Tomten som försvann

TOMTEN SOM FÖRSVANN

Julafton i tomtestugan
Det är bara fjorton dagar kvar till julafton och snön lyser med sin frånvaro. Nej, det måste inte vara snö men visst lyser det upp julen. Vi vill väl alla gärna tänka på tomten, han som sitter uppe vid Nordpolen och packar in våra julklappar. Eftersom vi trots allt är barn i själen även om vi ofrånkomligt blir äldre för varje år finns alltid längtan efter barndomens jultomte kvar. Vi vet alla hur den moderna tidens tomte ser ut. Det är en skäggprydd rödklädd gammal man som förekommer i kommersiella sammanhang, en älskad och uppdiktad varelse som får människorna att köpa av varuhusens stora utbud inför den kommande helgen. Julklappar har blivit julhelgens viktigaste grej. Jag är nog inte speciellt religiös men jag tänker nog ibland. Var tog Jesus och de Tre Vise Männen vägen och det gudomliga budskapet om Jesu födelse? Vårt ljus kommer från ljusstakar och elektriska lampor på husfasader och på trädgårdens alla grenar. Mormor brukade läsa i den gamla nötta bibeln varje Julafton och berättade om det stora ljuset som omgav Betlehem vid tiden då den stora händelsen ägde rum.
Jag står i storstugan och tittar ut över det trista grå landskapet. Min trädgård ser lite glanskös ut gentemot grannens som lyser av allahanda små färgade lampor uppsatta på husgaveln. Jag har ingen entusiasm inför den kommande helgen. Julmaten är inte viktig, jag känner inte för att köpa julklappar, det enda som intresserar mig är att den långa vintern skall ta slut. Snö, is och halka är ett gissel och speciellt när lederna värker av reumatism. Olle kommer hem från staden med en kasse klappar, lite småsaker som han plockat upp på Stormarknaden. Var det därför att han ville eller var det ett tvång? Frågan blir obesvarad. Någon väntar sig ett eller flera paket på Julen. För min egen del räcker det att min livskamrat ännu finns och att vi vaknar upp varje morgon och tillsammans kan dricka vårt morronfika i storstugan.
Det börjar regna. Jag går upp i skrivarstugan och letar fram min jultavla som jag målade för många år sedan. I Tomtestugan har jag kallat den. Jag tror att det var så jag tänkte mig tomten när jag var barn. Vi hade en gård på landet och dit kom tomten varje Jul för att hjälpa till med ditt och datt. Det var en grå liten varelse som aldrig visade sig men vi såg alla resultatet av hans arbete. Han fejade i ladugården, vattnade kalvarna, kammade manen på hästarna och vakade över gårdens hölador. I gamla tider var brandrisken stor. Morfar var alltid noga med att sätta ut mat och mjölk till tomten. Detta fick inte glömmas bort ty det var en ynnest att tomten valt just vår gård att bevaka.
Mormor påstod att hon varje juldagsmorgon tidigt kunde höra att någon spelade på den gamla orgeln i salen. Det var tomten som ville tacka husbondefolket för den välfägnad han fått erfara. Jag ler lite grand när jag tänker tillbaka och betraktar min tomtetavla. Var finns han i dag, den där lille grå varelsen som vi aldrig fick se? Tomten som Olle satt ut i trädgården ser så stel och plastlik ut, han står där på den platta stenen och stirrar på ingenting.
Nej, jag vill nog inte släppa tron på vår gammaldags lille mysige tomte. Man måste hålla sina drömmar vid liv även om de bleknar något med åren. Nu skall jag gå in i köket och göra en pannkakssmet. Kattor, hund och inte minst Olle älskar mina pannkakor. Okej så det är fortfarande fjorton dagar kvar till julafton och mycket kan ännu hända. Om jag känner mig rätt så kommer det att dofta från köket flera dagar före den stora kvällen. Ja, så är det alltid även om det absolut inte skulle bli någon jul alls. Jag får väl acceptera plasttomten på stenen och ta vara på drömmen om den lille grå varelsen som spelade orgel i salen på juldagsmorgonen.

Inger Malm www.malms.info

Skriven av: Inger Malm