Tur att det finns en morgondag



Åter igen visade det sig att Saras cancer, hade kommit tillbaka. Sara är min systerdotter. En kvinna mitt i livet, gift och en son på sju år som heter Kalle. Hon är alltid glad, optimistisk och med en stor portion humor som smittar av sig på alla i hennes omgivning.
Jag får besked via telefon. Jag har min syster Karin i andra änden i en stad i mellan Sverige. Hon är förtvivlad över att Saras cancer har spritt sig. I denna stund önskar jag att vi bor närmare varandra. Vistas i samma rum och får hålla om varandra, riktigt hårt. Jag försöker finna ord att trösta och tänker att vad jag än kommer att säga känns det fel. Till slut kommer mitt svar. Jag finns för dig, du får ringa, sms:a eller mejla när som helst på dygnet. Det blir tyst i telefon. Efter några sekunder som känns som en evighet svarar Karin, tur att jag har en syster.
Vidare berättar Karin att det finns nya behandlingsformer för spridd cancer. Hon kommer att få den bästa vården vid det kända universitetssjukhuset. Jag frågar Karin hur Sara ser på sin sjukdom. Hon svarar att Sara är optimistisk och tror på de nya medicinerna. Saras motto är ”så länge det finns grodor finns det hopp”.
Efter telefonsamtalet med Karin känner jag mig illamående och yr. Jag går till uterummet sätter mig ner i fåtöljen och blundar, tårarna rinner. Jag funderar på livet. Vad livet för med sig och varför vissa människor får så mycket att bära. Min man kommer in i rummet. En tystnad råder.Vi håller länge om varandra.
Jag samlar mig, ringer till mina vuxna barn och berättar om kusin Saras spridda cancer.
Samtalen väcker följdfrågor. Kommer hon att bli frisk? Orkar hennes kropp med en behandling till, med strålning och cellgifter? Jag förklarar att det inte finns några bra svar men vi måste hoppas och tro. Vi skickar en guldgroda och en silvergroda till Sara. Allt för att ge hopp, hopp och hopp.

Det går en tid, Sara blir trött och andfådd. Karin är orolig och följer med vid återbesök hos läkare. Läkaren informerar om att cellgifter och strålning kan ge trötthet och andfåddhet beror på metastaser/dottertumörer. Vidare informerar han att den nya medicineringen ska hjälpa till att krympa metastaser i kroppen. Läkaren förlänger Saras sjukskrivning i ett halvår. Därefter ska hon kunna återgå i arbete. Karin är lättad över att Sara ska återgå i arbete om ett halvår. Ett nytt hopp tänds.
Mina tankar går hela tiden till Sara. Jag funderar på hur hon egentligen mår, vad hon tänker, kommer hon att få se sin son Kalle växa upp. Jag måste sluta att grubbla.
Nu handlar det om att ta hand om glädjestunder i livet och värdesätta det man har. För det mesta tar vi livet för givet. Ibland behöver vi stanna upp och reflektera. Jag bestämmer med mig själv att sluta slösa energi på småsaker.
Några veckor senare, sent en kväll ringer Karin ledsen och förtvivlad. Sara är akut inlagd vid sjukhuset. Hon har lunginflammation och har svårt att andas och ordineras syrgas och annan medicinering.
Det går ett par dagar till. Sara blir sämre och sämre. En söndagsmorgon i maj somnar hon in, omgiven av sin familj.

Fyra månader senare. Jag ringer till Karin. Hon blir alltid glad över att höra min röst. Jag frågar hur läget är och får till svar att smärtan och sorgen finns överallt.
Karin blir hela tiden påmind om sin dotter i alla möjliga och omöjliga situationer. Vissa dagar är svårare än andra. Efter en stund byter hon samtalsämne. Karin berättar att i en hel vecka ska hon vara mormor på heltid och vill komma på besök med barnbarnet Kalle. Jag svarar att de ska bli jättekul att träffas igen. Jag frågar vad Kalle tycker om för mat. Karin svarar, allt som är onyttigt. Vi brister ut i skratt. Min syster avslutar samtalet med när de ofattbara händer, tur att det finns en morgondag.
Yvonne Malmgren


Författare:

Publicerat

Dela: