Tjära och kolsyrat mineralvatten – del 4 av 5

"Du är inte glest möblerad, har egentligen inte mindre att komma med än andra. Du är intelligent och observant utan att vara beläst. Det känns som du vill bort från något men inte riktigt förstått hur och till vad än. Möblerna i dina rum har du krossat, slagit sönder mot väggarna inom dig. Till en hög med trasigt. Sedan har du släckt ljuset, stängt dörren och svalt nyckeln. Kolsvart. Dit får ingen obehörig någonsin tillträde. Då är jag där med ficklampa och lyser in mellan springorna.
– Men titta, här är något fint, säger jag och plockar i bråtet du inte vill se.
Sådant du kan göra illa dig på. Sådant som gjort dig sårbar.
Jag vill dig bara väl. Tror jag."

Fredagen vi planerat att fortsätta vidare träffar jag på Teo i matsalen. Han säger att han just var på väg till mig.
– Vill du fortfarande gå ut i kväll? frågar jag.
Ingenting av det här är för givet. Inte för mig.
– Ja, jag är med, måste bara hem först. Jag kan ringa när bussen är framme hos dig.
Jag skriver mitt namn, gatan där jag bor och mitt telefonnummer på en servett.
– Är du piggare nu? frågar han under tiden jag skriver.
– Ja, jag sov länge igår.
Kan inte hjälpa leendet som kommer när jag tittar upp från servetten och räcker fram den till honom. Vänder mitt liv nu och jag är mitt uppe i det?
Jag hinner sminka mig färdigt och klä om, helt i svart, innan han ringer mig hemma. Jag vet inte vad det här är, men jag måste få veta.
– Hej, det är Teo.
– Hej, är du framme nu? svarar jag ivrigt.
Förhoppningarna kan skrämma till flykt, så jag dämpar mig. Försöker i alla fall.
– Nej, jag missade bussen, så jag måste vänta på nästa.
Han låter orolig, skamsen.
– Det är lugnt.
– Är det? hans röst är lättad, ringer igen när jag är framme.
– Då ses vi snart.
Jag möter honom vid hållplatsen. Han kommer gående mot mig, klädd i svart skinn och ovala små solglasögon i den låga kvällssolen. Hänger sin jacka över vänstra axeln, precis som på puben, och tar av sig solglasögonen.
– Kompisarna skulle ut på det vanliga stället i kväll och frågade om jag ville med, men jag kände inte för det, säger han.
Vi hinner gå en bit till innan jackan halkar av axeln. Jag stannar upp.
– Det händer jämt, säger han generat och försöker låtsas oberörd när han plockar upp den från marken.
Allt är fortfarande försiktigt och trevande. Innan han hänger ifrån sig jackan i min hall är han noga med att höra sig för.
– Går det bra om jag ställer mina skor här, är de i vägen?
Frågan är artig och medveten, inte spontan.
Jag undrar vad han vill ha att dricka inifrån köket, han lyfter en petflaska han har tagit med sig och ställt på mitt soffbord. Jag visar honom ett rundat lågt glas och ett smalt högt glas. Han får välja.
– Det höga glaset blir jättebra, då ser man mängden tydligt när man ska blanda. Det är svårare i runda.
– Har du någon favoritplats eller? frågar Teo, fortfarande medvetet artig, innan han sätter sig i min soffa.
– Har du hört musiken till Luc Bessons film Leon? frågar jag, kan inte annat än älska Jean Reno i den filmen, trots att han har som yrke att skjuta ihjäl människor.
– Killar är svin, tills de har bevisat motsatsen, svarar han.
Han tittar på de svartvita fotografier jag tagit på vänner som hänger ovanför min soffa när han reser sig, men säger inget. Inte än.
– Är det inte irriterande att bo på bottenvåningen? frågar Teo när han kommer in efter att ha rökt på balkongen.
– Det är därför jag har persiennerna.
– När ungar glor in till mig, tar jag bara och ställer mig framför fönstret med armarna i kors, då försvinner de.
Jag får höra om en kille som kommit fram till honom på en fest och slickat på hans Mjölner.
– Den handlingen är en hädelse. Jag är inte särskilt stark, men armen åkte automatiskt upp och jag ville slå honom. En tjej klängde sig fast på mig och sa att jag inte fick göra det.
Innan vi beger oss till baren frågar Teo var jag har min toalett. Han visar tydligt sin uppskattning, blir glatt överraskad när jag visar honom var den finns.
– Du skulle passa som geisha, säger han
Jag serverar honom, han med långa klor och vargablick, och han trivs.

Författare:

Publicerat

Dela: