mig. Jag visste ganska väl vad mamma ville att jag skulle säga och sa det nog för det mesta men ibland visste jag inte vem jag skulle prata med. Mina vänner brukade titta så konstigt på mig när jag sa något om mamma eller pappa. De förstod inte alls. Jag fick nog lära mig att det gäller att vara stark och visa att man duger och klarar av saker istället för att prata.

Det var några gånger som jag inte visste alls vad jag skulle göra. Jag var bara så hemskt ledsen. Det gjorde så ont i mig. Jag strövade omkring och omkring och sen gick jag till pappa fastän jag visste att mamma skulle bli arg över det. Han var inte hemma. När jag behövde min pappa och kom till honom var han inte hemma. Hans hus var nästan alltid tomt och han var ute och reste, han var hos sin flickvän och han gjorde saker med hennes barn. Huset stod där så tyst och mörkt och kallt och jag behövde honom. Mamma hade slagit mig och det gjorde så ont inuti mig. Mamma hade sagt att jag inte klarade av något och jag var så rädd. Jag hämtade extranyckeln och gick in men där luktade det som att ingen var där och väggarna riktigt skrek åt mig att jag var ensam. ”Du är ensam” dundrade det inne i mitt huvud och jag flydde ut i mörkret och kylan.

Det var väl i femman som jag gick till skolsyster första gången. Jag hade så ont i magen. Det var så mycket som surrade i min skalle men jag hoppades att skolsyster skulle ha något mot ont i magen men det hade hon inte. Jag försökte prova att äta saker som skulle vara bra för magen och låta bli sånt som inte var bra. Det blev ganska mycket provande genom åren och mina kamrater sa att jag åt så konstigt och att jag började bli väldigt smal. Jag vill inte vara någon tjockis som min lillasyster kan de inte förstå det. Pappa är smal och vältränad men annars är alla i min familj ganska tjocka faktiskt. Mamma var på mig och tjatade om anorexia och annat larv men det begriper hon sig faktiskt inte på. Jag började röka för det är faktiskt väldigt bra om man inte ska bli någon fetknopp och mamma sa att det är äckligt med rökning och nu får du ännu mindre chans att träffa någon trevlig kille. Jag svarade att det spelar faktiskt ingen roll för killar är inget att ha. Dessutom vad har hon att säga det är ju så att min pappa inte ville leva med henne.

Varför gjorde jag det? Varför ligger jag här nu? Det vet jag faktiskt inte och ingen ska hålla på och tjata på mig om varför. Det bara är så att det känns som att det inte spelar så stor roll och det gör det väl inte heller. Vi är ganska små vi människor och någon galen gubbe borta i Asien kan ju bara bestämma sig för att skjuta ett gäng med människor. När man är tjej blir man våldtagen också och jag tycker kanske att man måste se till att bestämma själv istället.

Pappa! Du tittar mig inte i ögonen, utan du ser nästan rädd ut när du besöker mig. Jag kan inte låta bli att säga elaka saker till dig men en pappa ska faktiskt inte vara rädd utan titta en i ögonen. Jag ligger här och kämpar för att vilja leva och du ger mig inget mod utan står där så tafatt att jag blir rasande på dig.

Mamma! Du står där och säger ”Titta mig i ögonen” och egentligen säger du mer men det är bara de första orden som ringer i mitt huvud. Du låter så säker och trygg precis som jag vill ha dig och ändå blir allting bara ännu mer rörigt i mitt huvud. Nu pratar du om pappa igen och att nu borde jag förstå något men vad spelar han för roll vi träffas ju redan så sällan. Det är väl jag som måste bestämma mig för om jag vill leva eller inte.

Skriven av: Hanna Bergström