Publicerat
Kategori: Novell

Trädet

Det är nog inte så många som lagt märke till mig egentligen. Vem ser ett träd bland många? Men jag ser. Och jag hör. Här på torget i det lilla samhället planterades jag då jag fortfarande var en ung planta. Många har passerat förbi under de snart hundra år jag har stått här. Mycket har jag fått lära mig om livet.

Några år efter mig kom fontänen, en kantig och ganska ful sak. Det var på den tiden då alla torg av klass skulle stoltsera med en fontän. Varje år när skolorna slutar häller de vårrusiga ungdomarna diskmedel i fontänen. Det blir stora ulliga kuddar av skum, fler och fler för varje varv som vattnet dras genom pumpen. De vuxna går förbi och muttrar om ofog och skadegörelse, men de glömmer att jag har stått här länge. De glömmer att jag såg dem hälla tvättmedel i samma fontän när de själva slutade skolan. De glömmer hur härligt de då tyckte det var att se skummet blåsa omkring likt molntussar på torget.

På bänken vid fontänen brukar A-lagarna sitta. Eller ölgubbarna som jag föredrar att kalla dem. En av dem är Nils. Han har suttit på bänken vid fontänen i nästan lika många år som jag stått här på torget. Nils tar hand om de andra gubbarna, ser till att de får i sig något att äta och ett varmt ord på vägen om de behöver det. Genom åren har jag lärt mig förstå dem. Ölgubbarna har lärt mig förstå hur det är att vara utfryst ur samhället, att bli tittad på men inte sedd, att finnas men inte räknas. Jag har sett hur gubbarna på bänken byts ut under årens lopp. Någon äldre försvinner ibland, men det fylls alltid på med yngre. Så unga ibland att de inte ens kan kallas gubbar. Då värker det i mig. De gångerna önskar jag att det vore någon mer än ett träd på torget som såg dem.

Jag kommer ihåg en gång för femton år sedan då jag fick trösta en flicka. Louise kom springande med sorgens tårar glittrande på kinderna. Hon hade en pojkvän i huset där borta snett över torget. Det fönstret där på andra våningen, det med de rosa gardinerna. Jag hade sett dem vandra ut och in genom porten många gånger, de hade varit tillsammans länge. Nu hade hon kommit upp i lägenheten och hittat honom till sängs med en annan flicka. Louise lutade huvudet mot min stam och grät förtvivlat. Grät ut all sin ångest och all sin sorg och all sin förlorade stolthet. Jag såg hur det fladdrade till i den rosa gardinen i huset snett över torget. Persiennerna drogs snabbt ner. Då samlade jag all ömhet och vishet i min prasslande lövkrona. Jag viskade till Louise om kärlekens irrfärder och om ungdomens glädje och sorg. Jag tänker på Louise ibland, för nu har hennes svekfulle pojkvän blivit en av ölgubbarna på bänken vid fontänen.

Det är så mycket tid till att tänka när man står här. Det är så mycket tid till att se. Människors liv vandrar förbi och knyts samman, många och brokiga är de minnen som bor i mina nyutspruckna löv. Ömt blickar jag ner mot de unga som med sommarlovet lysande i ögonen häller tvättmedel i fontänen. Nog är det Louises äldsta som kommer cyklande där borta? Gustav heter han visst. Han girar ett varv runt Nils och de andra ölgubbarna, kliver av cykeln och lutar den vårdslöst mot min skrovliga stam. På ungdomars vis, utan att egentligen notera varken ölgubbarna eller mig, fortsätter han bort till sina kompisar vid fontänen. Det är nog inte så många som lagt märke till mig egentligen. Men jag ser. Och jag hör. Ja, mycket har ett träd på torget fått lära om livet.

Skriven av: Marie Johansson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren