tomhet

Tomhet. Det bränner i mig. Förnedring och ilska och tomhet. Men det största känslan är ändå sorg. Sorgen dominerar i mig denna kalla vårmorgon när jag för en gångs skull börjar fundera på vad som händer. Vad jag håller på med.

Jag kommer ihåg när vi kunde fördriva en hel dag bara genom att vandra omkring. Prata om allt möjligt mellan himmel och jord och vara glada över att bara finnas till. Jag minns den sommaren fortfarande, in i minsta detalj. Minns all glädje. För det var bara glädje.

Jag minns allt, och det känns som ett slag i ansiktet. När jag sitter lutad över skrivbordet och bara stirrar, slår det mig igen: vad håller jag på med?

Du slutade bry dig. Du slutade svara. Trodde du att du kunde skita i mig totalt, låtsas som om jag inte fanns till? Som en kattunge familjen lämnar kvar efter att ha bott en sommar på landet. Den går ju inte att ta med in till stan, det förstår väl alla. Vi lämnar den så ordnar det sig säkert.

Tänkte du så? Tänkte du att om jag slutar bry mig efter en hel sommar av glädje och vänskap, om jag bara skiter i det så ordnar allt sig nog. Han märker ingenting. Tänkte du så?

Jag märkte det. Ingenting ordnade sig, det blev bara värre. Jag märkte det men jag ville inte förstå vad som höll på att hända. Jag ville inte förstå att min bästa vän på något sätt förvandlats till en elak, avlägsen skuggfigur som inte bryr sig ett skit. Jag ville inte märka hur avgrunden plötsligt öppnade sig under mig, och jag ville inte märka hur jag föll. Jag märkte ingenting förren jag befann mig på botten, utan möjlighet att ta mig upp.

Jag skickade mina meddelanden, skickade mina e-mail och väntade på svar. Jag kunde vänta på svar i två månader, och när du kanske uppfattat en gnutta av mina vädjanden så svarade du. Och som du svarade, sen. Du låtsades inte om att du slutat bry dig. Du skrev som om allt var som vanligt. Och jag svarade, tacksam över att du hört av dig. Du kanske har börjat bry dig igen, tänkte jag. Men ändå dröjde det månader tills du skrev igen. Du låtsades inte om något då heller.

Och jag ville inte förstå. Jag ville inte tvivla på dig, för jag hade en sommar öppnat mig totalt. Litat fullt ut på dig, som jag aldrig gjort förr. En sommar, den lyckligaste sommaren i mitt liv, hade jag en riktig vän. Och jag ville inte förstå att det bara varade i tre månader. Sen tog det slut. Som ett paket smör med bäst-före datum. Tiden har gått ut. Släng paketet.

Jag fortsatte att vädja. Månad efter månad efter månad efter månad. Jag skickade och skickade. Ut i tomma intet. Ut i natten, ut bland sjärnorna, regnet och molnen. Det var som att prata med en vägg. Enkelriktat. Ständigt dessa vädjanden utan reaktion. Jag bröts ner mer och mer, och jag märkte det, men jag ville fortfarande inte förstå.

Men nu slår det mig. Vad sysslar jag med egentligen? Ska det vara så här? Du behandlar mig som om jag inte finns, som om du aldrig känt mig. Ändå bryr jag mig, jag ber och ber och ber, men du svarar inte.

Det tydligaste minnet jag har av dig är när jag en morgon kommer till skolan. Jag stiger in genom portarna, går bort till skåpen. Du står där och när du ser mig skiner du upp. Du är glad över att se mig. Om du ändå hade reagerat så efteråt. Om du hade visat mig glädje efter den där sommaren istället för före, om du ändå hade brytt dig.

Du har lämnat sår i mig som aldrig någonsin kommer att läka.

En gång sa du till mig att jag var den snällaste du visste. Jag svarade likadant.

Ingen har någonsin sårat mig, förnedrat mig, gjort mig så arg, förvirrad och bortkommen som du har. Ingen har någonsin tryckt mig djupare ner i avgrunden.

För jag litade på dig. Jag öppnade mig för dig.

Du var min vän.

Dra åt helvete.

Författare:

Publicerat

Dela: