Tryck

Jag går mellan höghusen, längs med rondellen som ligger i slutet av vårt hus och förbi den stora containern, där jag gömde mej förra sommaren, efter att ha kastat ner min sprillans nya fotboll i sopnedkastet och går genom bommarna, jag håller en lapp där det står skrivet ett antal varor och i fickan ligger det en rätt så stor, sträv sedel och några växelmynt.
Affären ligger nedanför en liten sluttning av asfalt, invid en plaskdamm med en hög, avskuren mur omkring sej, och i mitten av muren går det en stor, bred trappa och på den andra sidan muren, där ytterligare höghus tar vid, ligger ännu en rondell.
Men dit får jag inte gärna gå.
Jag tar min korg, precis som mamma gör när jag är med henne och handlar och börjar min upptäcktsfärd mellan hyllorna, jag hittar precis alla varorna på precis dom rätta ställena, och efter varje vara som jag lägger i min korg, vecklar jag ut lappen och stryker ett streck.
När jag väl är framme vid kassorna, ställer jag ner min varukorg på den lilla bänken i slutet av kassan och ser ner i korgen, jag gör en kontrollräkning av varorna, och stämmer av varje vara mot dom, med blyertsen, överstrukna varorna på lappen.
Allting verkar stämma.
Vid det här laget har det redan kommit folk före och börjat lägga upp sina varor på rullbandet, kön bara växer och varje gång jag tror att det är min tur, så kommer det ytterligare en vuxen person och lägger upp sina varor på bandet, efter att dom lagt dit den lilla stocken.
Det måste man göra. Mamma har alltid varit väldigt tydlig på den punkten. En gång var där en farbror som glömde att ställa dit sin, och då fick han sina fiskar varma.
Men kön bara växer.
Det blir aldrig tillfälle för mej att kliva emellan, jag står där vid slutet av kassan och håller i handtaget till min varukorg, och jag ser emellanåt ner i korgen på nytt och räknar varorna, prickar av dom en efter en, för att vara riktigt säker, tills det blir min tur.
Det blir det aldrig.
Jag känner efter i fickan så att jag har alla pengarna, så att jag inte tappat dom på vägen till affären, eller någonstans mellan hyllorna. Det är många hyllor här, och dom är höga. Det är nog inte alla som hittar, så bra som jag, och mamma, gör.
Jag plockar upp sedeln, tillsammans med mynten, och räknar dom. Det ser ut att stämma. Jag lägger ner dom i fickan igen, och känner efter i den andra fickan, där lappen ska ligga, så att den verkligen ligger där, och det gör den.
Jag tittar på kassörskan, men hon är fullt upptagen med att slå in alla varor, som kommer i en strid ström. Hon ser uttråkad ut.
Grå.
Jag ser upp på nästa person, som står bakom personen som lägger upp sina varor på rullbandet, efter att ha lagt dit stocken, men hon tittar bara rakt fram. Jag ser längre bak i kön, och just då kommer det ytterligare ett par personer. Somliga kör vagnar framför sej.
Jag vill säja någonting, men det kommer ingenting. Det börjar kännas som ett tryck över ögonen, snart kan jag inte längre titta upp, så jag ser ner i korgen igen och börjar om räkningen.
Det är inte alls många varor, men det här är min första gång ensam i affären. Bortsett från den där gången då jag snattade en ask pastiller.
Mamma och pappa fick mej att gå tillbaka med den halvt uppätna asken, och be om ursäkt till kassörskan, som bara log, inför hela kön, som inte gjorde det.
Mamma och pappa log inte heller. Inte mer på hela den helgen.
Jag vill verkligen säja någonting nu, jag tror inte jag klarar av att stå här längre. Jag orkar bara inte lyfta upp huvudet och möta någons ögon längre, och jag orkar inte säja ord. Jag vet inte ens vad för ord det skulle vara.
Så jag lämnar min varukorg där på den lilla bänken och går ut ur affären. Med lappen och den sträva sedeln och växelmynten kvar i fickan.
- Men du har ju inte handlat nåt, säger mamma.
Jag står kvar i hallen.
- Varför har du inte handlat nåt? Hon står vid diskbänken och tittar på mej med öppen mun. Pappa kommer ut från toaletten med tidningen under armen.
- Hittade du inte varorna?
- Jo.
- Har du tappat pengarna?
Jag lägger fram den stora, sträva sedeln, med växelmynten och den skrynkliga lappen med dom överkryssade varorna på diskbänken.
Mamma bara tittar på mej.
Sedan ser hon på diskbänken.

Författare:

Publicerat

Dela: