Tuva

Dörren for igen med en smäll. Tuva sjönk ihop på dörrmattan, som om all kraft runnit ur henne.

- Jävla kassörska! utbrast hon.

En kvinna i medelåldern var vänlig nog att kommentera Tuvas val av varor.

- Ska du ha fest nu igen? Det händer visst ofta hos dig med tanke på de stora mängder godsaker du handlar, påpekade hon syrligt för de andra kunderna.

Dags att byta affär. Igen. Undvika grannarna som hörde kassörskornas trevliga kommentarer. Tuva tog av sig skorna och drämde dem i väggen, en efter en. Sedan kastade hon sig raklång på hallgolvet med ljudliga snyftningar.

Hon visste inte hur länge hon legat där, när hon till sist klev upp. Ont i huvudet, som en bakfylla. Mekaniskt tog hon upp kassen från golvet och packade upp.

Chipspåsarna, drickorna, godiset, grädden, chokladen, glassen – allt stod på köksbordet. Då kunde Tuva inte hålla sig längre. Fram med en djuptallrik. Ösa i glass, maränger, chokladsås, blockchoklad. Bara äta, äta, äta. Snabbt var det slut. En portion till. Och så Pepsi. Chips, jordnötsringar, lösviktsgodis. Kan inte sluta!

Efteråt mår Tuva så dåligt. Ångesten är total! Hon vacklar in på toaletten. Stoppar fingrarna i halsen. Försöker spy, men kan inte. Klarar inte av det. Ser sig själv i spegeln, sitt röda uppsvullna ansikte, sin plufsiga kropp. Hatar kroppen. Sin äckliga, vita, feta kropp.

Tuva lägger sig på sängen. Så här kan det inte fortsätta. Det är en ond cirkel. Och ingen kan bryta den – utom hon själv. Hon tar fram sina tummade tidningar med bantningsspecial. Sätter sig med linjal och gör ett bantningsschema. Bestämmer sig för att lyckas denna gång. Stenhård träning, inget fett, inget godis.

Tuva är övertygad om att hon inte kommer att bli lycklig förrän hon blir smal. Hon har inget jobb, inga vänner, alldeles ensam i en främmande stad. Hon flyttade dit för att börja ett nytt liv. Skulle skaffa jobb, kompisar, kille, hobbys. Men allt strulade till sig. För att få pengar började hon läsa på distans, övertygad om att hon då skulle ha gott om tid att bli smal. Men nu träffar hon ingen, inget händer. Hon har bott där i åtta månader, ingen skillnad. För några månader sedan bröt hon ihop av leda och ensamhet, hon tog kontakt med psykiatriska mottagningen. Hon fick antidepressiv medicin och blev uppsatt på väntelista hos psykolog, men nu har det gått nästan fem månader och ingen har hört av sig därifrån, inte ens för att fråga hur det gått med medicinen.

Några anonyma dagar går. Ingenting händer. Tuva pluggar lite halvhjärtat, men har ingen större motivation. Det finns alldeles för många timmar på dygnet och inte ens pluggandet räcker till för att fylla dem. Bantningsschemat sprack ju redan samma kväll, som väntat, då en ny djuptallrik fylldes. Tuva vägrade att visa upp sig på ett gym eller ens i ett motionsspår.


Mamma ringde en kväll, undrade vad Tuva hade gjort de senaste dagarna. Hon kunde inte svara, dagarna flöt förbi som i en grå dimma och Tuva mindes ingen skillnad på någon av dem.

Men efter telefonsamtalet bestämde sig Tuva. Hon kan inte sitta och vänta på att få hjälp från psyk. Hon kan inte vänta på ett bättre liv efter att hon blivit smal. Hon måste få ut en mening med livet, ha något att göra, någon att prata med, fylla sina dagar med något vettigt istället för att bara tänka på mat, mat, mat.

Nästa dag klev hon upp tidigt. Hon duschade och sminkade sig – det gör hon aldrig till vardags. Då är det joggingbyxor som gäller. Så gick hon ner på stan. Det var ett par kilometer att gå, men för en gångs skull tyckte hon bara att det var skönt. Sommarens första sol lyste från en knallblå himmel och fåglarna kvittrade runt omkring henne. När hon just hade flyttat dit var hon full av förhoppningar inför framtiden. Hon tänkte skaffa jobb eller kanske plugga, skaffa hund, börja rida igen och framförallt få massor av nya vänner. Men sedan blev hon bara deppigare och deppigare och tappade livsgnistan helt. Först nu börjar Tuva känna lite motivation igen.

Först gick hon på biblioteket och lämnade igen några böcker. Men när hon ändå var där beslöt hon sig för att låna några böcker om självhjälp ur bulimi. Sedan gick hon till Arbetsförmedlingen. Där hittade hon ett jobb som skulle passa henne perfekt. Att jobba som personlig assistent till en tjej i samma ålder som Tuva själv, med krav att man ska tycka om djur!

Tuva ringde på jobbet redan samma dag och fick komma på intervju. Hon fick träffa den rörelsehindrade tjejen och de föll för varandra direkt. Tuva fick en provanställning och skulle börja veckan därpå.

Dagarna fram till dess förberedde hon sig. Hon följde instruktionerna ur självhjälpsboken och lyckades faktiskt äta normalt. Hon klippte sig och köpte lite nya kläder och passade även på att plugga utomhus nu när det var så fint väder.

Veckorna flöt på, Tuva jobbade heltid och stormtrivdes. Maten gick bra av bara farten, när hon hade något att göra om dagarna. Annika, tjejen som Tuva var assistent åt, hade en egen häst och de var i stallet varje dag. En dag undrade en tjej i samma stall ifall inte Tuva kunde rida hennes häst ibland eftersom hon var gravid och inte kunde rida längre.

Mike var en fin och kraftig nordsvensk som passade Tuva som hand i handske. Hon och Annika red varje dag och blev jättebra vänner. Ibland glömde Tuva till och med bort att hon faktiskt jobbade. Hon lärde också känna några andra tjejer i stallet som hon började umgås med på fritiden.

Efter ett par månader kom Mikes ägare och berättade att hon och hennes man bestämt sig för att flytta och istället för att ta med sig Mike skulle hon sälja honom.

- Jag kommer ändå inte att ha tid för honom när barnet kommit, berättade Sandra. Därför undrar jag om du vill köpa honom?

- Klart jag vill, han är ju underbar, men är du riktigt säker? undrade Tuva.

- Det var ett svårt val, han och jag har ju växt upp tillsammans, jag har haft honom sedan han var föl, men jag har tänkt och tänkt och vet att jag trots allt gör rätt. Hellre sälja, än att han står bortglömd i någon hage och jag ska ständigt gå runt med dåligt samvete. Dessutom kan jag inte tänka mig någon bättre köpare än dig.

- Okej – då är vi överrens då, log Tuva.

Lyckan var näst intill fullkomlig. Helt fullkomlig blev den ett par veckor senare när tuva och Annika gick på stan och fick se annonser om Labradorvalpar till salu. De åkte för att titta på dem, av ren nyfikenhet, men Tuva kom till slut hem med ett litet knytte i famnen.

På kvällen sov hon med sin nya lille sambo i sängen. Innan hon somnade låg hon och tänkte på hur hennes liv hade förändrats på bara ett halvår. Distansstudierna hade hon avslutat på kvällstid, med bra betyg. Ätstörningarna försvann i och med fasta rutiner och att ha något att leva för. Att få jobb, vänner, hund och häst kunde hon knappt drömma om för ett år sedan. Nu fattas bara en pojkvän i hennes liv.

”Men det kommer väl, det med” tänkte Tuva, och somnade med ett finurligt leende lekande i mungipan!

Skriven av: Carola