Tomten Vilhelm.

Vilhelm.

Det var en gång en pojke som alltid önskade sig en enda sak: att vara en tomte.
Hans namn var Vilhelm Eriksen och han bodde på Kampen, som faktiskt är en stadsdel i Oslo.
Ja, han bodde faktiskt i landet Norge, men hans föräldrar var egentligen svenskar som kom från Arvika, respektive Östersund.
9 år gammal var han och snäll, men ändå ville han bli en tomte.
Fast ibland var han tvungen att spela tuff mot sina kamrater, det hela slutade i ett slagsmål där Vilhelm alltid förlorade.
Men någon gång var man faktiskt tvungen att fara upp till norra Norge och göra någonting, det var just det de gjorde den julen som kom.
Hans farbror bodde med sin norska fru (Vilhelms faster) i en by som heter Junkerdal. Det ligger i Nordland fylke.
Varför skulle de just dit den julen?
Det fanns faktiskt en förklaring till det hela:
Hans farbror, som för övrigt hette Fredrik, hade en dag råkat halka på en undangömd isfläck och brytit benet.
Man kunde inte låta de få sitta där uppe i Junkerdal med två stycken barn och vara ensam, så Vilhelms föräldrar beslöt tillsammans med hans fabror och faster att de skulle komma dit till den julen.
Även om Vilhelm tyckte om det, så var det tvärtom med lillebrodern André för han var ganska envis precis som en liten snorvalp.
Han sa hela tiden:
- Jag ska inte dit, jag ska inte dit........
Men till slut så ville han det eftersom det inte fanns så värst mycket snö i Oslo, och där farbrodern och fastern bodde fanns det snö.
Vilhelm tyckte om att fara till farbror och faster, men den sorgliga sanningen var att där fanns det fyra stycken tonåringar som brukade reta honom och det hela slutade bara att han nästan blev sönderslagen av dessa grabbar.
Nu skulle de fara dit upp.
De vaknade klockan tre på morgonen och åkte taxi till Oslos flygplats där de skulle åka från för att komma Bodös flygplats.
Där stod mostern och hon sa:
- Men hej! Det var då bra att ni kom hit. Eller hur?
- Ja, sa både Vilhelm och hans bror.
Nu satte alla fyra plus fastern inne i bilen och hon körde från flygplatsen och Bodö.
Det var den fjortonde december och fritt från moln, de skulle vara där tills de skulle börja skolan igen.
Snacka om ett långt jullov, men det var tack var mamman som var kompis till rektoren och lärarna.
De satt i bilen i fyra timmar.
Fastern, en 38-år gammal dam, pratade om saker om var mycket intressanta för en del men en del skulle nog tycka att det lika tråkigt som en påse avklippta naglar
Alla gjorde någonting annat än att lyssna på fasterns prat, men Vilhelm tittade bara ut ur bilen och tittade på landskapet. Mycket intressantare än det som fanns runt Oslo, t.o.m. mer intressant än gatan Karl Johan.
Men till slut stannade man stannade bilen vid Saltdal Turistsenter och man köpte något gott att äta.
Alla fyra köpte sig en hamburgare, förutom fastern som köpte en kopp kaffe och en kaka.
Sedan satte sig alla i bilen och man körde ut från den och körde tills man kom till en skylt där det stod 'Arjeplog - Graddis - Skellefteå'. Man svängde in dit.
Det var inte så värst långt heller, men vägen som de körde på har en lutningsrisk som är 10% (Det kan ni fråga någon vuxen om vad det hela betyder).
Backen var brant, men bilen kom iallafall uppför den här branta vägen. Vilken fin utsikt man fick syn på från bilen. Det var tur att den här vägen fanns, för förr fick man annars köra på en väg som var mycket farligare än den vägen som åkte till.
- Om någon minut kommer ni till Junkerdal, sa fastern som en pilot.
Vet ni förresten vart Junkerdal ligger då?
Jo, Junkerdal är nästan bredvid den svensk-norska gränsen och om man kör ut på några ställen kommer man ut på Silvervägen som går Skellefteå-Bodö.
Till slut kom de till en skylt där det stod 'Junkerdal' och de svängde in dit.

I en björk satt två stycken tomtenissar och sov.
Björken hade ett snötäcke på sig och varenda gång vinden blåste på dem gamla björn föll snö från den.
Tomtarnas namn var Huppe och Livva.
Huppe, som var en pojke, sa:
- Livva.
- Ja? sa Livva som var en flicka.
- Vad ska vi göra idag?
- Vet icke.
- Men ska vi inte fara till Eriksen och titta efter om Vilhelm har kommit?
- Ja det gör vi.
Och de gjorde det.
Tomtarna sprang i snön och det gick så snabbt att de kom snart till Eriksens hus i Junkerdal.
Vilhelm kände faktiskt Livva och Huppe, för de brukade ju leka då Vilhelm var där på somrarna.
Just då kom bilen in på gården och alla kom ut ur bilen.
Vilhelm gick ut sist ur bilen och sträckte på ryggen.
- Titta. Där är han, sa Livva.
- Javisst. Men han är ju alldeles grå, sa Huppe.
Om ni inte visste det kan faktiskt faktiskt tomtar se om en människa är glad eller ledsen och det var just Vilhelm.
Grå av sorg.
- Det är nog de där pojkarna som är elaka mot honom.
- Jag önskar att vi lunde göra något för Vilhelm.
- Men jag vet.
- Vadå?
- Lyssna nu ska du få höra.
Livva kom närmare Huppe och hon lyssnade noga.
- Du vet ju att han har velat bli en tomte, va?
- Javisst.
- Då ska han få bli en tomtenisse.
- Är du tokig eller?
- Kanske det, men han ska få sin innersta önskan uppfylld.
- Okej då. Men hur ska vi göra då?
Huppe tog lite snö och kramade den till en snöboll.
- Se och lär.
Han tog sats och slängde den rätt in i Vilhelms mössa.
Mössan for rätt av och den landade en decimeter från Vilhelm.
- Vem var det?
- Titta upp.
Vilhelm tittade upp och då föll något strössel i alla rengbågens färger rätt ner på honom.
- Vad var det då? Inget särskilt.
Så gick in
Alla tog in sina grejer och la dessa saker i tamburen.
Varenda tog av sig sina kläder, inklusive Vilhelm.
- Ta av dig dina kläder så går vi in i vardagsrummet och hälsar på onkel.
- Okej, sa Vilhelm och tog av sig vantarna.
Då blev han förvånad då han tittade på den ena och sedan på andra handen.
Tummarna hade på något underligt sätt försvunnit.
- Mina tummar är borta.
- Du skojar med mig. Visa tummarna nu.
- Jag kan inte det.
- Som du sjåpar över det.
Hans lillebror tog tag i händerna och då blev han förskräckt, mer förskräckt än vad han hade varit i hela sitt liv.
Vilhelms tummar var verkligen borta.
Det enda som fanns kvar var fyra stycken fingrar.
- Tror du nu på det?
- Javisst.
Sedan tog Vilhelm av sig mössan och två stycken kattliknande öron satt där istället för hans vanliga människoöron.
Hans lillebror stod munnen öppen och kunde inte säga ett enda ord om det här.
- Du håller på att bli en mutant.
- Idiotism. Det finns bara i serier och på TV.
- Men vad är det som händer med dig då?
- Jag... jag vet faktiskt inte.

Forts.

Skriven av: NB