Tomhet och Tankar - del 1

Jag fattar inte att jag kunnat hantera så mycket, att jag ändå skrattat och givit andra en uppmuntrande blick. Fast jag inombords äts upp. Av något meningslöst.. av.. Ingentinget. Ingentinget är det värsta som finns, ingentinget är värre än alla mördare, av alla sinnesjuka läskiga människor, det är värre än att svälta ihjäl. Ingentinget förstör, det bara finns där, smygande kommer det och äter munsbit efter munsbit. Och det värsta är att ingen ser. Verkligen ingen. Inget kan hjälpa, inget eller ingen kan hjälpa hur man känner, och hur man bara... äts upp, helt levande. Och inombords. Det gör inte ont, det är en obehaglig känsla som känns ondare än ont. Det går inte att förklara, alltid den där klumpen som sitter där, den där oron. Det som vi alla fruktar, som jag har dagligen. Jag vill bli liten, när man grät när man skrapat upp benet, lycka var när man hittat sin bortkomna nalle, och sorg var när mamma lämnade en på dagis och att man sedan fick vinka genom fönstret. Det var tider det, då man var trygg. Inte för att jag inte är trygg just nu, det är bara det att ingen trygghet kan skydda en mot ingentinget. Alla säger att jag är så bortskämd, så envis och att jag får allt vad jag vill ha. Men om de fick känna det som jag känner så skulle de nog inte vara så spydiga längre, utan fyllda med respekt. Respekt... det är det jag vill ha. Vad får jag, jo, bara tomma ord som går från de ena örat och ut från det andra. Ingen de att ens försöka, era älskade kryp, jag vet hur mycket ni bryr er om mig, och jag kommer inte börja skära mig, jag kommer inte att skada mig själv, för då förlorar jag, och då vinner ju... Ingentinget. Jag ska vara stark, jävligt stark.. Kanske ger jag er inte respekt för att ni inte ger mig respekt, och få som gett mig respekt är de som får mycket mer tillbaka. Som min fina Alice. Hon är min egna diamant. Varför säger alla att vi inte passar varandra? Vi är ju som själsfränder. Eller så är det nog bara vi två som känner det. Men jag gillar er övriga också, känn dig inte bortglömd. För du finns.

Författare:

Publicerat

Dela: