Publicerat
Kategori: Novell

Trädgården i fästningen.

Trädgården i fästningen.

Från början fanns bara fästningen, och den var omöjlig att ta sig in i för alla. Jag levde innanför murarna och vattengraven, helt utan att behöva besväras av närhet.
Jag hade fått nog av närhet. För mig hade den alltid lett fram till svek och separationer. I fästningens innersta rum satt jag och sjöng min älsklingslåt av Paul Simon.

”Jag är en klippa.
Jag är en ö.
Och en klippa känner ingen smärta.
Och en ö gråter aldrig.”

Då hon såg min fästning utifrån, väckte den massor av nyfikenhet hos henne. Och
hon tog sig in, till skillnad från alla vuxna som försökt. Hon tog sig in för att hon
var ett smidigt barn. Hon klarade både att simma i vallgravens kalla vatten och
klättra uppför murarna.

I början tänkte jag: Vad spelar det för roll att jag fäster mig vid ett barn? Vill hon att jag skall vara någon slags låtsaspappa åt henne, så gärna för mig. Några egna
barn tänker jag ju ändå aldrig skaffa.

Jag hade målat många tavlor före hennes tid, men inte blivit nöjd med någon.
Känslan hade saknats i bilderna av kvinnorna som jag haft korta äventyr med,
under mina rastlös resor utanför fästningens värld.

Varför blev då tavlorna av Ulrika så bra? Jo, för att hon kunde kommunicera med
det barn jag varit en gång, och för att jag i hennes ansikte kunde få fram alla de
känslor som var förknippade med mitt barndomstrauma. Men jag kunde få fram glädje också. Flera tavlor av Ulrika målade jag, då hon satt och skrattade åt historier jag berättat. Jag kunde plötsligt vara rolig igen. Allt positivt hos mig lockade hon fram.

Ändå var det jag som uppmanade henne att lämna min fästning och upptäcka världen utanför den. Jag tycker fortfarande att jag gjorde rätt. Det hade varit fel att binda henne vid mig känslomässigt. Och jag kände på mig dessutom, att jag snart skulle vara passé. Hon började bli vuxen och hur mycket tid och kreativitet jag än satsade på henne, skulle hon säkert känna snart ändå att jag inte räckte till.

Jag trodde när hon gav sig av, att jag skulle klara också den separationen med
samma styrka som dem under min uppväxt. Och jag kunde inte se något fel i att
jag skapade en trädgård till hennes minne. Så innanför murarna planterade jag rosor som jag gav hennes namn, och där fanns snart nejlikor och tulpaner också, som jag döpte efter smeknamnen hon fått av mig.

Åren gick och trädgården växte. Jag tog dit statyer av henne, där människor skulle få se både hur hon sett ut som barn, och vilken gudinna hon var nu i mina inre bilder av henne som vuxen. Det var ingen fästning som saknade besökare längre. Tvärtom tog jag dit massor av människor, som fick följa med på guidade turer, där jag berättade hur mycket kärleken till Ulrikas minne betydde för att trädgården kunde blomma med sådan kraft. Dessutom fanns i själva fästningen ett utställningsrum, där jag visade tavlor av Ulrika i olika åldrar. Hon var kaxig och stark på allihopa.

Allra mest tyckte jag om att ta unga kvinnor till fästningen. Unga kvinnor i samma
ålder som Ulrika var nu. De lyssnade tålmodigt på mina monologer om henne, och
fick alla veta att inget kunde överträffa den platoniska relation som funnits mellan
henne och mig. Vad som gladde mig allra mest var att hon fortfarande skrev till mig, och att hon gärna ville återse mig.

Men själv visste jag inte om jag skulle klara det. Så jag svarade att jag först ville plantera ännu mer unika blommor och buskar från Sicilien i min trädgård. Och istället för att låta henne möta mig på riktigt, skickade jag filmupptagningar med teaterpjäser jag skrivit, regisserat och spelat med i. De uppfördes på min trädgårdsteaters scen, inför människor som beundrade min kreativitet. De undrade vem den märkliga Ulrika var, som stod i centrum av handlingen i varje pjäs.

Det var något alldeles särskilt med trädgårdsteatern. Inte nog med att jag hade
full kontroll över allt som hände. Det var också en rofull plats, som regnet aldrig
föll över, eftersom jag byggt skyddstak åt både ensemblen och publiken. Och när
vi spelade inspirerades vi av dofterna från mina underbara blommor.

Inspirationen från Ulrika tycktes oändlig och likadant verkade det vara med vår
brevkontakt. Men elva år efter att hon lämnat fästningen, blev jag svårt sjuk och
kunde inte klara mig utan hjälp. Det tog tid innan jag insåg hur illa det var. Så
lång tid att jag var nära att dö. Kroppens smärtsignaler blockerades av ett tidigt
barndomsminne, av hur det kändes att vara svårt sjuk och bli bortlämnad av sina
föräldrar till främmande människor i vita kläder.

Minnet av den händelsen var starkt hos min gamla mor, som gråtande kom till min sjukhussäng. Och i den stund jag försonades med henne, blev jag på nytt som ett barn. Jag hade inte kraft att själv skriva det brev, som skulle berätta för Ulrika hur nära döden jag varit. Så jag dikterade det för min mor istället och bad henne se till att det skickades iväg.

När jag blivit frisk igen och kunde återvända till fästningen, hoppades jag
innerligt att där skulle finnas ett svarsbrev från Ulrika. Men jag hörde inget
mer ifrån henne, trots att jag ändrat mig och ville ha besök av henne.

Det är nu tretton år sedan Ulrika lämnade fästningen, och två år sedan jag
var nära döden. Jag vandrar runt i min trädgård, ser på mina tavlor av henne
och tar ibland även fram filmupptagningarna från trädgårdsteatern. Några
fler föreställningar kommer det inte att bli, för till och med de vackraste
minnena förlorar till slut sin kraft, om man använder dem som jag gjorde,
och låter konstnärligheten bli till fästningshinder, som inte ens Ulrika vill
passera. Vem har väl lust att bli jämförd med en gudinna?

Jag hoppas att fästningen och trädgården inne i den får vara kvar efter min
verkliga död, som ett monument över vad kärlek egentligen är. De lyckligaste åren hitintills av mitt liv fick jag av barnet Ulrika.


Skriven av: Mats Almqvist

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren