Trixi Tears!

Trixi Tears!
-April, April kom nu du kommer försent till provspelningen. Ropade mamma i hallen.
April, min elvaåriga stora syster sprang ner för trappan.
– Ja, ja jag kommer. Ta det lugnt det är tre timmar kvar. Men var är min tröja? Mamma har du sett den?
- Jag tror att Trixi hade den senast jag såg.
April sprang fram till mig.
- Trixi, har du sett min tröja?
Efter att tag satt mamma jag och april och väntade på att det skulle bli Aprils tur att få provspela. April tränade på sina repliker.
- Mamma, tänk om jag får rollen då kommer jag kanske att bli världens största stjärna.
– Ja, det kommer du att bli se nu bara till att spela riktigt bra där inne. Sa mamma till April.
– April Tears! En kvinna i en tajt dräkt kom ut genom dörren.
- Åh, mamma det är jag!
- Ja, gumman det är det, spela riktigt bra nu och visa dom att du är den bästa.
April gick in i rummet.
En kvinna som satt bredvid mamma vände sig till henne och sa.
– Du har verkligen en söt dotter. Har hon varit på många provspelningar?
– Ja, jag vill att hon ska bli bra. Jag var själv på provspelningar när jag var liten, men jag fick aldrig någon roll. Men det kommer nog min lila April få.
– Jaha, det här är min dotters första provspelning. Jag är inte så förtjust i det, men min dotter älskar att spela teater. Sa den andra kvinnan.
Min mamma nickade.
– April har alltid varit intresserad av teater. Hon har fått gå på provspelningar ända sen hon va ett halvår.
Den andra kvinnan skulle precis svara när hennes dotter kom. Kvinnan sa hejdå och gick.
I samma ögonblick kom April ut genom dörren.
– Hur gick det? Frågade mamma.
- Det gick jättebra.
En man i en svart fin kostym kom ut efter henne. Han gick fram till mamma.
– Hej, jag heter James Smith. Jag vill att April kommer tillbaka i morgon för en till provspelning.
Han tittade på mig.
– Vilken sött liten flicka, vad heter hon? Frågade han mamma.
– Trixi. Svarade min mamma.
- Hur gammal är hon?
- Snart tre år.
– Hm, vill du låta henne provspela också? Frågade han mamma vi har en roll som en liten flicka ska ha, men vi harv inte hittat rätt flicka ännu.
Mamma såg överförtjust ut.
– Ja, självklart! Svarade hon glatt.
Dagen efter på provspelningen fick jag stå framför en kamera och låtsas gråta och skratta.
– Hon är helt ju fantastisk. Sa James till mamma. Snälla låt henne va med i filmen!
- Ja för mig får hon hemskt gärna vara med. Men hur blir det med April?
- April ska också vara med. Svarade James.
Mamma och James gick in på James kontor för att skriva kontrakt.
– Trixi tänk vad kul både du och jag ska vara med i filmen. Sa April till mig.
Alla var jättesnälla mot mig och April under inspelningen.
Filmen hade premiär och mamma och pappa fick ta emot jätte mycket beröm av folk som tyckte att vi var så duktiga och söta.
– Det här är Patricia Jones och hon är barnagent. Hon vill gärna diskutera ett erbjudande med er. Sa Jamessamtidigt som en lång kvinna med blont hår och i en strikt dräkt kom fram till dom. Hon log lite stelt åt mamma och pappa. Mamma och pappa kollade fundersamma på varandra.
– Vad är det för erbjudande? Frågade pappa Patricia.
– Jag vill gärna bli Trixis agnet. Svarade Patricia.
– Men April då? Frågade mamma.
– Hon är också bra. Men jag tror att hon är för stor för att vi ska kunna lansera henne rätt. Vi kan nog inte göra henne lika framgångsrik som vi skulle kunna göra med Trixi. Trixi är både sött spelar bar och ung. Vi göra henne till en av USA:s bästa och framgångsrikaste barnstjärna.
– Jag tror att jag och min fru måste diskutera det här. Det kommer ju lite överraskande.
– Ja visst jag förstår. Ni kan ju ringa mig inom den hör veckan med ert svar. Sa Patricia samtidigt som hon räckte fram ett visitkort till pappa. Pappa tog det och stoppade det i sin kavajficka.
– Ja, ja vi hör av oss. Men nu tror jag att vi måste åka hem.
Mamma och pappa sa adjö till Patricia och James sen gick vi till bilen.
När vi hade kommit hem fick jag och April lägga oss med en gång. Vi hörde båda två när mamma och pappa pratade i vardags rummet.
– Det är ju världens chans för henne och tänk på alla pengar hon kommer att tjäna. Sa mamma.
– Men kommer hon verkligen att bli lycklig? Är det verkligen rätt för henne? Frågade pappa.
– Men alla barn vill ju bli kända. Hon kommer att älska det, oroa dig inte.
April tittade på mig.
– Du kommer att bli känd Trixi, du kommer att få allt du vill ha. Sa hon och kramade om mig.
Dagen efter hade mamma och pappa bestämt möte med Patricia. April fick stanna hemma när jag, mamma och pappa åkte till Patricias kontor. Patricias kontor låg i ett jätte stort hus. Inne i huset var det väldigt flott och lyxigt. Vi åkte upp till Patricias kontor det va lika flott som resten av huset.
Mamma och pappa läste kontraktet som Patricia hade skrivit.
– Kan vi dra oss ur när vi vill? Frågade pappa.
– Kontraktet gäller för tre år sen skriver vi ett nytt. Ni får vara med på alla inspelningar och träningar. Men vi har rätt att klippa hennes hår och att färga håret på henne.
– Får vi välja vilka roller hon ska ta? Frågade pappa.
- Ja, ja absolut! Svarade Patricia med ett falsk leende.
Mamma och pappa skrev på kontraktet.
Under dom närmaste tre åren var jag med i en massa filmer. Jag vann många olika priser och blev en av USA:s mest eftersöka barnskådespelare. För mig var det en dans på rosor. Jag älskade uppmärksamheten. Min mamma tyckte också att det var jätte kul, men pappa var nog hela tiden lite tveksam till om det verkligen var bra för mig. När jag precis hade fyllt fem fick jag erbjudande om att vara med i en film som nästan alla Hollywoods stora skådespelare skulle vara med. Man räknade med att den skulle bli årets nya storfilm.
– Här är Nancy hon ska ta hand om dig den här inspelningen.
– Men varför ska inte du vara med mamma? Frågade jag nyfiket och tittade på min mamma.
– Jag kan inte, jag och pappa måste åka till farmor. Hon är ju så sjuk.
– Men jag vill att du ska va här. Jag vill, jag vill. Började jag skrika.
Mamma såg lite strängt på mig.
– Trixi jag kan inte. Men Nancy kommer att vara jättesnäll mot dig. Eller hur Nancy?
Jag kollade upp på Nancy. Hon såg faktisk snäll. Nancy såg ut att vara en flicka i 20 årsåldern. Hon såg lite skrämt på mig.
– Ja det kommer jag att vara. Svarade hon.
Mamma gick. Nancy böjde sig ner mot mig.
– Vi kan gå och börja träna dina repliker också ska du få se vilka kläder du ska ha. Vill du det?
– Nej jag vill ha glass svarade jag trotsigt. Jag var van att få som jag ville.
Nancy suckade.
– Okej det ska du få. Kom nu. Sa hon och tog min hand och började gå.
Jag var sur över att mamma inte var där. Så jag krånglade hela dagen. Efter lunch kom regissören fram till mig.
– Trixi, jag vet att du är sur för att din mamma inte kan vara här. Men kan du inte hålla på att krångla så mycket som du gör. Förstår du det?
Han tittade mig stint i ögonen. Jag tittade trotsigt tillbaka. Han suckade och vände sig om till dom andra skådespelarna. Jag skulle få nya kläder till nästa scen. Jag ville verkligen inte ha på mig dom kläderna. Jag var sur. Nancy gick tillslut och hämtade regissören. Han tog in mig på sitt kontor. Han var verkligen arg.
– Trixi jag har redan sagt till dig en gång. Ta på dig dom här kläderna nu. Sa han och räckte fram kläderna mot mig.
– Nej jag tänker inte. Jag vill inte. Sa jag och tittade trotsigt på honom.
Regissören gick fram till en garderob och öppnade dörren. Han gick fram till mig och tog tag i min arm.
– Om du ska hålla på så här. Så får jag väl lära dig att så kan du inte göra här. Sa han samtidigt som han försökte få in mig i garderoben. Jag skrek och stretade emot. Men han var för stark. När jag hade kommit in i garderoben stängde han dörren. Och låste den. Jag satt där inne väldigt länge. Jag var mörkrädd och grät. Det hände flera gånger.
När jag skulle börja ettan ville Patricia att jag skulle börja i en privat skola, men min pappa sa ifrån han tyckte att det skulle vara bra för mig att träffa lite andra.
När jag kom till skolan tittade alla på mig. Det var även en massa reportrar vid skolan som tog kort och frågade mig vad jag tyckte om att börja i första klass. När min fröken ropade upp mitt namn på klasslistan vände sig alla om för att titta på mig. I början ville alla vara med mig. Men efter ett tag var jag inte lika spännande längre, då hade jag inga kompisar. Utom en tjej i min klass hon hette Candy Kaye. Candy brydde sig inte om att jag var kändis. Candy hade långt svart hår det tyckte jag var jättefint. När jag var med Candy så var jag inte Trixi Tears barnstjärnan utan då var jag bara Trixi. Det var första gången i mitt liv som jag hade en riktig kompis.
När jag var åtta år hände en sak. Mina föräldrar dog i en bilolycka. Vi fick flytta till vår moster. Min moster brydde sig igentligen inte om varken mig eller April. Det var Patricia som bestämde allt.
När jag var tolv och skulle byta skola till en högstadieskola fick jag börja i en privat skola. Det var hemskt. Jag hade inga vänner. Jag ville egentligen gå på samma skola som Candy men det fick jag inte för Patricia. En dag när jag och Candy var på väg hem till henne.
– Jag vill verkligen inte gå i den där privatskolan. Sa jag till Candy.
– Men varför byter du inte? Frågade Candy och tittade på mig.
- Det är inte jag som bestämmer Patricia bestämmer över mig, jag har ingenting att säga till om.
En svart bil kom körande precis intill oss. Den stannade och en man kom ut ur den. Han tog tag i min arm. Jag började skrika och sparka honom. Jag blev fri. Jag och Candy sprang hela vägen hem. Efter den händelsen var jag tvungen att ha med mig livvakter vart jag än gick. Nästan samtidigt tvingade Patricia oss att flytta till Hollywood. Jag var väldigt ensam nu när jag nästan aldrig träffade Candy.
Men på en filminspelning träffade jag Cassandra. Hon var regissörens dotter. Vi började hänga ihop. Patricia tycket att det var bra. För Cassandra var ju en person som rörde sig i mina kretsar hon var bra för mig.
Men för mig var det ett helvete. Jag hade ingenting att säga till om, visst Cassandra var sjysst. Det var inte det. Jag var bara olycklig, jag orkade inte med uppmärksamheten. Och att Patricia skulle vakta över varje steg jag tog. Varje gång innan jag skulle göra nåt skulle hon alltid veta det. När jag var 14 testade jag och Cassandra hasch för första gången. Jag tyckte om det för jag slapp allting ett tag. Jag började röka det varje gång jag mådde dåligt efter ett tag började kan pröva grövre droger. Jag blev missbrukare när jag var 15 år. Nu började jag inse att Patricia inte gjorde allt för mig för att vara snäll. Hon vann rätt mycket på det. Jag försökte att säga upp mig från kontraktet men hon sa bara att jag måste fullfölja kontraktet. Jag träffade en kvinna på en fest. Jag berättade om mitt problem och hon erbjöd sig att hjälpa mig. Hon hjälpte mig ur mitt drogberoende och jag blev fri från mitt kontrakt.

Här avslutar jag min berättelse om mitt liv. När jag ser tillbaka på mitt liv så var det inte så lyckligt. Men jag är inte sur på mina föräldrar. Mamma trodde ju att jag skulle bli lycklig. Men spåren som barnstjärna satt fortfarande kvar i mig. Jag skulle aldrig kunna leva ett normalt liv igen. Jag lovade mig själv: om jag får ett barn ska det aldrig behöva genomlida det jag har genomlidit.

//Trixi Tears

Amanda Larsson © 2002

Skriven av: Amanda