Tre noveller av arton.

Övertygelsen





Tiden har stannat.
Hans ögon är öppna men ser inget. På fåglarnas sång gissar han att det är vår. Rummet känns kallt. Det ekar svagt när någon talar. Väggarna är troligen vitmålade, kanske med kakel, och utan någon form av absorberande material.
Han ligger stilla, orörlig och bara väntar.

Steg kommer, steg går…
– Nu har han legat som ett kolli i snart sex månader. Vi bör snarast övertala föräldrarna till att skriva på organdonationspapperen.
Han känner genast igen rösten. En kärv och mekanisk röst som inte ger honom mycket hopp.
Så hör han den röst han älskar. En skir röst med värme och trygghet:
– Jag har ändå vistats mest hos honom och ser ibland att det rycker till i hans ögon. Jag är också säker på att han hör mig, när jag talar till honom. Visst ler han, när jag spelar hans älsklingsmusik.
Åter kommer den kärva rösten fram ur mörkret och fyller totalt ut rummet:
– Dumheter! Sköt ditt jobb som undersköterska och låt oss med utbildning ta hand om rehabiliteringen och de nödvändiga beslut som där måste tas.

Han litar blint på sin röst.
Hon kommer aldrig att svika honom.
Aldrig.
Så omvandlas hörselcellernas nervimpulser till en bild av henne på näthinnan.

– En tjej i hans egen ålder där det ljusa, luftiga håret fladdrar, när hon tidigt på morgonen kommer in till honom.
Hon gnolar när hon arbetar – gillar ABBA. Han känner hennes lena händer mot sin nakna hud, när hon varsamt tvättar honom. Han tycker om hennes händer.
Han tycker om hela henne.
Hon doftar inte sjukhus, snarare frisk sommardag. Hennes ögon är säkert blå som den klaraste himmel och tänderna vita som havets vredgade skum.
Hennes kropp är mjuk som bomull och ögonen har lätt för att tåras. Hon går med lätta, trippande steg som han känner igen direkt.

Trots att hon talat om för honom att hon nästa dag har en fridag, väntar han på morgonen ivrigt på hennes steg och blir djupt besviken, när han hör att det klampar av tofflor.
Ingen gnolar.
Hennes varsamma händer är ersatta av kraft och styrka. Han hör den effektiva rösten tala till någon för honom okänd, och när tvättlappen når hans kropp är den kall och livlös.

Han läser hennes tankar:
– Vad spelar det för roll när han ändå är som en hjärndöd, ett kolli.

Han är inte hungrig.
Inte törstig.
Han saknar hennes trygghet och oroas varje minut för att något hemskt ska hända henne. Försvinner hon, försvinner han…
Hon har säkert läst i hans journal att han är tjugotvå och älskar att köra motorcykel. Att han inte såg isfläcken, i den tvära kurvan vid jultid, var helt enkelt bara otur.
Han körde inte vårdslöst eller för fort.
Säkert står där också att han studerar till veterinär. Varför skulle hon annars under nattskiftet komma in med en liten, mjuk katt som hon kallar ”Falu” – hennes egen katt, svart med vita tassar och trubbig nos.
En katt som lägger sig på hans bröst och spinner. I dessa stunder finns det inte längre några tvivel.
Han lever!

Den skira rösten berättar för honom att hon kommer ifrån Pajala, en kommun långt upp i norr. Samtidigt som hon berättar sjunger i bakgrunden Leonard Cohen med hes röst:
”Dance me to the end of love.”
Hon har två äldre systrar som bor kvar hemma och sköter deras lanthandel tillsammans med föräldrarna där modern, sen flera år, lider efter en stroke med delvis förlamad höger-sida.
Så skildrar hon den stränga, bistra vintern med ner till fyrtiofem minusgrader, men också julen med all dess värme och glädje.
Sommaren träder fram där natten inte vågar sig upp på scenen. Myggornas dans och de sju nyplockade midsommarblommorna under huvudkudden.
Till ”There is a war” beskriver hon sin tvåa i stan på knappt 40m².
Hennes magra lön räcker bara till inköp på IKEA, men hon drygar ut inköpen med fynd på auktioner och hos My-rorna.
Det mysiga skapar hon själv genom att måla och sy. Den-na tradition bär hon med sig hemifrån där hennes mor, och tidigare hennes mormor, alltid var de som sist kom i säng.
När hon är ledig ser han henne gå där hemma bland sina kära prylar och mysa. Hon stiger upp tidigt och sätter genast på en stark kopp kaffe efter en svalkande dusch.
Säkert är hon mån om sin vikt och sitt utseende, och till det rostade brödet finns det engelsk citronmarmelad och nypressad apelsinjuice.
Så läser hon morgontidningen sakta och väl. Hon vill vara välinformerad om det senaste. Kanske hoppar hon över sporten och en seg kultursidan skummar hon snabbt.
Visst har hon en PC och loggar ut på Internet med all dess information. Säkert söker hon på ordet ”hjärndöd” och vad som döljer sig under detta, ibland diffusa, begrepp.
Hon, hans enda hopp, kommer aldrig att svika honom. Det är en känsla han har som inte går att förklara – den bara finns där och blir starkare för varje dag.

Föräldrarna, som till en början kom varje dag, hör han nu alltmer sällan av. Kanske har de börjat tröttna på att bara sitta och stirra på ett paket utan liv.
Hans föräldrar – två helt olika människor – fann varann sent i livet vid fyrtio års ålder. Så föddes han vid en besvärlig förlossning, med sugklocka och tång, en varm sommardag.
Han blev ett ensamt barn, där till en början en barnflicka skötte det mesta. Sina föräldrar såg han bara sporadiskt, när kristallkronorna i paradvåningen var tända och musiken spelade upp till dans.
Utåt sett var de en mönsterfamilj, men det inre hade för längesen krackelerat.
Han förstår nu att den kärva, mekaniska rösten får ett allt större inflytande. Föräldrarna protesterar inte längre, när rösten allt oftare nämner orden hjärndöd och organdonation.
De verkar ha gett upp.
Han skriker förtvivlat ut att han lever, men ingen reagerar. När den mekaniska rösten lyser honom i ögonen ser den inte blicken av förtvivlan, utan rösten mumlar bara tyst och effektivt:
– Ingen reaktion!

Då den skira rösten, med sin värme och trygghet, kommer tillbaks efter en veckas semester förstår hon av aktiviteterna i rummet att föräldrarna gett sitt medgivande till organdonation.
Den kärva rösten uppenbarar sig genast, mäktig som en envåldshärskare:
– Var vänlig meddela jourhavande kirurg att allt är nu klart för ingreppet. Föräldrarna har godkänt förfarandet, då sonen inte själv tidigare uttalat någon önskan i fallet.

*

Nu är vagnen framme vid stupstocken och han knuffas uppför trätrappan.
Åskådarna skriker: ”Döda honom, döda!”
De med rätten på sin sida placerar huvudet i giljotinen, och han väntar…

*

Den skira rösten talar sakta och tydligt:
– Det måste vara ett missförstånd. På hans grönröda donationskort - Ja/Nej - står det klart och tydligt ett kryss i rutan:
”Jag donerar inte mina organ eller vävnader.”

Den kärva rösten är tillbaks, men röstläget avslöjar en viss tvekan:
– Gå genast in i Socialstyrelsens Donationsregister och kolla upp om detta stämmer. Enligt journalen finns det inget antecknat om något donationskort. Det måste vara en för-växling.
Hon vänder flera gånger på Ja/Nej kortet och kollar namnteckningen mot hans körkort, och på dataskärmen kan de båda klart och tydligt se:

- Registreringskod C
- Nummer 62283
- Källkod 04
- Statuskod 03 Jag donerar inte organ och vävnader.

Då den kärva rösten försvunnit tar den trygga rösten upp fortsättningskursen:
”Bli en bättre Hackers”.
På hans bröst spinner katten ”Falu”, och i bakgrunden sjunger Leonard Cohens hesa stämma:
”One of us cannot be wrong”.
Den svarta sekundvisaren på väggklockan tickar enformigt vidare och förkunnar att en ny dag nu vill komma in på scenen.




************************************************************************************



Ett öde






En vinterdag, då trädens grenar täcks av rimfrost och likt Karl XII pekar mot öster, inställer sig den tjugotreårige nyblivne fänriken Rutger Säwstolpe på Regementet I 16. Detta ska nu bli hans arbetsplats under åtminstone tre år. Den grusade kaserngården var i somras välkrattad, men täcks nu av nyfallen vit, kornig snö.
Annars går det mesta i svart eller grått och två vilsna, mumifierade bruna ljungplantor ser sig förvirrat omkring.
Rutgers nya uniform glänser. De blankpolerade svarta skorna är trötta efter allt putsandet. Han är rak i ryggen och det fattas bara sju centimeter till längden två meter. En stilig soldat – ungkarl – med ljust, halvlockigt hår och en väl syn-ligt guldtand på en av framtänderna.

De tre grå soldaterna gör en sömnig honnör. Hans inten-sivt, blå ögon har blickar av stål och en gäll röst hörs tvärs över kaserngården:
– Tillbaks med språng och visa upp hur man utför en kor-rekt hälsning.
Regementschef Kvarnborg, med mittbena och begynnan-de grått hår vid tinningarna, ler i sitt fönster.
Då Rutger Säwstolpe sent om sidor lärt ut korrekt häls-ning, tar han marmortrappan upp till regementschefens ar-betsrum i fyra långa, snabba steg. Rutger är i bra fysisk form. Hinderbanan avverkar han på trettiotvå minuter. Regementsrekordet är tjugonio. Återigen hörs hans röst, som mistluren i tjockan, genom ben och märg:
– Fänrik Rutger Säwstolpe anmäler sig för omedelbar tjänstgöring.
– Lediga, och sitt ner!

Rutger hamnar på nionde kompaniet, med gevär och cykel. Chef för kompaniet är en avdankad kapten Silvén som bara väntar på sin pension. Denne kapten innehar inte rekordet för hinderbanan, men befinns ha regementets sämsta levervärden. Ett GT klart över ett.
I sin nyköpta, svarta portfölj har Rutger sina väl utarbeta-de planer på hur en fänrik uppför sig för att göra en snabb karriär. Nu börjar livet för en nitisk och självgod tjugotreåring.

Regementschef Kvarnborgs brunlackerade skrivbord har sett sina bästa dagar. Snickare Mogens Ohlson har förgäves, gång på gång, försökt att lappa ihop bordsbenen utan fram-gång.

– Jag föll i bitar en sen midsommarafton, då välgödde Silvén var så full att han bara slängdes upp på mig som en mjölsäck. Jag klarade inte den belastningen. Inte heller Silvén mådde särskilt bra, då han tragiskt nog bröt nyckelbenet. Nu hälsar jag aldrig mer på den drullen.

Rutger kan inte undgå att se familjekorten på bordsskivan. De guldsnidade ramarna glänser, men han har denna dag ingen tanke på att allt som glimmar är inte guld.

Alla döttrarna utom en är gifta.
Rutger förstår varför. Hon måste ha tillkommit en dag, när vår Herre tog ledigt. Ett fårat ansikte med små, pliriga gröna ögon. Ungdomsfinnar som ännu inte tagit farväl och där näsan och munnen bara skiljs åt av en smal överläpp, där de svarta hårstrån redan funnit näring.
Då han får en vänlig inbjudan att komma på middag nästkommande lördag går det kalla kårar nerför ryggraden, när han ser regementschefens fladdrande blick på sin ogifta dotter Adele, trettio år.
– Jag kommer med innerlig glädje. Det ska bli mig ett utomordentligt nöje att lära känna Er kära familj.


*

Vigsel

Pingstafton den 30/5 klockan 16 i Froda Gamla Kyrka

Mellan

Fröken Adele Kvarnborg och Fänrik Rutger Säwstolpe.


*

Det börjar bli sen natt på pensionatet. Paret Lund kan inte förstå, varför snarkningarna denna natt uteblir. De brukar finnas där precis som ett urverk med tio sekunders slaglängd.
Nu är de borta, helt borta.
Överste Rutger Säwstolpe, i mörkröd rökrock, sitter tyst i rummets vita gungstol.
Han vaggar inte. Ingen kan se att han andades. Han har förlorat fältslaget och är nu i fiendens händer. Namn och grad.
Ögonen är slutna.
Han drömmer. Det är sommar och musiken spelar upp till dans. Där står flickan han älskar i ljus sommarklänning.
Med lätta steg förflyttar han sig framåt. Han bockar och tar ett varsamt tag runt hennes smala midja.
Rutger är lycklig.
Emelie ler mot honom. Hon är som en utslagen lilja, oemotståndlig och förförisk. Emelie är dotter till en nyrik hästhandlare. Han sluter ögonen och benen flyter fram av sig själv. Han är arton år och har denna sommar blivit student.
Rutger vaknar upp när han inte längre hör musiken. För ett ögonblick tror han att allt bara är en saga. Verkligheten är dock ibland vackrare än drömmen, ty vid hans sida finns hon som han dyrkat under många långa, ensamma stunder. Nu är väntan slut och solen ska aldrig mer gå i moln.
Vid den lilla björkdungen smeker han hennes rodnande, varma kinder. Hon är blyg och böjer sakta sitt ansikte mot hans bröst.
Han fångar hennes mun. Kyssen vill aldrig ta slut. Den har fastnat, som en varm hand, på ett frostigt metallräcke en kall vinterdag.
Musiken hörs inte längre, då den för de tu förälskade fångas av vinden och bärs bort genom trädens grenverk.

Fadern vrålar som ett vresigt, stormpiskat hav:
-– Jag gör dig arvlös, om du gifter dig med dottern till en simpel hästatjuv.
Överstens tankar, i den vita gungstolen, är bara hans egna. Till denna värld har ingen inträde. Den dag Emelie återkommer ska dörren öppnas, aldrig tidigare.
Aldrig, aldrig…
På den lilla, grå gravstenen med mossa står det att läsa:
”Emelie Hansson flyttade till sin Herre vid nitton års ålder…”
Östersolen börjar så sakta sin vandring mot väster, och den vita gungstolen är stilla.

**********************************************************************************



En främling




Begravningsakten är över. Kortväxte prosten Grenlund, rödbrusig och istermagad, sätter sig strax intill predikstolen och torkar ideligen bort svettpärlorna från pannan.Han ser trött ut, då sommarhettan besvärar honom, och längtar hem till trerättersmiddagen och den efterföljande tuppluren på soffan.
Vad Nancy kan förstå så är det en fattigbegravning och förutom nämnda prost är det bara kyrkvärden och hon själv närvarande.
Hon kände knappt den döde, men då hon lägger de tre gula rosorna på kistan och niger kommer bilderna fram från moderns sånger.
En text som modern själv diktade till välkända shillingtryck, och som hon sjöng efter skymningens ankomst.
I dessa texter finns det en man som ständigt återkommer. En vandrare där sorg och elände stod högst på prispallen, och där glädjen och lyckan sällan ens tog sig till final.

*

Snön smälter långsamt detta år och våren ropar ännu inte på uppmärksamhet. Vintern har slagit alla tidigare köldrekord och som om detta inte räcker, har blåsten nästan dagligen pinad livet ur såväl människor som djur.
Ut går man endast om det är alldeles nödvändigt. Djuren måste naturligtvis skötas om, men förutom detta stannar man inne och tackar sin Herre att det finns mat och ved så det räcker.
Så kommer då äntligen våren och backarna fylls av vitsippor som får människorna att tro att snön ännu täcker mar-ken.
Gården är välbärgad, en av traktens största. Jorden är svårflirtad och man får kämpa hårt för allt som ska in i ladorna. Generation efter generation, samma ojämna kamp mot en ibland skoningslös natur. På vintern ger skogen ett välbehövligt tillskott i kassan, men avkastningen växlar lika snabbt som sorg och glädje.

*

Så är det då bestämt, efter mycket dividerande, att Sara ska gifta sig med granngårdens Sigvard och någon böneman behövdes inte. De två gårdarnas ägor blir då klart traktens största.
Sara är nyss arton fyllda och Sigvard närmar sig de trettio. Många är de män i byn som kastar längtansfulla blickar efter henne.
Redan nu är hon en fulländad kvinna med en kropp och utstrålning som gör ett arabiskt fullblod fylld av avundsjuka.
Att Sigvard är en skönhet, med sitt kraftiga underbett och sina utstående öron, är att ta i. Vad Sara tycker om giftermålet har ingen ännu frågat.

Så minns Nancy fragment från en av Saras sånger:

– En dag, när lärkan sjöng, kom du gående på grusvägen. Din ränsel var ej tung och dina skor var slitna….
Av regnet såg vi inget, och dammet och vinden sopade snabbt igen dina spår…
Ditt skägg var mörkt och det bruna håret hade vågor som ett ursinnigt hav. Kanske var du tjugo, kanske tjugofem…
Rocken var för stor men kunde inte gömma din smilgrop i hakan. Du bad inte om mat och dryck, utan om hederligt arbete.
Allt detta kunde jag se från mitt gavelfönster en trappa upp…

Otto blir snabbt en tillgång för gården. Han är händig till det mesta och är tidigt uppe och kommer nästan alltid sist i säng. Vid matbordet äter han snabbt för att sen tyst försvinna till sina sysslor.
Trots att han är fattig verkar det ändå finnas solsken i hans liv. Det han äger är inga yttre rikedomar utan bärs i en ränsel runt hjärtat.
Sara kan inte undgå att se att han är en stilig karl på närmare två meter. När han sågar och klyver ved, spelar kropp och muskler finstämt ihop som den förnämsta symfonior-kester och det behövs ingen dirigent.
Solstrålarna bryts i de talrika svettpärlorna på hans kropp, utan ett uns fett, och kastar likt ett eko regnbågens färger tillbaks till henne.

*

Början på sångens andra vers minns hon:

– Min kärlek finns nu här på gården och jag vill inte gifta mig med granngårdens Sigvard. Den mannen, med sitt underbett och krumma ben, kan aldrig bli min äkta man. Istället går jag då i döden in…

Ottos huvud bockar till en början blygt och tittar aldrig Sara i ögonen, men visst ser han de välfyllda brösten dallra och den lena, vita huden le.
På kvällen när han väntar, i sin futtiga kammare, på att sömnen ska infinna sig, finns hon i hans tankar och hans huvuds bruna lockar somnar med lugna andetag på de lena brösten.
Då det ljusnar är han åter ensam och gardinerna på gavelfönstret är fortfarande fördragna.

Till pingst hålls trolovning, där en blek Sara påminner mer om en död soldat på slagfältet än en blivande brud med solstrålar till blickar. Sin trolovningsring i silver svärtar hon ner med svavelväte och Belsebub ler belåtet.
Den blivande svärmodern Agda, med rakbladsvass tunga, kräver nu också att Sara ska flytta till deras gård Björkäng för att så snart som möjligt börja lära sig att bli en mönstergill hustru till sonen.
En son vars förstånd dog när han föddes.
På slagfältet ligger det döda, bleka soldater på rad och fältprästen sörjer de alla.

Den sista kvällen hemma på gården möts de två nere vid tjärnen. Hennes ögon söker ivrigt hans blick och två pulse-rande blodomlopp förenas.
Han håller hennes darrande kropp tätt intill sig och tystnaden översätter hans språk till kärlekens ord.
Så finner han hennes bröst och en värme av kärlek flyter snabbt mellan kropparna.
Den mörka granskogen skyddar de sina och när natten gör sitt intåg är ett under fullbordat.


*


Den tredje versen har Nancy bara svaga minnen av:

– Nu har himlens portar öppnats och jag har sett in i paradiset. Det finns ingen väg tillbaks, ty i paradiset vill jag för evigt stanna…

Strax efter midsommar bjuds det in till storbröllop, och den vitkalkade kyrkan är sommarpyntad, och på ängarna bugar vallmon och blåklinten mot brudparet och dess gäster.
Från kyrkan till Björkäng körs brudparet i Victoriavagnen dragen av fyra hästar. Kusken bär högtidsdräkt och vagnen är smyckad i brudbukettens färger – vitt och blått.
Brudgummen i frack och hög hatt, men Sara vägrade att sy brudgumsskjortan till Sigvard. Bruden i svart sidenklän-ning prydd med brokiga band, vit brudslöja och silversmycken.
Visst bär hon brudkronan – Mariakronan – av silver med högt huvud. I handen håller hon sin brudbukett med blå-klint och prästkrage.

Ett gästabud, vars like ingen tidigare upplevt, med mat och brännvin och dans, varade i dagarna tre. På kortet som togs framför Björkäng kan man räkna in nittioåtta personer med barn, torpare och underlydande.
Trots att kyrkoherde Grenlund är klart över de sextio missar han inte första valsen med bruden.
Hennes döda ögon har åter vaknat till liv och det bleka är borta. Hon skrattar åt de ibland alltför råa skämten och alla förundras över hennes snabba förvandling och gläds åt den nyfunna lyckan. Sara äger nu den vackraste mussla av pärlemor, men ingen utom hon själv vet att i den finns den ljuv-ligaste pärla som växer och växer för varje dag.
På bröllopsnatten kräver brudgummen sin rättighet. Den mörka granskogen skyddar inte bara henne, utan också den växande pärlan.
Då den grova lemmen snabbt och skoningslöst trängt in i henne och släpp sin säd, faller brudgummen tungt över på sidan, rapar ljudligt med en unken doft av öl och brännvin, och somnar som en segrare.
I natten är det bara snarkningarna som stör hennes tankar, där näcken åter spelar upp till dans vid tjärnen.

Året är 1917 och spanska sjukan hemsöker trakten. Den skiljer inte på rik eller fattig. En gråkall, regnig novemberkväll kallas doktorn ut till Björkäng, där Sara blivit hastigt sjuk. Febern vill inte ge med sig och på tredje dagen tillstöter lunginflammation.
På fjärde dagen drar dödens kalla vind genom huset och Nancy, nyss fyllda sju, förstår att hennes mor aldrig mer ska sjunga henne till sömns.

Vid begravningen, där jordfästningen äger rum inne i kyrkan, sitter det en man i trettioårsåldern längst bak till väns-ter. På den slitna, grå kostymen sitter ett svart sorgband runt rockarmen. Ett band som en dag ska utkräva sin hämnd och hänga de skyldiga.
Hans ögon är våta och kinderna bleka. I sin grova, solbrända hand håller han krampaktigt en röd ros.
Sakta går han kyrkgången fram för att ta ett förväl och lägger, efter en viss tvekan, varsamt rosen på ekkistan. Han sträcker på sig och orden kommer, utan darr på rösten:
– Det kom en vind som stannade till och dansade i trädets lövverk. Då hösten kom, och trädet tappade sina löv, drog vinden vidare med djup sorg i hjärtat.

Han steg är tunga, när han går fram och böjer sitt huvud för Saras närmaste. Han stannar till framför Nancy, ler och klappar henne på kinden.
Senare på eftermiddagen samma dag ser Nancy samme man vandra grusvägen bort. Hans bruna lockar dansar i vinden och en sliten ränsel bär han över axeln.
Han stannar till, vänder sig om för ett kort ögonblick, och sen är han för alltid borta. Kvar finns bara de, av solen, smälta begravningskaramellerna.




**********************************************************************************

Skriven av: Kjell Ekborg