Tonårs-Knas






- Hej Mickis!, sa min lillasyster Lina medan hon flög över mig i sängen. Jag vaknade med ett ryck och slängde en snabb blick mot väckarklockan.
Halv två, shit jag har ju missat hela jävla skoldagen idag tänkte jag men sa ingenting.
Ångesten spred sig över hela min kropp och jag blev lite smårädd vad mamma skulle säga.
-Helvetes jävla skit!, sa jag tyst för mig själv och bar upp Lina.
-Hur var det på dagis idag?, frågade jag med ett falskt leende på läpparna.
– Bra sa hon bara och sprang ut ur rummet.
Jag slängde på mig morgonrocken och gick lugnt ner för trapporna. Det luktade pizza i hela huset ifrån gårdagens middag. I köket stod det fullt med disk och luckorna var halvtrasiga.
- Hej gumman, sa mamma som satt framför tvn och var helt inne i reprisfilmen på fyran.
- Har du redan slutat?, frågade hon sedan fast såg inte ett dugg intresserad ut vad jag hade att svara. Egentligen tror jag inte hon bryr sig om min skolgång men drog en vitlögn att vi sluta efter lunch. Jag gick upp igen för jag blir deprimerad av att se vårat skabbiga hus. Det var kvaft i mitt rum, solens strålar spred värme i hög grad. Jag måste ut tänkte jag medan jag raffsade fram ett par smutsiga jeans från golvet. Sedan satte jag på mig en tjocktröja och kollade mig i min spegelvägg. Kolla på mig själv tänkte jag. Jag är en spinkig tjej med halvt affrohead och fräknar, kan det bli mycket värre? Jag drog av mig tröjan igen för jag såg att den hade en stor fläck under vänstra bröstet. Jag har ju förfan inga kläder tänkte jag, medan jag skrek på mamma.
- Köp nya kläder till mig!. Det ända jag får är dina gamla, snåla jävla kärring. Mamma tycktes inte ha hört eller så var hon för upptagen med sitt tv-tittande. Äsch! Tänkte jag och drog snabbt på mig en annan ful tröja innan mamma ångrar sig och blir förbannad för det jag sa. Sedan sprang jag ner ifrån trapporna och ut ur huset med en smäll från dörren.
Min bästa kompis Anna bor bara ett kvarter bort och hon är alltid hemma. Hon är en riktig skolkish som vi brukar kalla det. Jag småjoggade till henne fast det kändes som jag stod på ett rullband och inte kom någon vart. När jag väl kom fram fick jag mig en ovanlig syn, huset var släckt och dörren var låst. Vafan! tänkte jag i samma veva som jag drog upp min mobiltelefon ifrån den trånga byxfickan.
Hennes mobil var avstängd. Jag gick bakom husknuten för att kolla om det lös i hennes rum men det gjorde det inte, istället såg jag henne sitta på sidan av altanen och gråta. Jag har aldrig sätt ett ansikte så fruktansvärt otäckt. Hennes ögon var blodsprängda och de var lilla/rött runt om dem.
- Vad har hänt?, frågade jag upprört.
- Dom kom på mig, jag gick på kissprov och nu får jag inte komma tillbaka hem. Allt är kokainets fel, att jag ens började med skiten sa hon och grät ännu mer.
Jag blev rädd och chockad, visste inte att min bästa vän tog droger, även fast vi känt varandra i snart 7 år.
- Du måste hjälpa mig Mickis, får jag bo hos er i några dagar?, frågade hon sedan.
- Självklart sa jag utan att tänka på för och nackdelar. Anna klättrade upp till sitt fönster med hjälp av en stege som stod lutad mot husväggen. Hon kom tillbaka några minuter senare igen med en påse ifrån Maxi med lite kläder och tandborsten i. Vi satte oss på hennes altan och tog en cigg innan vi begav oss hemåt.







Mamma vet inte att jag varken röker eller dricker ibland, men jag bryr mig faktiskt inte om hon får reda på det heller för hon skiter i mig och jag i henne.
- Det är fest ikväll, vi måste dit!, sa Anna medan hon försökte göra ringar av röken.
- Nej jag kan inte, jag måste till skolan imorgon för då har vi muntligt prov i svenska, sa jag men ville så hemskt gärna hänga med.
- Äsch skit i det då, vi tar det imorgon istället för då är det ju ändå helg, sa hon och släckte ciggen.
- Jovisst, sa jag bara.

När vi kommit hem till mig så hade mamma druckit så hon märkte inte ens att vi kom. Min lillasyster satt på sitt rum tillsammans med sina dockor och lekte livligt. Jag och Anna satt på min säng helt tysta och lyssnade på min väckarklockas tickande. Helt plötsligt kläcktes det ur mig:
- När började du knarka?. Jag skämdes lite efteråt och ångrade att jag frågade
- För tre veckor sedan på en fest, dom frågade om jag ville köpa och jag tackade självklart ja, sa hon och skämdes lite hon med. Det blev tyst igen.
- Men det är chill att knarka, man får värsta roliga kicken sa hon sedan för att ha något att säga. Jag svarade inte utan började istället jag kasta ner alla saker ifrån sängen så man kunde lägga sig ner.
Jag somnade snabbt den kvällen. Anna och jag sov skavfötter. Dagen efter vaknade jag med en fot i ansiktet. Jag kollade på klockan och den var bara 06.10. Klockan 07.00 brukar jag gå upp i vanliga fall så jag kan försöka somna om ett tag till tänkte jag.
Jag vände mig om och försökte tänka mig in i en dröm men det gick inte, jag var trött men ändå pigg. Det hördes musik ifrån undervåningen så jag drog fram en stor t-shirt under sängen och satte på mig mina hundtofflor och gick ner. Där satt mamma, Lisa och en okänd man.
- Hej gumman, det här är Leffe, sa mamma till mig när vi fick ögonkontakt.
Jasså, en ny gubbe som ska utnyttja dig tänkte jag men sa ingenting utan bara log. Jag gick upp igen, orkar inte med det här tänkte jag medan jag satte på mig ett par mjukisbyxor och en tjocktröja. Jag kollade ner på Anna som var djupt inne i sin sömn. Sedan gick jag ner igen och gjorde en macka med gurka och ost, slet upp ytterdörren och gick ut.

Runt våran villa är det skog och precis utanför här finns det en stig i skolan som leder ända fram till min skola. Den stigen tar jag varje morgon och idag gick jag extra tidigt så jag hann röka, annars skulle jag fått göra det med alla andra på lunch rasten och det är för riskfyllt, någon kan se oss. Jag drog upp cigaretterna och min vinröda ferrari tändare ur den slitna jeansväskan som jag givetvis också hade fått ärva av mamma. Jag fick syn på mobilen i väskan och blev väldigt förvånad. Klockan var bara 07.15 och jag började inte förrän 08.10. Det tar ungefär 20 minuter att gå till skolan men idag gick det verkligen i snigelfart. Åh jag är så trött på skolan men som tur är går jag ut nian om snart 5 månader och då blir det ingen mer skola för min del, Jag ska hoppa av och börja jobba tänkte jag medan jag gick på den smala stigen i skogen. Yes! nu ser jag min skola skimra mellan trädstammarna så det är inte långt kvar. Det är en stor tegelbyggnad och högst upp står det Perolovskolan med vita bokstäver. Den är ungefär 50 år gammal och lärarna här är dumma i huvudet, alla förutom bildläraren, Lotta hon gillar jag.






Skolan tycker jag ändå om på någon konstigt sätt även fast det är sjuka lärare, mögel i klassrumshörnen, dålig luft och värsta muppklassen. Att komma ifrån hemmet och mina vanliga kompisar ett tag är rätt skönt och om jag tänker efter är jag lite intresserad av dom olika ämnena. Klockan blev tre och vår cp klass fick sluta. Jag sprang hela vägen hem ifrån skolan idag för jag ville komma hem och hämta Anna innan mamma slutar sitt jobb som SKI städare. När jag kommer hem ser jag Anna sitta i köket med en kaffemugg i ena handen och sin mobiltelefon i den andra.
- Mamma ringde mig nyss, sa hon med ett ledsamt ansiktsutryck.
- Berätta, sa jag och satte mig i stolen mittemot.
- Hon skrek på mig och sa att jag var ett oönskat barn. Sedan berättade hon att jag aldrig mer får visa mig hemma och att hon skiter i vad som händer med mig nu.
Jag fick tårar i ögonen och undrade vart Anna skulle ta vägen. Visserligen är hon 17 så hon är ganska gammal men hon måste skaffa sig ett jobb. Mamma kan inte försörja henne eftersom hon knappt kan försörja mig och Lina. Jag kramade henne hårt och länge. Vi båda grät som små nyfödda barn. Mitt i denna röra ringde Annas mobiltelefon igen. Det var Krippe Annas på G kille den här gången. Han ville att vi skulle komma hem till honom och hjälpa till med utsmyckning till festen ikväll. Vi torkade bort tårarna, packade en stor väska med finkläder och smink till kvällen och sedan begav vi oss iväg. Krippe bor i samma kvarter som Anna så det tar bara några få minuter att gå dit. När vi kom fram var nästan alla våra kompisar redan där. Alla förutom Stina stod ute med en öl i handen och rökte när vi kom. Vi blev hjärtligt välkomnade av alla och fick fullt med öl i påsar som vi tydligen fick dricka upp.
Klockan tickade framåt och kvällen närmade sig fort. När klockan var tio så var både jag och Anna dyngraka.
- Krippes bästa kompis Stefan är på väg hit, sa Anna medan hon ranglade upp för trappan. Jag blev varm inom mig.
- Han är så snygg!, skrek jag och sedan fortsatte dansa med dom andra. Någon timme senare kom Stefan indansande i villan. Det samlades som en mur med folk runt om han, undra varför tänkte jag medan jag sakta själv gick dit.
Av min förvåning ser jag han stå där och sälja små påsar med vitt pulver i, knark tänkte jag direkt.
-Tjena Mickis, Vill du också köpa en påse kokain för 500 spänn?, frågade han.
Ska jag göra samma tabbe som Anna och kanske också bli påkommen. Ska jag slösa upp hela min månadspeng till en liten påse knark? Jag stod och funderade en lång stund och sedan tackade jag ja, vet inte varför. Hela gänget samlades runt vardagsrumsbordet och började sniffa pulvret. Sedan såg jag Anna sitta lite längre bort och sniffa så jag satte mig bredvid henne.
Anna hade rätt, det var värsta roliga kicken man fick tänkte jag dagen efter när jag hade vaknat på soffan hos Krippe. Sedan fick jag stor ångest. Jag har inga pengar kvar att leva på under den här fortsatta månaden tänkte jag. Om jag inte hade druckit så mycket hade jag aldrig tackat ja till kokain skiten. Jag är också lite sur på Stefan som ens frågade mig om jag ville köpa. Jag vill inte bli beroende som dom andra och dö i förtid tänkte jag medan jag packade ihop min väska med alla saker. Anna och Krippe låg och sov i Krippes rum så jag lät dom vara och gick hem. När jag kom innanför dörren satt mamma i köket och tittade hånfullt mot mig.






- Och vart har du varit hela natten?, frågade hon och halvlog.
- Krippe hade fest, vadårå?, frågade jag och blev lite nervös.
- Du vet att du råkade ringa mig och jag fick höra det ena och det andra, tillexempel att du köpte kokain. Hur ska du förklara dig nu då?, frågade hon och log ännu mer som att hon var stolt över mig på något konstigt sätt.
Då sprack allt, jag började asböla. Säkert i tio minuter minst satt jag och grät.
- Jag vet inte, alla gjorde det där och jag ville testa men ska aldrig mer göra om det, sa jag medan tårarna forsade ner ifrån mina kinder.
- Hoppas jag verkligen, sa hon bara och kollade ner på golvet. Jag såg på henne att hon var ledsen och besviken.
- Jag ska aldrig mer göra om det igen jag lovar, sa jag igen för att försöka övertala henne om det. Det var tyst ett långt tag, det ända som hördes var mina harklingar som jag fick för jag hade gråtit så mycket.
- Och en sak till.. Varför har du snott pengar utav mig? frågade mamma.
Jag slutade andas för någon sekund. Vad är det som händer, att sno pengar utav mamma är det sista jag skulle kunna göra, för jag vet själv att hon har dåligt om dem.
- Vad snackar du om?, sa jag upprört medan jag försökte snyta mig.
- Spela inte dum, det fattas fem hundra prick ifrån mig, sa hon och blängde på mig. Jag blev tyst och tänkte länge hur detta kunde gått till. Den ända som har varit hemma hos oss på den senaste tiden är ju Anna men hon skulle aldrig göra något sånt, eller?
- Jag har egna pengar mamma, jag har inte snott dom det måste vara Anna i såfall, sa jag och nu flög tårarna ut ur mina ögon. Såhär mycket har jag inte gråtit på flera år.
- Anna, men hur har hon fått tag i dom?, frågade mamma och såg lite rädd ut.
- Du super hela tiden, även fast du har två barn. Du låter män komma hit och utnyttja dig sen är det förlåtet. I förrgår kom Anna hem till oss för hon inte fick bo hemma, hon knarkar!. Nu blev det nästan att jag skrek ut orden. Mamma blev tårögd och stum, efter ett tag flög hon över mig med sina armar och kramade mig länge.
- Såja Såja, sa hon och vaggade mig fram och tillbaka. Som tur var är Lina hos grannkompisen så hon drabbades inte utav vårat lilla gräl.
- Anna är inte välkommen hit något mer för om hon skäl pengar ifrån sin bästa väns mamma för att köpa knark är hon inte en riktig vän, sa mamma samtidigt som hon släppte mig ifrån hennes famn.
Jag sa ingenting för jag förstår inte vad det är som händer? Jag vill ringa Anna men vågar inte det. Nu är det jag som har blivit stum. Mamma fick mig tillslut att prata och vi satt och diskuterade många timmar den dagen. Vi lärde känna varandra bättre på något sätt.
Dagarna gick och Anna har inte hört av sig alls. Jag är orolig för henne men vågar inte ringa. Om jag tänker efter så har jag blivit en bättre människa sen jag sluta vara med Anna. Jag har ändrat min attityd mot mamma och våran relation har blivit jätte bra. Skolan satsar jag på till hundra procent nu dom sista månaderna och ångrar mig att jag inte gjort det ifrån första början. Rökandet och drickandet har jag slutat med helt nu. Mitt usla umgänge som jag alltid umgicks med har jag slutat att träffa. Lina och jag har lärt känna varandra mer, hon är ju trotsallt min syster och jag ha inte brytt mig om henne förrän nu. Jag har börjat på tennis som jag inte vetat förrän nu att jag gillar och är bra på.
Dagarna fortsatte rulla på och mitt liv var perfekt förutom idag.





Jag och mamma vaknade av ett hårt och högt bankande på ytterdörren. Vi båda sprang ner och var chockade för vilken normal människa kommer och knackar på någon, klockan 05.00 på morgonen? Mamma slet upp ytterdörren och såg lite förbannad ut. När dörren drogs upp helt fick jag syn på två polismän och jag blev livrädd. Nu är Anna död tänkte jag.
- Hej, ursäkta att vi kommer såhär tidigt men Annas mamma berättade att Anna var här, skulle vi kunna få tala lite med henne?, frågade den ena polismannen.
- Vad har hänt?, Är hon död? skrek jag av ren panik.
- Nej verkligen inte, är hon inte här?, frågade den andra polisen.
- Nej men vad har hänt?, frågade jag med en arg och harklande röst.
- Jo det är så att vi måste få tag på henne, hon är anmäld för narkotikabrott och stölder i affärer runt om i stan.
Både jag och mamma blev stumma. Vad har hänt med min Anna, hon den lilla flickan som lekte med dockor tills hon började på högstadiet. Jag grät och grät men visste egentligen inte varför.
- Om ni får tag på henne eller ser henne så kan ni väl höra av er till oss?, sa den ena polismannen.
- Okej, Sa mamma bara och stängde igen dörren.
Både jag och mamma var i chocktillstånd hela den här dagen. Tiden gick långsamt och det ända som fanns i mitt huvud var Anna, Vad ska hända?, Vart är hon någonstans?.
Jag grät mig till sömns den natten. Dagarna efter var allt som vanligt och jag slutade tänka på det som hänt. Efter drygt en månad fick vi ett brev hem till oss.
Till Mickaela Johanssson stod det med svarta stora bokstäver. Det såg exakt ut som Annas handstil. Jag öppnade brevet med darrande händer.

Hej!. Jag befinner mig nu i luleå hos en jour familj som jag har blivit placerad i tills utredningen är klar. Förlåt för att jag inte har hört av mig men jag har inte vågat. Hörde att polisen var hos er med, jag skäms!.
Jag har saknat och tänkt på min lilla mickis under dom här 2 månaderna. Förstår att detta jag har gjort är oförlåtligt men ville skicka ett brev och be om förlåtelse. Skriv inte tillbaka utan ta bara emot min förlåtelse. Du kommer alltid att vara min bästa vän vad som än händer. Jag kommer förmodligen att sitta inne nu under ett tag men det är rätt åt mig för allt jag gjort. Jag älskar dej min bästa vän! Mvh: Anna

Vad skönt att hon hörde av sig, nu vet jag i alla fall att hon lever och för mig går livet trotsallt vidare.


Av: Johanne 8b


























Författare:

Publicerat

Dela: