Tobaken dödade min syster

Vi tar det från början….
Jag heter Anna Svensson och är en tjej som är 14 år och är en väldigt glad person. Camilla Svensson är min tvillingsyster som också är en väldigt glad person. Jag och Camilla är båda två ca 160cm lång, har långt mörkt hår och bruna ögon. Det enda som skiljer de oss utseendemässigt åt är att jag har ett födelsemärke bakom vänster öra.
Det här året började jag och Milla 7:an och vi fick en massa nya vänner. Nu när vi har gått ett tag har man börjat se skillnad på oss men i början var det svårt. När jag började i Kallerby högstadium började jag ta mitt liv på allvar, jag och min bästa vän Jasmine tillbringade många timmar med varandra om dagen med att göra skolarbetet så bra som möjligt. Tyvärr kan jag inte säga det samma om min syster. Millas vänner blev ett gäng tuffa killar och tjejer på skolan. Jag var ofta orolig för Milla, men varje gång jag försökte hjälpa henne stötte hon bort mig. Jag kände hur jag höll på att glida ifrån min syster och det var det sista jag ville göra. En rast såg jag Milla och hennes gäng stå bakom ett hus och tjuvrökte. Jag hade aldrig trott att min egen syster skulle röka, och knyckte snabbt tillbaka. Jag gillade verkligen inte synen av att hon rökte, men vad skulle jag göra?
För mindre än 2månader sedan hade vår morbror Sven dött i cancer, alla sa att det var cancern som tagit honom, men alla vet att han tog lite väl många bloss om dagen och det drog ner honom i fördärvet. Jag ville inte att Milla skulle gå samma väg som vår morbror gått, men vad skulle jag göra?
Dagar gick och veckor, Milla fortsate att röka men berättade det inte för någon hemma, inte ens för mig. Milla blev ihop med en äldre kille på nian som hette Jens och var med i gänget, men jag orkade inte bry mig längre, jag hade redan försökt hjälpa henne men hon vägrade ta emot min hjälp. Ibland kunde jag se Milla och Jens stå och röka och dricka bakom ett hus, och det enda jag kunde göra för henne var att be, att be en stilla bön om att hon skulle sluta upp med att röka för hennes eget bästa, för vem visste hur detta skulle sluta…
En fredagskväll var det disco vid fritidsgården. Jag och Milla gick dit tillsammans men så fort vi kom dit stack hon iväg med Jens och gänget. Jag tillbringade hela kvällen med att sitta och prata med Jasmine i ett hörn av lokalen. Festen led mot sitt slut och jag började söka efter Milla, men hon var spårlöst försvunnen. Jag frågade av några av hennes vänner men ingen hade sett varken henne eller Jens på hela festen. Eftersom Milla tydligen smitit iväg med Jens någonstans beslöt jag mig för att söka mig hemåt. Milla var ju ändå 14 år och borde kunna ta vara på sig själv och hitta hem. Men ändå beslöt jag mig för att berätta hela sanningen för våra föräldrar, Lena och Filip. De var inte alls glada när de fick höra vad Milla haft för sig och nu hade jag oroat dem ännu mer. Jag kände mig dum som inte berättat något tidigare, då kanske vi kunnat få Milla att sluta upp med att röka. Telefonen ringde, jag knyckte till och skyndade mig att svara. Det var från polisen, de hade hittat en medvetslös flicka efter vägen och när de identifierat henne visade det sig vara Milla. Polisen sa att hon som bäst var på väg till sjukhuset för att få vård. Vi skyndade oss till sjukhuset i hopp om att allt var okej med Milla. Milla låg i koma när vi kom dit, och det enda vi kunde göra var att hoppas på att hon skulle klara det, för sjuksystern som var där sa att hon var mycket svag.
En läkare kom in genom dörren, han berättade att hon luktat starkt av tobak när hon kommit in och att proverna visade att hon fått i sig stark nikotin. Detta betydde att chanserna för att överleva var minimala. Plötsligt tjöt Millas maskin till och på monitorn kunde man se ett rakt sträck, Milla var död.
Jag kände hur tårarna föll ner på mina kinder, jag hade just förlorat min enda syster, varför berättade jag inte att hon rökte tidigare, då kanske hon hade överlevt.
Så ni som läser detta, ta vara på era vänner. Hjälp dem och berätta för deras föräldrar att de röker, gör det i tid, låt dem inte gå samma väg som min syster gjorde….

Skriven av: Anso