Tristessens martyrer

Ingen visste vem han var. Ändå betydde han allt. Huvudperson i sin egen saga var han och endast han. Inte konstigt då att han trodde sig förändra världen. Han förändrade sin egen.
Hans värld. Det lilla rummet, hans borg. Kvarteret, hans ägor. Teven, hans förnster. Teven, hans vardag. Teven, hans äventyr. Inspärrad i sitt eget sinne, fri som fågeln. Han var betydelsefull, hade inflytande. Visste vad som var rätt och vad som var fel. Han var rättvis. Folk dyrkade honom. Folk såg upp till honom, och det var så han kände sig - ouppnåelig. Han hade karisma, och synd var det på sitt sätt, för vem förtjänade honom? Nej, han hade funderat, klurat ut vad som var hans funktion i världen: sprida glädje och sedan dö. Folk skulle bli förkrossade. De skulle gråta ut sin förtivlan, de skulle fråga sig varför just han. De skulle förstå, och de skulle tänka efter. De skulle ta vara på livet, njuta av det lilla i tillvaron. Han skulle dö så andra kunde få leva. Romantikens martyr skulle leva för alltid. Så han tog sitt liv…
…och glömdes bort. Han drunknade i historien, och han var inte den enda. Skål för Werthers lärjungar, må de… må de… äsch vad 17, må de får räcka.

Det sägs att sanningen har många martyrer, lögnen inga.
Romantiken har måhända ett par martyrer, tristessen desto fler. Inga namn.'

(Inspirerat av ett vackert självmord på teve.)

Författare:

Publicerat

Dela: