Publicerat
Kategori: Novell

Tryggare kan ingen vara.........

Tryggare kan ingen vara……



Systrarna i soffan hade kommit in på att tala om sin barndom. Hur kunde det bli så att du blev religiös och jag inte, hade Puppina frågat Ronja. Frågan försatte Ronja i tankar. Nästan direkt kom texten till psalm 513, Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara. Kristallklart och enkelt, förklaringen kom av sig själv.
Hur hon än hade försökt vid deras tidigare samtal, kunde hon inte få fram några minnesbilder från deras tidigaste barndom. Det var helt tomt där hon försökte hitta de glada minnesbilderna från tiden när hon själv var liten. Bara ett enda minne kunde hon komma på och det var det vikta örngottet eller en vriden handduk i sängen. Napp hade hon nog aldrig haft, inte vad hon kunde komma ihåg i alla fall. Istället hade hon snurrat en flik av örngottet och sugit på. Det hade gett den tröst hon så väl behövde. Späd och allvarlig, så kan man uppfatta henne på de få barndomsfotona som fanns. Mest var det Puppina som hade kommit med på fotona. Det finns foto på henne som nyfödd, ett där hon står med sin nalle och så vidare uppåt i sjuårsåldern. På Ronja finns bara två foton från samma tid. Ett babyfoto där hon sitter i farmors trädgård och ett där hon sitter i mammas knä.
Fotona av dem tillsammans finns det fler av. De har flera av dem båda två. Sida vid sida står de högtidsklädda och tandlösa på ett. Små mörka ljushuvuden ser de ut som. Och på fotot från skridskobanan, det där de har vars en bullig vit mössa på sig och Puppina är huvudet högre än Ronja. Det är för att det ska synas att du är två år äldre än jag, brukar Ronja säga.

Puppina har väntat länge nog på svaret tycker hon och frågar igen om hur det kan komma sig att Ronja blev religiös och inte hon.

- Ja, jag vill nog inte kalla mig religiös precis, svarar Ronja. Mer som troende på
något sätt. Fast när jag var liten var jag en blind troende, säger hon lite tystare.

Egentligen ville hon att ingen ska höra hennes svar. Det gör fortfarande ont bara av tankarna. Fast åren hade gått och fört med sig många positiva saker. Barnen är fortfarande det mest underbara i Ronjas liv. Hon är mer tveksam om det är det i Puppinas.
De hade fött vars tre barn och alla var utflugna. Nu kunde systrarna sitta kvar i soffan och ta påtår utan att behöva rusa upp och ner och se till att ungarna hade det bra runt köksbordet. När de träffades förr satt alltid alla barnen runt köksbordet och de vuxna satt i finrummet. Finrummet var ett sådant där rum som alltid stod klart och nyputsat så att gästerna kunde bjudas på kaffe rätt snabbt efter att de anlänt. Fast å andra sidan var finrummet också som ett minimuseum för minnessaker och presenter. Till exempel stod den gamla soppskålen och tennstopet som resta monument över givarnas penningstinna givmildhet. Det skulle slås på stort när gåvorna gällde jämna årsdagar med nollor på slutet. Det var tradition i deras släkt, i vart fall på den gamla tiden. Nu förekom presentkort och trisslottor, men aldrig bara en enda trisslott. Mindre än fem åt gången var otänkbart fortfarande.

Ronja hade inte själv valt att sälla sig till Guds lilla barnaskara. Det hade mer varit som den enda självklara lösningen på hennes problem. Hon hade inte valt medvetet. Hon var född in i det redan från början. Lite sluten, tyst och försynt, så hade hon varit som barn. Mamma hade alltid fullt upp med Puppina. Hon skrek, hon ville ha uppmärksamhet och tog den också. Mamma var nöjd att Ronja satt tyst och inte rörde sig för mycket. Hon skötte sig själv verkade det som och gjorde aldrig något väsen av sig. Så är det än idag. Puppina bullrar, drar till sig uppmärksamheten och tar kommandot. Ronja bara finns där och sköter sig själv. Fast Ronja har sitt eget kommando, fast oftast är det bara i hennes egna tankar som det fungerar så. Annars finns hon mest till för alla runtomkring henne, nästan aldrig för sig själv. Puppina måste fråga efter henne om hon ska få veta något. Som nu, när hon vill veta om varför Ronja tror på Gud.

- Gud bryr sig inte om kroppen, svarar Ronja plötsligt.

Så föll tankarna i huvudet just då. Gud bryr sig inte om kroppen, bara om själen. Så var det kanske? Kroppen hade alltid varit för sig själv på något sätt, omedveten och ensam som om den inte var hennes egen. Mamma hade burit och vyssat Puppina, Ronja hade legat tyst och somnat själv. Kanske hade hon aldrig varit ägare till sin egen kropp?
Kanske var det inte så konstigt trots allt. Det här med kroppen var en efterhandskonstruktion. Förresten så är hela samtalet en efterhandskonstruktion. Inte tänkte vi som barn, inte.

Hela tiden fanns de mörka skuggorna där och hur de än försökte komma runt dem, så gick det inte. De var födda i ett misshandlarhem. Pappa slog. Det var deras gemensamma öde. Hela barndomen var fylld av de svarta skuggorna. Handen som lyftes, skriken från mamma. Den hotfulla rösten som ägde den totala makten. Bönerna. Sluta, snälla sluta!
Ofta dröjde det innan det slutade. När det var som värst slog han också med dörrar och stolar och på andra redan döda ting, men mest var det med knytnävarna. Alltid var dörren till deras sovrum stängd. Puppina och Ronja fick fly in på sina rum. Ibland var enda lösningen att sätta fingrarna djupt in i öronen. Ibland kunde det räcka med att sätta på transistorradion lite tyst. Värst var att man aldrig kunde utestänga det helt. Hur länge skulle det vara denna gången, var alltid barndomens fråga. Hur skulle mamma se ut efteråt? Alltid var de tvungna att lyssna efter. Var det över?
Den stängda dörren till föräldrarnas sovrum öppnades och ljudet från handtaget när dörren öppnades var signalen som talade om att nu var det över för denna gången.
Efteråt var allt som vanligt. Ingen sa något. Vardagen återtog sin gilla gång och skulle det inte varit för minnena så skulle det ännu inte finnas ett enda synligt bevis på att barndomen slagits sönder redan från den första dagen som Puppina och Ronja kom till världen. Mamma hade trott att det skulle bli bättre när Puppina kom till världen, men hon blev besviken. Inget ändrade sig, tvärtom. Han undrade varför hon inte kunde föda honom en son istället. Svartsjukan hade också vuxit i samma takt som magen med det växande barn som skulle bli deras förstfödda. Det krossade armbandsuret, slagen i magen, otroheten. Ronja hoppas att foster inte har minnen från annat än mjukt vågskvalp inifrån livmoder. Ändå vet hon att Puppina hört allt då också.

Att alltid vara snäll, att inte höras och inte synas. Att sköta sig och göra som andra sa. Så hade Ronja gjort allt sedan hon såg första dagens ljus. Puppina hade gjort tvärtom. Hon hade ställt krav, velat bli fri och till slut revolterat. Ronja hade sett på Puppina och lärt av misstagen. Istället hade Gud blivit räddningen. Han brydde sig inte om kroppen, bara om själen. Ronjas blödde rött blod. Detta var hennes första barndomsminne. Det vridna örngottet att suga på och så Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara. De hade lindrat något, de hade gett en liten tröst. Oron fanns kvar. När slår han nästa gång?
Han slag blev en del av vardagen. De tillhörde livet redan från första början. Puppina och Ronja minns. Ingen vågade ställa sig mellan mamma och slagen. Men de hade ändå valt att gå åt vars ett håll. Puppina hade prövat med de avledande manövrarna. Hon ställde krav, hon begärde. Hon begärde ett eget liv så som hon hade gjort redan när hon var nyfödd. Först blev hon högljutt bemött och teg för en stund, men sedan ställde hon kraven igen. Ronja gick undan, hon värjde sig. Hon sökte tröst i böckerna i skolan och i orden i psalmerna. Hon drack ur källorna, hon fann tröst i löftena om förlåtelse och om himmelriket. Skolläraren såg Ronjas sökande och att hon hade potential att lära. Han hjälpte henne. Han trodde henne till och med så gott att hon blev hans favoritelev. Själv satte hon upp en affisch på Cheguvara ovanför sängen. Varje kväll tittade hon på hans basker med den lilla stjärnan på. Den blänkte till och med i mörkret. Han kämpade för friheten. Det skulle Ronja också alltid göra, lovade hon sig själv. Världen och vardagen var alltid helt oberäkneliga och aldrig någonsin kunde hon räkna ut om slagen skulle komma idag eller först i morgon. Gör man som pappa säger, så kanske det inte händer.

Bredvid henne sitter Puppina i soffan och tänker på sin egen revolt. Hon hade inte blivit religiös. Hon hade istället valt att ta slagen. Bilen som förde bort henne. Många år efteråt berättade hon att den fört henne till ett öde grustag. Där utanför bilen hade slagen haglat och slutat först när han fått nog. Många slag och bara en enda gång. Puppina flyttade hemifrån.
Redan innan hade hon skaffat sig en äldre pojkvän. Han var snäll och tog hand om henne. Han hjälpte henne och gjorde alltid som hon ville. Hon kände sig trygg och kunde berätta allt.
Ronja stod på trappan och såg när Puppina flyttade. Bilen, en vit Simca, rullade sakta iväg bort från henne. Hon var tretton år och ensam kvar.
Mamma och hon fick dela smärtan. Han regerade med hög hand. Ibland kom Puppina och hälsade på. Då hade hon alltid med sig sin pojkvän. Ingen talade om det som hänt. Ingen frågade om hur det var. Ingen runtomkring dem kunde ana vad som hänt dem. Mamma råkade gå in i garderobsdörren var en förklaring till ett blått öga. Puppina var stor nog och hade fått jobb i stan, var en annan. Ingen skulle väl vilja veta allt som hände innanför barndomshemmets väggar. Kanske hörde någon ändå alla de böner som mamma och Ronja bad?

Det var vetgirigheten som räddade Ronja ur barndomen. Alla psalmverserna var lätt att lära utantill. De talar om tröst och om en morgondag. Flitens lampa fick alltid lysa på skolböckerna. Kroppen bara fanns där kvar i rummet, medan tankarna kunde resa vart de ville. Tro och kunskaper blev upplevelser som var bättre än vardagen. Mycket bättre och mycket säkrare.
Det var kunskapstörsten som slutligen drev Ronja ut från barndomen. Hon reste till en skola många mil hemifrån.

Minnena och bardomen skulle få leva kvar i det fördolda och okända ännu mer än tio år framöver. Ingen skulle kanske någonsin fått veta något om inte Puppina och Ronja funnits. Inte en enda vuxen under hela deras uppväxt sa ett enda ljud. Kanske anade de, kanske inte. Allt fick bäras med ut i livet.

Ett löfte tog Ronja med sig hemifrån. Att aldrig själv bli slagen!
Världen utanför verkade så löftesrik och aningslöst gick hon rakt ut i den. Snäll, lite kroppslös och godtrogen, så var innehållet i kappsäcken. Puppina hade flyttat ihop med sin pojkvän. Hon visste nu att världen kunde se annorlunda ut än barndomens. Hon var trygg till vardags och pojkvännen förstod henne. Snart skulle de planera sitt första barn.
Ronja däremot reste till kunskapens öar och till hennes lycka fann hon också en hjärtevän. Hon skulle inte ha en man som pappa, det skulle hon se till. Frihet är det bästa ting, så hade biskop Tomas skrivit. Den skulle hon värna och kämpa för, precis som Cheguvara. Basker hade hon också, en rosa.
Kärlek, vin och berusning. Lycka! Inte kunde hon ana att innan hon föder sitt första barn ska han slå sönder arvegodskistan och tre köksstolar. Inte kan hon ana att hon själv ska vara en sökare för många år framöver. Trots allt är Gud ändå en tröst även om han nu tar sig andra uttryck. Barnen blir det som gör livet värt att kämpa för. Aldrig ska mina barn drabbas, tänkte hon. Vilsenheten för henne till förbjudna ställen. Friheten och lösningarna blir allt mera avlägsna. Tron och kärleken följer henne och otroheten blir ett faktum. Han höjer rösten inför barnen, han slår besinningslöst. Barndomens helvete blir levande, mitt framför ögonen på hennes egna barn. Polisen svarar att om han inte slog med tillhygge är det inte lönt att anmäla.
Solglasögon döljer blåtiran och en höghalsad polo löser märkena runt halsen. Håret döljer såret i bakhuvudet. Inget ska drabba barnen. Han kommer tillbaka och ber om förlåtelse. Det ska aldrig hända igen. Ronja tror på honom och inför barnen låtsas de att det aldrig har hänt.
Hon sjunger Tryggare kan ingen vara för barnen och hon lär dem allt som står i böckerna. Hon talar om frihet, men de tror henne bara till en del. Kanske finns det olika slags frihet?
Den lilla pojken knyter näven. Han provar slå och märker att glasrutan går sönder. Han rymmer från dagis. Han stoppar en studsboll i fickan i affären. Det är sådant som barn gör när de är små. Ingen undrar. Flickorna läser i böckerna och sjunger sånger.

Puppina och Ronja fick barn bara några års mellanrum och systrarna umgås med mormor och morfar. Morfars hand ligger kvar över mormor. Morfars vilja sätter umgängestonen. Ingen låtsas om det som händer. Istället får all lycka och all glädje som barnen ger i sin uppväxt bli det som alla värnar. Ingen av de unga barnen ska bli drabbade. Alla män slår inte.
Bara mannen från barndomen slår ibland med sin höga röst. Ibland med sin knutna näve, men bara när han är ensam med mamma. Ronja spionerar utanför deras hus när det är som värst. Jodå, höga röster och kastade saker hörs. Mamma bönar och ber. Sluta!
Puppina lever vidare med smärtan i sitt trygga hem. Hon höjer rösten, men inte handen. Han svarar alltid ja för barnens skull. Hon förhör familjen i förebyggande syfte. Hon bestämmer sig för att lösa barndomens smärtsamma minnen.
Ronja hinner före henne. Hon arbetar och arbetar och söker och arbetar och blir sjuk. Reaktiv psykos, står det i journalen. Misshandel i barndomshemmet, ännu ej löst, står det på raderna under. Patienten bekymrar sig för moder. Själv lever patienten i ett tryggt äktenskap med sin familj. Det står inget om slagen hon själv fått. Det står däremot att Ronja varit helt okontaktbar i sin psykos. Men inget står det om att hon själv sett den svartklädda nunnan som stått vid hennes sjuksäng. Ingen får veta något.

Ett år senare är det Puppina som tar mamma från pappa. Mamma göms undan, han rasar. Skilsmässan blir ett faktum. Barndomsvärlden blir upptäckt av fler än de som upplevt den. Mamma får sympatierna, ingen tänker på de vuxna barnen.

Ordet trygghet och ordet frihet får nu ny innebörd för alla. Minnena och slagen följer med.
Barnen drabbas. Sanningar, lögner och hot. Allt blir blandat. Något går under på vägen. Tryggare kan alla vara än nu. Korthuset rasar. Puppina rasar, Ronja sluter sig och barnen gråter. Morfars osynliga hand rör vid allt utan att känna. Skulden, sveken och slagen.

- Så blev det att jag blev mer troende än religiös, säger Ronja.

- Ja, jag förstår fortfarande inte varför jag inte blev det, svarar Puppina från sin
soffhörna.

Kanske skulle de förstått det tillsammans om deras vägar än en gång inte hade skiljts åt.
Puppina gjorde tre år efter föräldrarnas skilsmässa själv uppbrott från sitt eget äktenskap. Det gav henne inte det hon behövde, hade hon förklarat. Hon lämnade hemmet, mannen, barnen, ja allt. Hon drömde om en inre sann kärlek och fann en ny man. Han är motsatsen till den trygghet hon haft i alla år med sin egen familj. Hon revolterar, hon höjer rösten och i förtvivlan höjer hon handen. Hon slår en gång. När inget blir som hon vill söker hon döden. Men döden vill henne annat och ger henne vägen tillbaka. Tre års vandring och ännu är ljuset inte nått. Tryggare kan man vara och Ronja tror att Puppina också tillhör Guds lilla barnaskara, på något sätt i alla fall.
Själv lever Ronja kvar i den okänsliga kroppen, nu otryggare än någonsin. Den lilla pojken växer och får stora händer. Sin fars händer, men han slår aldrig i nyktert tillstånd och aldrig mot kvinnor. Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara….
Kampen och löftena gäller fortfarande för Ronja och hon vinner de omöjliga slagen. Skuggan av tre mäns knytnävar finns kvar. Men inga händer slår längre. Allt vilar.
Kunskapstörsten ger nu utdelning och karriären ligger framför henne. Nästan är hon trygg. Nästan har hon lyckats. Slagen, skulden och smärtan bär hon. Då presenteras hon för en av sina nya medarbetare. Han är ny på firman och har två blodiga händer bakom ryggen. Ronja vill backa ur, men gör det inte. Han slår inte längre tror hon. Hon arbetar och arbetar och blir inte psykotisk. Hon besöker Puppina på intensiven och på psykiatriska kliniken. Mamma kommer också på besök. Åren blir lite tryggare.
Då får Ronja fysiska besvär. Hon blir sjuk, men fortsätter. Kämpa vidare, allt kan bli bättre och tryggare. Kunskapen hjälper dig. Då höjer han på jobbet rösten. Utan att lyfta händer slår han rakt under bältet på Ronja. Han slår med sin röst i tre månader. Barndomsminnena är inte försvunna. De sitter i alla höga röster, i alla höjda händer och Ronja stänger dörren till sitt inre rum. Kroppen går aldrig trygg, bara själen. Själen minns allt och lider. Hoppet och trösten finns också när smärtan är för stor.
Den rymmer löften om en bättre morgondag och ger alltid ny styrka att fortsätta.

Systrarna sitter kvar i soffan och ser på varandra. Barndomsminnen är viktiga att prata om, säger de båda. De tar man med sig genom livet. Tänk om någon kunnat förstå hur det är när slagen kommer. Tänk om någon sett oss då?
Tårarna kommer i ögonvrån på de två gråhåriga systrarna som pratar om för femtio år sedan.

- Det var så enkelt att sluta på karriärtjänsten, säger Ronja. Men värst är att lära
sig leva med den blinda omgivningen. Den har då inte förändrats på femtio år.

- Nej, säger Puppina, det är nästan så man borde skriva en kort novell om det. Då
kanske någon enda människa skulle förstå hur misshandlade barn har det.



- Kanske han med den höjda handen också?
En fråga som ingen av dem längre orkar uttala.










Skriven av: Gun Lundberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren